Ah! Je suis blessé

Undra hur många kulturårslöner en snubbe som August Strindberg har dragit in egentligen? Ett och annat arbetstillfälle hos bibliotek och förlag och bokhandlare såklart. Säkert också några nypor i konstvärlden. Tveklöst en hel del skrammel i Strindbergforskningen och på de litteraturvetenskapliga utbildningarna. Och Strindbergmuseet förresten. Och sen dramatiken – Fröken Julie spelas ju t.ex. rätt ohämmat än i dag. Filmerna ska inte glömmas heller. Och journalistik. Och...

En hel del av pengarna kommer helt klart direkt ur privata fickor (biljettintäkter, bokförsäljning, entréavgifter m.m.), men åtskilligt är offentliga medel.

 

*          *          *

 

Vi skulle knappast känna till den romerske statsmannen Gaius Cilnius Maecenas, död några år före Kristi födelse, om vi inte hade förevigat honom i lexikonet – mecenat. Maecenas uppskattade (noga utvalda) tänkare och diktare i sina samtid, t.ex. Vergilius (Aeneiden), Ovidius (Metamorfoser) och Horatius (Ars Poetica), och detta svärmeri drev honom att bli kulturens frikostige gynnare. Säkert insåg han att kulturen också kan stå i politikens tjänst; han var rådgivare till Augustus.

Kultur och politik hänger ihop. I Sverige är helt klart kungahuset ett fint fall av denna koppling, och Gustav III är självskriven portalfigur. Han var uttalad konstfantast och grundare av flera kulturinstitutioner som ju faktiskt ännu är helt centrala i svenskt kulturliv – Akademien (1786), Dramaten (1788) och givetvis Operan (1773). Det var ju just på Operan som den där ödesdigra maskeradbalen ägde rum 1792. Gustav var klädd i mask, trekantig hatt, tunn venetiansk sidenkappa och ordensstjärnor, när han träffades av kulan strax ovan sin rumpa och plågad yttrade: ”Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le”.

Ja, på den tiden var franska kulturspråk. Och Frankrike var föregångare också på andra sätt i kulturpolitikens historia. Långt senare dock. Där inrättades 1959 ett kulturdepartement, och till kulturminister utsågs en diktare – André Malraux. Fram till dess hade de totalitära kulturpolitiska insatserna dominerat. I Tyskland användes både ett estetiskt och antropologiskt kulturbegrepp som kulturpolitiskt roder i den nazistiska ideologin, och stalinismen påbjöd socialistisk realism som enda estetiska alternativ.

En viktig milstolpe var förstås brittiska Arts Council, som grundades 1946 med ambitionen att tilldela särskilt framstående kulturarbetare medel för att bli ännu mer framstående. Här etablerades också armlängdsmetodiken – ett slags avstånd mellan kulturens praktik och politiken. Arts Council fick en bestämd summa pengar av staten, men kunde själva avgöra hur punden skulle fördelas.

I Sverige grundlades kulturpolitiken (som vi känner den idag) först 1974. Då inrättades Statens kulturråd, som idag är myndigheten under kulturdepartementet (men något departement fanns faktiskt inte förrän 1991).

Även om en hel del av grunddragen är kvar idag har målformuleringarna justerats; bland målen från 1974 kan man läsa att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Det skulle dröja ett bra tag innan kontraordern gavs: visioner om kulturens kraft för ekonomisk utveckling i regioner, om cultural planning, om management, om kulturella och kreativa näringar, om upplevelseindustrin m.m. Just ”En upplevelse” utsågs förresten till årets julklapp 2008.


Sidan uppdaterades senast 2015-12-27 av Fredrik Sandblad.