Jag längtar till överallt i världen

Under en period har jag haft en återkommande dröm. Inte varje natt. Men flera gånger i veckan, alltid i månljus, alltid med en kosmisk feeling. Och jag har svårt att tyda den. Grundintrigen upprepar sig: Jag övergår först långsamt i en ny hamn – jag blir en herde. Istället för att stanna kvar i min skogiga hemby, drivs jag av en längtan ut tillsammans med fåren.

Så jag packar en ränsel, sätter en bullig skinnkeps på huvudet, greppar staven och ger mig av. Upp över kullarna, genom skogsridåer och gryningar. Vi – jag och de trogna djuren – stöter hela tiden på nya stämningar, nya figurer, nya faror. Vi skyddar oss från vargen, vi letar skydd för natten i gamla ruiner, vi går vilse, vi skrattar och gråter tillsammans. 

Drömmen har inget direkt slut, inget som jag har fått del av än i alla fall. Nu söker jag efter lösningen.

 

*          *          *

 

Robben

Det är fullt av kanaler här. Och det är fullt av cyklar, robusta brukscyklar utan åthävor, gärna svarta, gärna med generösa fraktmöjligheter. 

Jag är i Amsterdam, det är fotbolls-vm, Nederländerna vinner bronsmatchen rätt lätt mot Brasilien, tre noll, jag dricker öl på en pub, högljudda holländare, det är varmt, jag har huvudvärk.

På vägen hem till hotellet passerar jag en, två, tre, fyra, fem, sex, sju coffee shops, legala kryp-in för lätta droger – olika variationer av cannabis. Nederländerna har gjort sig kända för liberalism – droger och sexhandel. Och eutanasi. Jag har läst mig till att de dessutom var först i världen med samkönade äktenskap.

Att låta bordellstjärtarna vippa i Red-light-district känns i sammanhanget väldigt gammalmodigt, tänker jag, när jag kryssar vidare genom China Town mot de gamla arbetarområdena i Jordaan, som nu har genomgått en gentrifiering.

Rietveld

Även om Nederländerna har en tung samtidskultur, är det de klassiska gubbarna som dyker upp på reklampelare och i broschyrer. Guldgossarna är Rembrandt och Vermeer, från 1600-talet, de holländska mästarnas tidsålder.

Inte långt efter kommer Vincent van Gogh, medan Mondrian, Hieronymus Bosch och Rietveld tydligen är rätt rejält avhängda i jämförelse.

Van Gogh-museet presenterar van-Gogh, Rijksmuseum presenterar guldgossar. Alla älskar tydligen dessa män av den gamla stammen. Fullt av folk, köer för att överhuvudtaget komma in, helt tjockt framför Nattvakten av Rembrandt och Mjölkjungfrun av Vermeer.

Jag charmas av en välgjord audioguide som heter Art is Therapy, ett slags psykologiserande (och bitvis moraliserande) tolkning av dessa kulturhistoriska klassiker. Här står vi långt från den samtida prestigekonstens mainstream.

När jag vandrar ut i ljuset i museiparken funderar jag över mästerförfalskaren Han van Meegeren. Superskicklig imitatör, som blåste samlare, museer och nazister. Rättegången blev en tragisk fars. Folk gick inte med på att förfalskningarna var förfalskningar, så van Meegeren fick själva bevisa detta.

Han fick visa sin skicklighet. ABC i förfalskning – såhär gör man en Vermeer! Men rättegången tog hårt på bedragaren – han runinerades, hamnade bakom galler, bröts ner och dog snart.

När jag reser vidare mot Rotterdam och Den Haag läser jag Erasmus och Spinoza. Erasmus blir jag aldrig helt klok på. Varför vågade han inte följa Luther i revolutionen, trots sina riktigt vassa reformationskrav?

Spinoza känns mer transparent. Hans filosofi innebär en riktigt kärv rationalism – geometrisk och axiomatisk – och människans fria vilja är fullständigt reducerad; kosmos styrs av lagar.

Dessutom angriper han – helt i linje med den där lagbundenheten – den judiska tradition som han var fostrad i: All materia är Gud, och därmed är steget inte långt till den rent romantiska panteismen.

