Änglarna från Cadaqués

Det är den 14 mars 2014. Och jag är tillbaka i Barcelona. Förmiddagsljuset tänder husens exteriörer, allt känns förgyllt: bågiga metallvimplar, arkitektoniska snedtak, hemlighetsfulla nischer. Solstrålar banar sig väg genom den öde, klara luften. Nordafrikanska immigranter plockar upp sina handelsstånd. Runtom: koppartak, tegel och torn som gnistrar. En gatsopare bär keps och orange väst, kvastar upp en blek grusrök längs trottoaren. Barcelona är som andra städer, den lever vidare genom varje natt, genom varje generation, och människorna är tillfälliga, bleka skuggor som driver fram över husens fasader.

Gaudis skorstenar Casa Mila

Anne är här på ett projekt tillsammans med sina kollegor. Och jag har tagit semester några dar. Jag hittar egentligen inte särskilt bra i Barcelona, förlitar mig på Metron, och från några av stationerna klarar jag att orientera mig. Jag sjunker försiktigt in i mina inre rum. Ingen följer mig, ingen varken anar eller undrar.

Jag kryssar mig fram över Placa de Catalunya, går genom de trängre gränderna mot MACBA, samtidskonstmuseet. Jag stannar till i en t-shirtaffär och köper upp mig på en tröja med Breaking Bad-motiv. Heisenberg tecknad med solglasögon, mustasch, mjukpsykopatiskt ansiktsuttryck. Under ansiktet texten ”Heisenberg” skrivet i modell av periodiska systemet.

Jag var helfrälst på Heisenberg och Breaking Bad för något år sen, nu följer jag House of Cards, även den en serie om män som inte passar in, som underreagerar och överreagerar, som inte förstår sin omgivnings grundläggande behov av mänsklighet, men som förför och förgör på ett sätt som både fascinerar och skrämmer.

Heisenberg

MACBA är lugnt och svalt, jag sätter mig på några svarta sittkuber i foajén, läser några texter i ett fanzin av Pär Thörn. Fanzinet ingår i en utställning som jag nyligen har producerat i Växjö – Smålands mörker. Bakgrund i Henrik Bromanders grafiska roman. Förutom Henrik och Pär deltar Mario Prhat, Hanna Petersson, Ulla Nordin och Niklas Croall. Utställningen invigdes av en av mina favoritpoeter – Johan Jönson – som läste ur sin nya (outgivna faktiskt) diktbok. Hårt, tekniskt och sprucket i gränslandet mellan språkteori och klassteori, ett häpnadsväckande litterärt fält.

Jag gillar en text av Thörn som handlar om noise-musik. Dissonanser och loopar som bildar ett oljud. Öronbedövande, en distad röst ur berget och forsen samtidigt. En av världens smalaste musikgenrer. Jag tänker mig att mitt liv är ett partitur som jag själv har tecknat ned – men vid varje spelning, varje nytt möte, förändras ljudbilden – inga musiker fraserar exakt likadant, små variationer som gör alltsammans så outgrundligt.

 

(Kontrasten mellan noise och den Vivaldikonsert jag var på i går är fullständig. Fioler, cello, cembalo och luta i Palau de la Música Catalana, ett mäktigt modernista-tempel av Domènech. Jag känner till flera avsnitt i La Stravaganza – sprött och lätt flyter den fram.)

MACBA visar flera utställningar, det mesta av ett slags standardtyp. Arkitektutställningen är som arkitektutställningar brukar vara. Det postkoloniala perspektivet formuleras i en av utställningarna i traditionens tecken: dokumentärt, politiskt utan att störa tillräckligt mycket, lite lagom snårigt. Höjdpunkten på MACBA är en avdelning med Antoni Abad, som inriktar sig på projektet megafone.net – interaktivt, digitalt, semidokumentärt. Projektet speglar på ett fint sätt den fascination som internet innebar för typ tio år sedan.

