Svensk samtidskonsthistoria, del 18: materialet

För två år sedan skrev jag en text till en broschyr för Woodstock 2012, en utställning om trä i samtidskonsten som vi producerade på Växjö konsthall. Jag kallade texten ”Allting är av trä: samtalen, väggarna, vädret”, ett citat från Linn Hansén. Nu i efterhand tycker jag att broschyrtexten är riktigt fin, och här följer den.

 

”Allting är av trä: samtalen, väggarna, vädret”

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
                                     svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
                                     högt över trädet.

 

Det är höststorm i ett förhöjt livsögonblick. En vandrare på livsvägen stöter på ett urtidsträd. Sinnen är på spänn i dikten ”Storm” i samlingen 17 dikter (1954) av Tomas Tranströmer, känd som metaforens mästare.

Det är ingen tillfällighet att ”den gamla jätteeken” har så stark suggestiv verkan i dikten. Skog, träd och trä har sedan människans första steg funnits nära henne – kroppsligt och själsligt. Skogen har gett henne redskap, värme, hus, skepp, dofter, minnen, myter, metaforer. Träd och trä lockar onekligen till eftertanke – ekar överlever med marginal människors generationer, Śākya-muni Buddha nådde upplysning efter fyrtio dygns meditation under en tempelfikus, bibliska olivkvistar är fulla av symbolspråk o.s.v.

Trädet och människan ympas in i varandra, en existentiell erfarenhet som kommer till uttryck i My Ekmansverk i utställningen Woodstock 2012; du ser dig själv och din omedelbara bakgrund i de grova ekarnas snittytor.

 

Insikter och insekter

Om du går i skogen, närmar dig en stam, rör den med fingrarna och tittar noga: Trädet är fullt av arbetsplatser, transportvägar och bostäder. I förkristen nordisk tradition rymde asken Yggdrasil en civilisation av gudar, jättar, djur och människor – ja, den bildade metafor för hela världen.

I varje träd ser du liv i fårornas djup. Ett träd är ett dynamiskt kosmos, ibland med uppemot tusen djurarter. Och död ved kan försörja nytt liv. Peter Johanssons och Barbro Westlings verk balanserar mellan förlossning och förruttnelse. Vi kan förstå det som en fruktbarhetsritual – den fallna veden blir hem för levande liv. Verket är en alltjämt pågående process, där konstnärerna släpper kontrollen och låter insekter sköta den slutliga formgivningen – relationell estetik med faunan som medspelare.

 

Trä i kretsloppet 

Att leva i samklang med naturen. Tanken är definitivt inte ny, och sambanden mellan människan och resten av ekosystemet har sett olika ut genom historien. Det första större ingreppet skedde när vi gick från jägar- och samlarkultur till bondekultur, i Skandinavien för ungefär 6 000 år sedan. Då började vi tämja och reglera naturen på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. Nästa stora steg togs under 1800- och 1900-talet. I det senmoderna samhället har miljöfrågorna fått brutalt genomslag. Global uppvärmning, gifter från tillverkning, avfallshantering, energifrågan. Vi kan inte blunda längre.

Kan vi ersätta cowboyekonomi med den goda husbondens ekonomi? Kan vi nå ett jämviktssamhälle med ekologisk balans och avvägd resursförbrukning? Woodstock 2012 ger absolut inga lösningar. Men genom att lyfta fram träet – historiens viktigaste material – och recycling – en välbeprövad hushållsstrategi – kan vi åtminstone bidra till en diskussion. Visst är det tryggt att trä är förnyelsebart, en naturlig del av jordens ekosystem och att det kan återföras dit efter sin livstid utan att förstöra miljön? Och allt är fröjd?

Daniel Segerbergs verk träffar i kretsloppets oxöga; hans förutsättning är en container med kasserat trä – skräp helt enkelt – som han under utställningsperioden har lånat från den lokala återvinningscentralen. Därefter återbördas skulpturen och övergår i energi. Man kan alltså göra konst av skräp – det visar inte bara Segerberg utan också Sisyfos minigolfklubb – men hur blev träet skräpträ? Och hur lång tid tog det? Man blir onekligen nyfiken på att få inblick i tingens livscykler.

Uppskruvad konsumtion leder till frågor om hårdnande skogsbruk och överlag råbarkad attityd mot naturvärden; kanske känner du igen bilden av hygget som hotfullt kryper inpå naturreservaten, den vemodigt söndermosade bäckfåran, dieselblänket i de däckmönstrade vattenpölarna, den biologiska enfalden, vägarna som pressar sig in i djup regnskog för att understödja fortsatt avverkning, den kvarlämnade skogremsan som kuliss? Jodå, människan står i en kronisk kamp mellan ambitionen att bevara skogen och viljan att omsätta den i ekonomisk tillväxt. Hur ett ansvarsfullt skogsbruk praktiseras finns det många åsikter om.

