Messi

När han med säker vrist lobbar in sitt andra mål i den småkyliga marskvällen, reser sig publiken och höjer och sänker armarna framför sig som i en religiös hyllning. ”Messi, Messi, Messi!”, skanderar 70 tusen åskådare i den slitna grytan Camp Nou.

Messi

Det är en vardagsmatch i La Liga – kungarna i Barça mot medelmåttiga Rayo Vallecano, ett lag från Madrids förorter. ”Messi”, som i ”Messias” – den smorde. Världens bäste fotbollsspelare. Som kvicksilver genom försvaret.

Det sitter en inbiten Barça-supporter jämte oss. Han har säsongskort. Han är full av livserfarenhet. Och han är inte spanjor – han är katalan. Och det är en jävla skillnad det, förklarar han. Spanjorer filmar nämligen på fotbollsplanen, det gör inte katalaner.

 

*         *          *

 

Det är tidig förmiddag, soligt och ljumt. För första gången på flera månader har jag varken långkalsonger eller handskar. Jag har byggt upp ett behov av reflektion under vintern. Därför passar det mig perfekt att promenera fritt i Barcelona. Stanna upp precis när jag vill, fundera, teckna, fotografera. Kolla byggnader och konst.

Sagrada Familia

Argentinaren Messi är alltså en av Kataloniens okrönta kungar. Antoni Gaudí är en annan. Sagrada Família är Barcelonas populäraste turistattraktion. Allt är tillrättalagt – audioguider, rundvisningar, informationsdisplayer, pilar. Turisterna fotograferar och filmar. Jag passerar den grövre passionsfasaden, ser det kraftfulla organiska smidet i dörrar, galler och räcken, ljusinsläppet och de lyriska fönstren med blyinfattning är såklart oemotståndliga för en optikfantast som jag. Individualism, improvisation, gotiska strukturer, vegetationsromantik.  

Jag går runt i den svala stenkatedralen, lyssnar på katolsk sång, följer de nätta japanskorna med blicken. En vakt grabbar tag i mig och ber mig ta av hatten. Jag vandrar ju i en katolsk helgedom. Men det känns inte så. Sagrada Família är mest bara en legendomsusad byggnad. Men jag nickar och lyfter på hatten.

Sagrada Família ligger i Eixample, en hårt strukturerad stadsdel i Barcelona, som etablerades från mitten av 1800-talet efter ett beslut om att låta staden växa inåt, över de militära områden som tidigare varit obebyggda. Resultatet blev förvisso en rutnätsstad med få avvikelser, men också lokus för några av art nouveau-traditionens mäktigaste uttryck, t.ex. just Gaudís Sagrada Família. (Katalanerna kallar art nouveau för ”modernista”, tyskarna ”jugend” och svenskarna ”nationalromantik”.)

Gaudí levde sina sista 14 år här, i stort sett isolerad från omvärlden. Han ligger begravd i kryptan. Men bara delar av byggnaden restes före hans död 1926. Och Sagrada Família är fortfarande inte klar.

Sagrada Familia

Under hela mitt besök knattrar byggmaskiner, runt kyrkan reser sig jättelika kranar och fasaden är delvis täckt av ställningar och nät.

Kataloniens främsta symbol är alltså i ständig förändring – en envis kamp som speglar den nationalism som utmärker relationen mellan Spanien och Katalonien, Real Madrid och FC Barcelona. 

*        *        *

Anne är på konferens; jag följer med, för egen eftertanke, jag tänker hela tiden på orbitaler. Vi dricker och äter varje kväll. Ibland bara Anne och jag, ibland har vi sällskap av Annes kollegor Paul, Henrik och Helen. Och ibland tillströmmar belgare, spanjorer och holländare från konferensen.

Paul berättar om en bankrånare i Ingelstad runt 1980. Spektakulärt. Vi dricker öl och cortado. Jag spelar upp samma film i mitt huvud några gånger; bankrånare med svarta huvor, flyktbil, kontanter i säckar, heltäckningsmattor och diskar, automatvapen.

 

*        *        *

 

Den gyllene fyrkanten (Quadrat d’or) är trots allt det mäktigaste uttrycket för den katalanska modernista-traditionen. I detta kluster springer jag på klassikerna en efter en. Gaudis Casa Batlló står i en klass för sig.

Det var i detta område som svinrika borgare anlitade prestigearkitekter för att förverkliga sina dyngvåta byggeridrömmar, basunera ut sin ekonomiska särställning och visa sin goda smak.

Gaudi

Casa Batlló är svårslaget. Marint, organiskt, mytiskt. Smiden, mosaiker och helt enastående träarbeten. Ingen munter snickarglädje, bara riktigt hög klass. Och alltsammans bygger upp en sagovärld att leva fram sin vardag i. Sankt Göran och draken varvas med Jules Vernes En världsomsegling under havet.

