Tjuvar

Svensk samtidskonsthistoria del 14: finansiärerna


Vi har just sprungit runt Riddarfjärden. Från Kristineberg, längs Norr Mälarstrand, förbi Stadshuset, över Riddarholmen och Taubes terrass, längs Söder Mälarstrand, över Långholmen och Västerbron och genom Rålambshovsparken.

Ernst Brunner

Under joggingturen mötte vi faktiskt Ernst Brunner. Han joggar, han också. Han bär en tomatröd, glad toppluva som han har dragit upp som en strut på skallen. Han har ett lodrätt bekymmersveck i huden mellan ögonbrynen. Brunner är en allvarlig herre. Jag har läst några av hans böcker. I media brukar Ernst berätta att han boxas nånstans på Söder. Boxning är för tuffa killar.

Det är sent i november, fuktigt, blåsigt. Det väntas storm, kulmen ikväll, klass 3-varning. Nu stretschar jag ut mina ljumskar. Jag har knutit av skorna, krängt av mig den fuktiga underställströjan.

Anne och jag åkte till Stockholm i fredags. Nu är det söndag. Igår kväll träffade vi kompisar i Alvik och Bromma. Lotta, Beckettkännaren, var febrig, så vi sågs bara hastigt, sen drack vi bra vin, åt lamm och mörk choklad.

Igår såg vi också Tjuvar av Dea Loher, en tysk samtidsdramatiker, på Dramatens lilla scen. Bra föreställning. Som ett rått svinben framför den svultna hundens tassar. Ett knippe vilsna själar, som känner sig som tjuvar, trots att de egentligen bara bestjäl sig själva. På liv.

Dea Loher

Närapå fenomenalt berättat, tänker jag. Bland skådisarna fastar jag för Shima Niavarani. Jag har aldrig sett henne förr, bara fängslats av hennes distinkta, nasala radioröst. Hon visade oss en fyllig tatuerad höft.

 

I pausen hänger vi i foajén, vi pratar om föreställningen, jag dricker vin, Anne dricker kaffe. Jag ögnar i Dramatens program för hösten, vintern och våren 2011 och 2012. Programmet är traditionellt: Ibsen, Moliére, Norén och Strindberg.

Shima Niavarani

Egentligen gillar jag samtidsdramatik bättre än klassiker, men jag blir onekligen sugen på Strindberg. Till Damaskus. Spöksonaten. Och 2012 är ju faktiskt jubileumsår för den grandiosa litteratören August. Det är hundra år sen Strindberg dog. Men visst kan det sluta långrandigt när kulturgubbar firas. Säg den som inte tröttnade på Linnéåret.



*         *         *

 

Dramaten är ett fint exempel på statlig kultur. Verksamheten ägs helt av svenska staten. Statskulturens kontrahent är den privatdrivna kulturen. Jag är inte i Stockholm särskilt ofta, men jag var faktiskt här för runt tre veckor sen. Och då fick jag tillfälle att suga i mig lite privatkultur. Jag besökte Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken för första gången.

Karin Broos

Tyvärr var jag illamående och infekterad av ett virus när jag skubbade från slutpläderingen på konferensen på Bonniers, gick över till Sven-Harrys, nyöppnat och inte helt färdigbyggt. Karin Broos. Ett bra val. Visserligen lite för förutsägbart, lite för homogent.

Sven-Harry Karlsson är byggfantomen som en dag började samla på galna, svenska mästare, typ Hill. Och nu när ålderdomen tar vid, gör han museum av sina samlingar. Som ett monument. Snart ett slags nekrolog, tänker jag.

Det finns onekligen en och annan likhet mellan Sven-Harry och Fredrik Roos, den poetiska yuppien bakom Rooseum. I den detaljrika och fascinerande boken Den döende dandyn (2011) har Karin Grundberg Wolodarski porträtterat den märkligt sammansatte och extravagante Roos.

Karriärist i ett glödhett 80-tal, i symbios med ett internationellt jet-set, präglad av ett natt-jag som var fullständigt skilt från dag-jaget. Roos tillhörde den grupp framgångsbögar som tidigt smittades av hiv, han dog i aids 40 år gammal, 1991.



*        *        *


Fredrik Roos
Statskultur. Och privatkultur. Och när jag besöker utställningarna med Ai Weiwei och Klee och Cobra på Louisiana ser jag andra spår av finanser; i en katalog läser jag:

”Tak endelig til Louisianas hovedsponsor Bodum, uden hvem vi ikke kunne realisere projekter av denne lantrækkende karakter”.

Vi kan kalla det näringslivskultur.

 



Några frågor? Kontakta mig!


Denna sida uppdateras senast 2012-01-22 av Fredrik Sandblad