 

Dasset i Älvasjön 

Få av de konstnärer som deltar i Woodstock 2012 skulle själva kalla sig ”träkonstnärer”. Istället använder de trä i vissa projekt och andra material i andra projekt. Konstnärens överväganden reglerar arbetsmetoden. Inom samtida konst och konstkritik skjuts ofta konstnärens materialval i bakgrunden. Istället fäster man uppmärksamhet på idén – det konstnärliga konceptet. Men i själva verket är ett konstverk alltid ett samspel mellan idé och teknik. Att konstnärer numera ledigt rör sig mellan olika material och medier, innebär alltså inte att materialvalet saknar betydelse.

Caroline Mårtenssons verk Sanitär utgörs av ett utedass och en projektion. Utedasset är byggt efter en förlaga i det romantiskt klingande Älvasjön och ser ut att komma direkt från den lantliga idyllen. Projektionen visar en skogssjö i gryning. Mårtenssons verk låter oss förstå att materialet spelar roll. Sanitär kan nämligen bara byggas i trä. Om vi ersätter träet med plast står vi istället inför en Bajamaja, som helt saknar det traditionella utedassets aura och förknippas med stressad ölpiss under en stadsfestivalsnatt, långt ifrån kontemplativa ögonblick på vischan.

Sammantaget har skogen av vana fått fungera som civilisationens motbild; den frigör enligt detta tankemönster människans naturliga reflexer, ger utrymme åt det vilda, understöödjer den oförvanskade människan. Men stämmer det verkligen att staden och trädet är varandras motsatser, att trädet nödvändigtvis hör till naturen och staden till kulturen? I själva verket pekar nog trädet rakt mot staden och tvärtom; det var ju faktiskt trädet som ursprungligen gjorde det möjligt för människan att bygga staden. Gärna på höjden.

Några av Woodstocks i visuell mening mest lågmälda verk – Ann Böttchers och Anders Wallgrens – lyfter just som Mårtenssons vissa av skogens symboliska värden. Vi anar här trädets ideologiska och sociala krafter – bortom naturvärde och ekonomiskt värde. Granar, ekar och annat kan månne också förknippas med människovärde?

 

Den öländska faraonen

Träkonsten har – åtminstone i stereotypens ljus – djupa rötter i ett maskulint, provinsiellt sammanhang, där en självlärd slöjdare i meditativt flow snidar eller täljer detaljrika, mustiga träfigurer. För en och annan dyker nog smålänningen Axel ”Döderhultarn” Petersson (1868–1925) eller hälsingen Lim-Johan (1865–1944) upp i tankarna. Betydligt färre minns ”den öländske faraonen” – Johan August Gustafsson (1852–1932), kallad ”Gustaf-Jon” på bygden. Utöver påvert jordbruk och mödosamt fiske sysslade den excentriske kraftkarlen envist med att göra uppfinningar, bärga vrakdelar och skulptera träfigurer. Och det är några av dessa figurer som visas på Woodstock 2012.

Skillnaderna mellan Gustafssons figurer och samtidskonsten är naturligtvis avsevärda, men visst kan en och annan tråd följas bakåt. Den lust för bildhuggeri som kännetecknar Gustafsson hämmas t.ex. egentligen inte alls i samtidskonsten, även om den får helt andra uttryck. Gustafssons delar intresset för skarpt stål och figural gestaltning med t.ex. Richard Johansson ochJohan Röing. Fjärran från Johanssons polerade snideri och prydliga hantverk står Röings människoliknande, expressionistiska skulpturer, som han ställer i kontrast till utstuderat reducerade möbler.

 

Ögonen i skogen 

Människan kastar många blickar mot skogen – vissa ögon är beräknande och instrumentella, andra är genuina och kommunikativa. Och det är trångt mellan stammarna: Vardagsgrubblaren på tallheden, fritidsjägaren på passet, hobbyornitologen vid våtmarken, skogsstigsflanören på kvällspromenaden, det lekande barnet i blockterrängen – alla ska de få plats, och alla ska de utmanas av industriråvaruekonomen, den målstyrda civilisationsbyggaren och plantagerationalisten som är befriad från känsloargument. I många människor ryms antagligen flera intressen, i olika proportioner, med olika intensitet. All träbaserad konst utgår från en viss blick på trä, den är i själva verket en produkt av kulturell gestaltning – konstnären griper in för att tämja det otämjda, att domesticera det vilda.