Det är stor skillnad på Casa Batlló och Gaudis jungfruarbete Palau Güell. Det organiska saknas nästan helt i Güell. Kanske hade han ännu inte hittat sitt formspråk? Kanske vågade han inte släppa tyglarna innan han hade nått ryktbarhet?

 

*         *         *

 

Det är trångt på den skakiga Metron. Men sånt far jag inte illa av längre. Det känns nästan tvärtom – behagligt att vara insvept i ett mjukt småblommigt tyg. Jag håller mig i en sval järnstång.

Barcelona är noga med Pablo Picasso. Det finns t.ex. ett rätt flott museum i den nordöstra delen av de gotiska kvarteren. Museet är inrymt i ett antal medeltida palats. Interiörerna skvallrar inte mycket om detta. Vita och grå släta galleriväggar, ljusa stengolv från modern tid dominerar.

Gaudi

Jag blir lite förvånad över att museet lockar så mycket folk. Och jag blir förvånad över att Picasso var så konventionell i början av sin karriär. Riktigt skittråkiga porträtt. Picassomuseet domineras av ungdomsverk, och Picasso kämpade på med bl.a. tidstypisk naturalism och dekadens. Jag tänker på Zola och Toulouse-Lautrec.

Museets mest intressanta inslag är de 44 Las Meninas-oljorna. De utgår från Velázquez klassiker, men retuscherar verket till kubism. Picasso gjorde tolkningarna i slutet av 50-talet, ett halvt sekel efter det kubistiska genombrottet med Flickorna från Avignon.

 

*         *         *

 

Jag kryssar mig fram genom gatorna i El Raval, mest känt för dekadent nattliv, droghandel, slitna hus, smala gränder, gamla kines- och horkvarter. Jag har läst i en broschyr att Picasso förlorade sin svendom här i krokarna, känns stort. Jag går sorglöst omkring och tänker på Pablos guppande tonårsstjärt, när jag kollar vintagemode.

Jag stannar till i ett antal välsorterade cigarraffärer innan jag hittar ett bra kafé, där jag får en croissant och en kaffe. Det är trångt på cafeet, jag sitter vid ett litet bord, för två personer. Efter en stund kommer en kvinna fram till mitt bord. Hon har stått vid bardisken, jag har lagt märke till henne. Hon tittar på mig, ler och frågar något som jag inte begriper. Jag svarar: "Sorry, I don't speak spanish or cathalan". Hon nickar: "I thought so, your skin and hair." Jag skrattar till och drar fingrarna genom mitt röda skägg, nej, jag ser ju inte direkt ut som en sydeuropé. "Can I sit down, my legs are tired, and I really need a coffee", säger hon. "Sure".

Hon sätter sig mitt emot mig. Hon är runt fyrtiofem, lång, med stort lockigt (nästan krulligt) hår. Hon roterar sitt armband. Jag blir osäker, måste jag prata med henne? Eller kan jag som vanligt sjunka in i mitt svävande inre? Men hon sitter ju där, mittemot mig, ler och söker kontakt. Och jag blir lite nyfiken. Hon berättar om sitt husdjur, en katt. Det känns hur banalt som helst det här, tänker jag, men hon berättar vidare. Om sin livskris, om sin allt knackigare relation till sin man, om sin nyss avlidna far. Hon drar ihop sitt jättelika hår i en tofs i nacken. Och efter en timme har en hel livshistoria rullats upp. Det är sällan jag påverkas på djupet av möten med främlingar. Men jag kan inte värja mig. Och jag blir full av funderingar.

Jag undrar vad hon vill? Bara prata? Eller typ starta ett nytt liv? Hon tar av sig sina svarta plastglasögon, gnider sina våta ögon och gör rent glasen mot tröjan. Hennes man drar sig undan, berättar hon, åker till stugan uppe i bergen och spelar i gitarr i ensamhet, hon vill prata, han vill göra som han vill. De går i familjeterapi, men det leder ingen vart. Jag tänker att hon borde lämna sin man, jag är säker på att han trycker ner hennes energier.   

Hon intervjuar mig om mitt liv, jag berättar så gott jag kan, men jag är rätt värdelös på att kondensera min brokiga tillvaro i ord. Jag berättar lösryckt ur min vardag, tänker att mitt liv inte låter lika intressant som hennes. Men hon blir djupt fascinerad; hennes ögon glittrar, hon ler, skrattar, gestikulerar. Jag tänker att hon nog kan dansa, att hon har rörliga höfter och rytmer i ryggraden. Hon tar upp sin telefon, knäpper en bild på mig. "Nono", säger jag, känner mig generad. Hon visar några bilder ur galleriet. Hennes syster, hennes 19-åriga dotter, hennes man med långt stripigt hakskägg, hår och flint. Han ser för jävlig ut, tänker jag.   