 

*        *          *

 

Mina får är morgontrötta. Jag väcker dem ett och ett med min stav, petar dem försiktigt på ryggen och nämner dem vid namn: "Seså! Dags att gå upp nu!" Sedan badar vi tillsammans i morgonljuset och går vidare över fälten, mellan apelsinträd och vallmo.

Jag undrar vad den där herdedrömmen egentligen vill mig?

Av en händelse springer jag på en herdemålning av Jean-Baptiste Regnault – kanske kan den hjälpa mig vidare?

Ett par i stark förälskelse är tvungna att skiljas åt, hon tecknar då hans kontur på en gravsten med hjälp av skuggan. Himlen är mjuk, det drar mot skymning, slutet på deras sista dag tillsammans närmar sig.

Mannen håller sitt horn, hunden tittar underdånigt på kvinnans rörelser. Hon vill minnas sin älskade när han ger sig av med sina djur. Det finns nåt arketypiskt i situationen, inte sant? Lägg samman kort av kärlek, konst, skugga, död och minne...  

Regault

 

*         *          *

 

Det blev en uppslitande, känslosam lunch på Malmö konsthall. Jag sitter kvar när hon hastigt reser sig upp och går sin väg, dricker upp mitt kaffe, tänker, lyssnar. Ett svagt sorl från andra lunchgäster, klingande ljud från en mobil i Gunilla Klingbergs utställning A Sign in Space.

Jag funderar över min relation till , kraftlinjerna och mystiken – och hur hänger jag ihop med slagrutan, stjärnan och spegeln? Hur känner jag sanden?

 

*         *          *

 

Jag är fuktig på kinderna när jag tar mig an Moderna Museet Malmö.

Det var hundra år sen Baltiska utställningen ägde rum i Malmö och närmare en miljon besökare tog sig till utställningarna, som bl.a. omfattade en rejäl dos samtidskonst. En av samtidskonstnärerna var Tora Vega Holmström, som visade runt tio målningar, om jag minns rätt.

Det finns en hel del av herde i Tora Vega, funderar jag, när jag vandrar runt i utställningshallen. Hon insåg snabbt att ett liv som hemmafru (gift eller hemmadotter) inte skulle gå att kombinera med konsten.

Och hon rörde sig som en fårvaktare över Europa – möten med konstnärer och författare, studier av färglära för Adolf Hölzel i Dachau utanför München, år av brevväxling med Rainer Maria Rilke, Parisresor med väninnorna, nationella och internationella nätverk, långa perioder i Frankrike, Tyskland och Italien, utflykter till Nordafrika. 

Under stora delar av 30-talet delade hon sin tid mellan Marseille och Lund, två städer med hela olika karaktär. Marseille var en fattig sjöfartsstad, märkt av de nedgångna hamnkvarteren, arbetslösheten, prostitutionen, de ruffiga fysiska miljöerna.

Tora Vega levde kringflackande och fattigt under hela sitt liv som vuxen, vänner och släktingar lånade henne husrum, det skulle dröja till 60-årsåldern innan hon stannade upp för gott i Skåne.

Snart flyter allt samman framför min inre blick – atmosfärer från Karthago och Algeriet, konkreta strandsträckningar från den skånska kusten, de härjade och grova ansiktena i porträttmåleriet, tjurar och giraffer, plöjda åkrar i brunt, dåtid och nutid. Herdinnan improviserar sina melodier. Jag följer henne med blicken.

Jag känner igen den där kosmiska känslan som hör samman med min herdedröm. Jag vandrar vidare, fyller på min dryckesflaska, letar efter skugga, spanar efter vatten och betesmark för fåren. Och mina ögon är ännu fuktiga.

 

*          *          *

 

I utställningskatalogen för Tora Vega Holmström ser jag ett foto med min farmors bror Nils Gösta Sandblad tillsammans med Tora Vega och Ragnar Josephson. Fotot är från 1954 vid en vernissage i Lund. Nils Gösta ser kärv ut, mörk och välkammad. Han var 44 år när bilden togs, konstteoretiker och museiman. Året därpå, 1955, blev han förste intendent på Malmö museum, 1957 tillträdde han en professur i konsthistoria med konstteori i Uppsala.