Cragg

Ett annat projekt handlar om relationen mellan konsten och texten; kopplingarna känns teoretiskt ansträngda, men några av verken är fina var för sig. Tony Cragg har fäst skruvkrokar i en inredningsmiljö, på avstånd ser det skimrande ut.

Jag går ut i solen, det är varmt, behagligt, jag kränger av mig kavajen. Varje steg är viktigt för mig. Långsamt framåt bärs jag av längtan och liv. Jag hittar ett litet lunchställe, nånstans sydväst om El Reval. Jag äter ett bra bröd, dricker en öl och en cortado. Jag lyssnar på de katalanska rösterna. Jag får ett meddelande som öppnar en fördämning, något brister inombords, det var längesen jag kände så.

Utsikterna att släppa känslan är nu i det närmaste obefintliga. Jag låter tankarna snäva in – jag vill inte längre komma till ett slut, utan till en ny början – jag letar omsorgsfullt upp de punkter, frågetecken och utropstecken som inleder nya meningar.

 

*         *        *

 

Några dagar senare lämnar jag Barcelona bakom mig. Tåget glider långsamt norrut längs den katalanska kusten. Regionaltåg, varmt, sätena är stela, jag åker baklänges men mår inte illa. Jag läser, skriver anteckningar, tittar ut genom kupéfönstret. I varje viadukt, på varje mur och husgavel ser jag graffiti – färgstark, oftast inte särskilt välgjord. Obeställd offentlig konst. Tyvärr saknas kreativitet, tänker jag, stereotyp graffiti är ökentrist. Ungdomar behöver impulser, de behöver inte ärva mer av sina föregångare, de måste lära sig att vara olagliga på ett nytt och snyggare sätt.

Landskapet utanför vilar. Det flackar ut mot kusten, reser sig försiktigt i nordväst mot Pyrenéerna. Alltihop utanför är toner och beats, tänker jag, en komposition som plötsligt har tvärtstannat i sin rörelse. Jag ser ett ljud av en puka och ett av en cembalo. Alla landskap är egentligen stelnad musik. Och när jag tolkar det, funderar jag över vilket stycke som frusit.

Mitt emot mig sitter två unga italienare. Först tror jag att de är ett par. Men det är de nog inte; jag får egentligen inget grepp om deras relation. Hon har vit blus, grön uppknäppt kavaj med axelklaffar, rak rygg. Hennes nätta händer vilar i varandra. Han har tunt välvårdat skägg, blå skjorta, svart skinnjacka, ett öppet munsår. Riktigt snygg pojk, tänker jag.

Kvinnan följer mig med blicken. Hon sitter mitt emot mig. Jag ser hennes ögon genom de svarta pilotglasögonen. Hon följer mina rörelser med pennan, varför?

Snart böjer hon sig fram över bordet, ställer några artiga frågor till mig. Sen halar hon upp en Ruffino.

Hon är nyfiken på allt. Frågar mig om Sverige, konsten, livet. Mannen är orolig inombords, det syns. Han dricker vatten, skruvar på och av korken, knappar på mobilen, undrar hur långt det är kvar. Efter en stund lämnar han oss. Han greppar sin ryggsäck, går iväg mot en annan vagn. Jag förstår inte varför; kanske tröttnade han på att lyssna, kanske bad hon honom diskret att gå sin väg. Mycket möjligt, jag förstår inte italienska.

Vi har en lång tågresa framför oss. Och hon viker försiktigt ut sitt liv. Hon är jurist, under trettio år gammal, nyutexaminerad, oförbrukad. Jag funderar över mig själv, vem var jag i den åldern? Jag blir lite konfunderad. Nu är jag fyrtio, lever med en ständig, svag ängslan över att åldras. Samtidigt är jag helare, starkare och fullständigare är på tio år. Mer balanserad, mer uppriktig och mer dedikerad än på tjugo år. Varför känns det så?