"It's time for me to move on", säger jag, "I want to see more of Barcelona than this café...". "Allright", skrattar hon, "givetvis, jag har en tid hos sjukgymnasten om en stund, värken i knät, så det är dags för mig också". Hon sträcker fram benet, drar upp klänningen till knät och pekar på knäskålen. När jag kränger på mig kavajen, ger hon mig sitt instagramalterego på en papperslapp.

 

 

*        *          *

 

MACBA är Barcelonas centrum för samtidskonst. Utanför åker typ 50 pojkar (män är pojkar upp till 40 år…) skateboard och filmar varandra. De har keps. Allihop.(Utom en som har mössa.) Lokalen är riktigt snygg. Och här är allt stilla. Hit lockas inte samma turister som jag mötte på Picassomuseet och i Gaudís byggnader. Det är en högtidligt konsthall, det här. Vitt och rent och snyggt och perfekt. Inte alls tråkigt. Inte alls överraskande.

MACBA visar flera utställningar. En med Lawrence Weiner (amerikan, född 1942), Written on the Wind. Det är ju inte direkt konst som jag går loss på. Men han använder en av mina favoritmetaforer: Navigationen (inklusive kompass, karta, riktning etc.). Så jag är nöjd faktiskt. Det räcker för mig.  

Fraser

I utställningen från MACBAs egen samling dyker en hel del höjdare upp: Öyvind Fahlström (ja, faktiskt), Andrea Fraser, Robert Rauschenberg, Gerhard Richter. Den är riktigt vass. De är skickliga på att projicera här i Barcelona, tänker jag. Och Andrea Fraser levererar som beräknat. Sicken konstnär. Sedvanlig blandning av sex, humor och institutionskritik.

 

*        *        *

 

Det blir en iberisk lunch: Tapas, Paella, katalanskt vin. Jag har för ögonblicket inget att läsa, så jag drar på mig lurarna och sjunker in i musiken, innan jag börjar gräva i historien om Antoni Tàpies.

Antoni Tàpies har en stark position i katalansk konst. Han dog förra året, blev 90 år. Idag känns hans konst såklart daterad. Men det gäller att ge sig hän, tänker jag, så jag frotterar mig i hans tidiga surrealism (på 40-talet) och senare abstraktioner.

Tapies

I den tillfälliga utställningen fascineras jag mest av en väktare. Han ser ut som en polis – batong, handklovar och avsevärda steroida komplex.

Jag försöker fota honom i smyg, men han märker det, ser bevärad ut. Han går fram mot mig och ser barsk ut, jag ger honom en blinkning och två knäpp med pekfingernageln på hans majestätiska batong.

Den tillfälliga utställningen brassar av namn som Gerhard Richter, Joseph Beuys, Richard Long, David Hockney, Bruce Nauman m.fl. Det gör man inte i tid och otid, tänker jag, här finns det pretentioner.

Utställningen drabbar mig inte alls, men den är rätt fin. Jag kollar en stund på den sadistisk-erotiska 120 days of Sodom av Pasolini (och hur fan hamnade den i utställningen?) och Beuys klassiker Sonne Statt Reagan. Beuys verk är en (medvetet urusel, antar jag) musikvideo proppad av kritik mot den amerikanske presidenten Ronald Reagan.

Till de raffinerade omständigheterna på Antoni Tàpies-museet hör själva bygganden. Den ritades nämligen av en av de katalanska modernistaarkitekter som har hamnat i skuggan av Gaudi – Domènech. Han var lite mer konventionell än Gaudi, men inte alls oäven. Domenech ritade bygganden till sin brorsas bokförlag. En hel del är sönderrenoverat, men en och annan pärla finns kvar.   

 

*        *        *

 

Till kulturhistoriens kanon hör Världsutställningen i Barcelona 1929. Plats: Montjuïc, söder om centrum. Och till denna utställnings praktklassiker hör Bauhausrektorn Ludwig Mies van der Rohes bidrag: den tyska paviljongen.

Det är en återhållen byggnad i sten och glas där gränsen mellan inne och ute är oskarp. Till inredningen hör Barcelonastolen, som idag är en designklassiker (med sviktande rykte, bl.a. på grund av imitationer).

Idag känns byggnaden inte särskilt modern alls. Men på sin tid var den djärv som en fallskärmsjägare bakom fiendens linjer. Jag sätter mig på stengolvet i paviljongen, jag lyssnar till spanska och katalanska röster och ett stilla regn.


 

Sidan uppdateras senast 2013-04-18 av Fredrik Sandblad