Jag är lite osäker på vilket hans specialområden egentligen var. Han publicerade sig inom sekelskiftets måleri (bl.a. en monografi om den idag näst intill helt bortglömde Anders Trulson, som förresten var starkt påverkad av Rembrandt), stadsarkitektur, estetisk teori och kontinental konsthistoria (främst Manet). Och han var dessutom huvudredaktör för det tunga översiktsverket Tidens konsthistoria.

När jag har läst hans texter, har jag slagits av hur arkaiserad och kontrollerad hans prosa känns; under drygt ett halvt sekel har kultursyn och språk förändrats.

Nils Gösta åkte till USA, fortsatte att undervisa och forska, men avled av en hjärtinfarkt på våren 1963, 53 år gammal. Hans hustru förde hans urna tillbaka till Sverige. Hon bar helt osentimentalt hans aska i sitt handbagage.

 

*         *         *

 

På Moderna museet Malmö visar det sig föga överraskande att kulturhistoriska klassiker – Tora Vega Holmström och Picasso – lockar mer än den samtida Ursula Mayers To What I Might Become. Videorummet med Mayers film Gonda är helt folktomt. Inte en käft.

Men filmen är fin. En halvtimme lång brokig ström av lockande, mystiska bildsviter. Narrationen är vag och uppbruten. Men i botten ligger en existentiell tematik: Något mycket väsentligt för människan glider henne ur händerna och antar en ny form. 

Mayer

 

 

*         *        *

 

Det är i slutet av juli. Och det är fortfarande varmt, åskoväder runt om i Sverige, det blixttätaste nånsin sen SMHI började mäta, men i nordvästra Skåne har jag blott hört några blyga knallar.

Jag kollar utomhusteater. Inne i Höganäs centrum spelas Romeo och Juliet och i Krapperup slottspark Fröken Julie. Klassiker är, som sagt, säkra kort för kulturproducenterna, inte minst i semestertid.

Uppsättningen av Shakespeares Romeo och Juliet är riktigt vass. Ensemblen rör sig runt i stadsmiljön – kapslas in av äkta invånare, bostäder, cyklister, bilister.

Fina kollisioner mellan verklighet och dikt i gathörn, på loftgångar, i parker, i smala gränder, på gräsvallar och på taket av en presentbutik.

Det blir ibland komiskt, nästan uppsluppet. Ska det vara så – dramat handlar om en våldsam social motsättning och om en omöjlig och tragisk kärlekshistoria…? ”Halt! Här får ingen passera, kommer ingen förbi.” Två unga kroppar slutar att leva under en politisk konflikt och en blek måne någonstans i världen.

I Krapperup slottspark ger Svenska teatern Strindbergs Fröken Julie. Vid urpremiären i Köpenhamn i slutet av 80-talet spelade Siri von Essen Fröken Julie. Ikväll gör Camilla Nyberg det riktigt bra – hon har utstrålning och är vacker och utsatt på ett jobbigt sätt.

Strindbergs text är visserligen bearbetad, men föreställningen ligger ändå rätt nära originalet. Kristin är utbytt mot Kristian, triangeldramat framträder mer distinkt, föreställningen betonar kärlek och förtvivlan mer än klass och börd.

Efteråt är jag lite rörd. Varför vet jag inte säkert, kanske funderar jag för mycket, kanske känner jag igen mig i något av dramats lager – kanske skymtar jag en herde nånstans i de bråddjupa klyftorna mellan replikerna.

 

*          *          *

 

Vi är ute på ett betesfält, stort och fritt, några askar reser sina grenar som kandelabrar mot himlen.

Får är oftast blyga för människor. Men inte för barn, så när ett gäng barn från en by i närheten dyker upp och börjar leka med dem, livas djuren upp, rusar, bräker.

Det finns nog inget vackrare, jag ler och lutar mig tillbaka mot en liten gräsvall. Jag tar fram en bok, sjunker djupare in i en värld där inga rustningar finns. Bara klanger av sorg, nyfikenhet, minnen och harmonier. Undrar vem som vågar följa mig hit?

 


 

Uppdaterades senast 2014-07-30 av Fredrik Sandblad.