Johan Ledung tyglar. Han utgår från tunna, välansade pinnar av lövträ, böjer dem samman, fixerar dem och skapar nya rumsliga enheter. Ragna Berlin gör form av motsträviga unga lövträd. Hon har avverkat och omhändertagit gallringsved, böjt den i jiggar och slutligen rest en monumental, bullig skulptur; grundformen – organisk och rund – känner vi igen från andra verk av Berlin. Jacob Dahlgren och Anna Svensson har helt andra utgångspunkter än Ledung och Berlin, men visst hittar vi en besläktad lust att tygla och frilägga strukturer. Dahlgren transformerar triviala ting till konst; vardagsföremål för träbearbetning, t.ex. sandpapper och fogsvansar, får visuell pregnans när de dyker upp i nya situationer, nya kombinationer.

Hos Svensson ekar senmodern populärkultur, serietidningsestetik tillsammans med konsthistoriskt förankrade abstraktioner. Hon har bl.a. gjort sig känd för att låta bilden rusa ut från väggen och visa upp sin egen illusion. På liknande sätt öppnar Enno Hallek och Mattias Nordéus dörrar mellan bild och objekt. Nordéus förflyttar oss raskt in i en yttring av senmodern folkkultur – dataspelet. Och dataspelsvärlden är ingen oskyldig förströelse – den är inte mindre laddad än den barrskog som Nordéus skulpturer är tillverkade av.

 

Böj, vinkla, ut och ihop

Ett inslag i både Axel Liebers och Fredrik Noréns bidrag till Woodstock 2012 är den diskreta manipulationen. Titta noga på Noréns verk: Är böjarna på riktigt? Stämmer verkligen ådring och textur? När är trä inte längre trä och träkonst inte längre träkonst?  Lieber är bekant för Växjöpubliken genom det offentliga verket Spegelbollen, som skalar upp ett objekt som hör hemma i nattklubbstaket. På Woodstock 2012 visar han klassiska trämöbler, men med rubbade proportioner – kompakt, knubbigt – och det är väl ändå något ”fel” på dem?

Manipulationerna får oss att stanna upp. Här finns det något som inte motsvarar våra vardagliga förväntningar. Vad är äkta? Och vad är normalt? Det är lockande att föra över resonemanget från ting till människor. Människan har visat sig vara känslig för avvikelser, och hon uppmärksammar snabbt kroppsliga, sociala och psykologiska gränsöverskridanden. Även rätt diskreta avsteg kan provocera, och den som har tolkningsföreträde normerar och värderar.

 

Svart bälte 

Samhället är bekönat, fullt av symboler och konventioner för män och kvinnor. Många skillnader är subtila, men åtskilliga glasklara. Språket är t.ex. noga med könskategorier, se på några av våra ord för släktskap: bröder–systrar, mödrar–fäder, söner–döttrar, svågrar–svägerskor o.s.v. Ordning och reda. I en ambition att bryta upp de språkliga könsmönstren har unisexpronomenet ”hen” lanserats i utbyte mot ”han” och ”hon”. Somliga tror på allvar att lanseringen är ett skämt. 

Traditionellt förknippas ju i stort sett allt träarbete med män. Och träkonsten är inget undantag. Varje skrymsle av konstvärlden är lika bekönat som samhället i stort. Träkonsten har, som sagts ovan, djupa rötter i ett maskulint sammanhang. Hård slöjd – trä och metall – har länge hört till mannen, textilverkstan till kvinnan. Även om könsfördelningen nog är något jämnare i dag än för, säg, hundra år sedan, känns det angeläget att undra varför.

I Woodstock 2012 medverkar flera kvinnor som jobbar i trä, en av dessa är Mette Björnberg. Hon tillhör dem som har rutin på gestaltning både i trä och textil. I utställningen presenterar hon skulpturer i reducerade former och fascinerande ytskikt. Passa också på att begrunda hennes verktitlar; du vet nog vad en ”eldsläckare” är, men hur ska vi begripa en ”eldslickare”? Och ”svart bälte” – är inte det en framgång inom kampsport? 

 

Ta i trä 

”Allting är av trä: samtalen, väggarna, vädret”, skriver Linn Hansén i diktboken Ta i trä (2008). Woodstock 2012 handlar visserligen om skog, träd och trä. Men i själva verket berättar utställningen lika mycket om människan.

Hon rör sig motsägelsefullt och växelvis mellan etik och estetik, lidelse och abstraktion, högstämdhet och burlesk, illusion och äkthet. Inget är stabilt, inget är beständigt – inte trä och inte människor. Har du förresten märkt att laxstjärtfogar glappar, ändträ spricker, grenar lövas av, dörrblad slår sig, rötter släpper från marken? Inom varje människa finns det ett hack i hyvelstålet.

 

Sidan uppdaterades senast 2014-06-21 av Fredrik Sandblad.