Hon för handen genom sitt bruna hår, drar i det ner mot axlarna, rättar till den lilla flätan vid tinningen. Hon artikulerar noggrant, tittar på mig, ler och rodnar lite. Hon tar av solglasögonen, rättar till strumpbyxorna och manchesterkjolen, vänder ansiktet mot solen och blundar. Hennes överdimensionerade ring blänker i gasset. ”The best moment of the day”, säger hon.

Hon berättar om sitt liv, till det yttre organiserat och väldressat. (Hon är superskärpt, märker jag.) Men inombords smått kaotiskt. Kringflackat och vildvuxet. Hon är projektknarkare. Startar om, hoppar på, utan att fullfölja. Varför slutade hon plötsligt sin konstnärliga utbildning, varför har hon bytt karriärväg och flyttat mellan städer om och om igen? Saknar hon uthålligheten? Tröttnar hon? Eller är hon bara fruktansvärt nyfiken?

Vi dricker mer vin, hon bjuder. ”Kärleken är ett livslångt projekt, det finns en trofasthet, som övervinner allt”, berättar hon. Hennes ansikte är lite flammigt, ljust, men med rodnader som sprider sig. ”Men det är inte lätt.”

Nu träffar hon män utan att bli passionerad. Hon berättar att hon längtar efter en man som är äldre, tryggare, varmare, ärligare, mer plikttrogen. ”Den senaste dejten var bra”, säger hon. ”Träffades i helgen första gången, kan nog bli något, vi var ute och dansade hela natten”. ”Bra”, säger jag, ”fortsätt dejta!” ”Tycker du verkligen det?”, frågor hon.

 

*          *          *

 

Vintern har tagit sin rock, käpp och hatt och diskret smitit ut genom dörren. Katalonien badar i ljus utanför tågfönstret.

Läppsoffa

När tåget stannar i Figueres, är jag lätt berusad. Jag plockar ihop mina saker och reser mig från sätet. Italienskan (Carla, heter hon förresten) böjer sig fram och rör mitt ben med handen. (Och hon rör mig lite extra, hon behöver bekräftelse, det märks; kanske har jag gett hennes bekräftelse, jag vet inte, men inte smicker i varje fall.) ”Vi ses nån annan gång”, säger hon. ”Kul att träffa dig!”

Salvador Dalís museum ligger alltså i Figueres, konstnärens födelsestad. Det är en ombyggd kommunal teater från 1800-talet, som konstnären själv gjorde museum av efter att den hade skadats i spanska inbördeskriget. Egentligen är det ett gigantiskt surrealistiskt objekt rakt igenom.

Att museet är en gammal teater passar perfekt – Dalís produktion är en form av cocktail av blandad rekvisita. Jag rör mig i det undermedvetnas drömlika fantasier, minnets teater. Rinnande klockor, förvrängda elefanter. Psyket hålls uppe av kryckor och käppar, ansikten framträder subtilt. Så ser det ut när vi kasar fram i vår rationalitetspuckade vardag. Vi tänker för lite på de brinnande tungor som vårt själsliv består av.  

Dalis Picassoporträtt

Han var ju inte så lite nöjd med sig själv, den där PR-kungen Dalí. Men faktiskt rätt spännande som konstnär här och var. Utöver surrealistiska klassiker, visar museet en hel del impressionistiska, kubistiska, expressionistiska och futuristiska försök.

Jag ser oerhört många fittor och bröstvårtor. (Misstänker att Dalí främsta intresse egentligen var själva vårtgården.) Det blir till sist nästan komiskt det här. Konstnärligt småsnusk. Gubbar som målar fittor, stjärtar och vårtgårdar. Sen nubbas de upp på väggen. Och för egen del fastnar jag inte oväntat för den mjukerotiska läppsoffan.

 

*        *          *

 

Figueres ligger i närheten av Cadaqués. Jag tänker på Eldkvarns låt, när jag lämnar Dalís teater. Hon med sina tusen kyssar, jag med min konjak under sängen...

Allt det där tänker jag på. Om och om igen.

 


Sidan uppdaterades senast 2014-03-29 av Fredrik Sandblad.