Möbelformer under 1900-talet

Industrialisering och serieproduktion är förutsättningar för den design som vi känner idag. Under slutet av 1700-talet och under 1800-talet tog den maskinella tillverkningen sina första steg.

Men med maskintillverkning följde en del problem. Marknaden fylldes av slarvigt konstruerade produkter, som dekorerades för att dölja den dåliga kvaliteten.

Den brittiska Arts & Crafts-rörelsen reagerade mot denna undermåliga produktion. Rörelsen (med William Morris som en frontfigur) betonade naturnärhet, hantverk och trohet mot materialet.

Arts & Crafts påverkade också synen på inredning i Sverige; konstnärsparet Carl och Karin Larsson och Ellen Key tog intryck av den brittiska rörelsen. Larssons bok Ett hem (1899) är Sveriges första inredningsbok.

 

Ett hem av Carl och Karin Larsson

De interiörer som boken visar  är ljusa och lätta i kontrast till den mörka traditionen från 1800-talet. Också Ellen Key vände sig mot borgarnas tunga inredningar.

Key och Larssons påverkades också av jugend (eller art nouveau), en stil som omfattar tiden 1890–1914. Inom (bl.a. tyska) konstkretsar längtade man efter något nytt; institutionerna ansågs föråldrade. Och jugendstilen spreds snabbt över Europa och till USA.

Exklusivt hantverk, känsla för bågen och naturformer var typiskt för jugend. Jugend omfattade också idén om allkonstverket: Byggnader, inredningar och detaljer skulle passa perfekt tillsammans. En viktig designverksamhet vid den här tiden var österrikiska Wiener Werkstätte, som estetiskt utgjorde en sen jugendstil.

Jugend fick utstå kritik; formrikedom och öppna sensuella uttryck passade inte alla. Kritiken blev särskilt tydlig i modernismens inledning då formreduktion var honnörsord.

Jag har fastnat för skotten Charles Rennie Mackintosh som brukar räknas till jugendtraditionen. Mackintosh formgav bl.a. en stram stol med hög rygg. Jag gillar stolen, men särskilt mycket konventionell jugend kan jag inte hitta i den. Den pekar mer mot modernismen.

 

Stol av Charles Rennie Mackintosh

Tyska Die Deutsche Werkbund bildades 1907 för att stilla en oro över att produktkvaliteten inom hantverk och industri sviktade. Werkbunds ambition var att samla branschfolk från olika håll – konst, industri, utbildning, hantverk, politik o.s.v. – och skapa en plattform för samarbete.

Werkbund fick 1915 en parallell i Sverige, nämligen Svenska Slöjdföreningen (sedan 1976 Svensk Form). Föreningen var inte ny, men den fick en tillspetsad profil under påverkan av Werkbund.

Konsthistorikern Gregor Paulsson, som ligger bakom Slöjdföreningens propagandaskrift Vackrare vardagsvara från 1919, menade att konstnärer skulle ersätta tekniska ritare inom industrin – han förespråkade ett slags brukskonst.

Som vägröjare för modernismen, ett av 1900-talets stora bidrag till kulturhistorien, var Werkbund och Slöjdföreningen säkert viktiga. Modernismen grep under första halvan av 1900-talet in i och påverkade i stort sett all konstnärlig och vardaglig verksamhet. Man kan peka ut flera modernistiska pionjärer, däribland:

  • Kretsen kring tidskriften deStijl i Holland
  • Le Corbusier och purismen i Frankrike
  • Utbildningen vid Bauhaus i Tyskland

En berömd medlem i kretsen av konstnärer och formgivare runt de Stijl (1917-1932) var Gerrit Rietveld, som ligger bakom Den rödblå stolen. Rietvelds utgångspunkt var att designa en stol för serieproduktion med enkel utformning och stabil konstruktion. Och resultatet blev närmast formalistisk nudism.

Den rödblå stolen av Gerrit Rietveld

Schweizaren Le Corbusier la grunden för purismen i Paris på 1920-talet. Purism har att göra med renhet, rationalitet och noggrannhet. Estetiken skulle underblåsa ett slags optimistisk och hygienisk naturlighet: det goda livet, ljus och harmoni. Puristerna var positiva till industri, maskintillverkning och långa serier.

Purismen präglades bitvis av en övertro på lagbundenhet och rationalitet, men jag fascineras ändå av flera av Le Corbusiers möbler, t.ex. strama matbord, fåtöljer och stolar. Le Corbusier samarbetade med Charlotte Perriand och Pierre Jeanneret i formgivningen av flera möbelklassiker.

Vilstol av Le Corbusier, Perriand och Jeanneret 

Det är tyvärr rätt tunt med kvinnliga möbelformgivare i 1900-talets tidiga designhistoria. Men det är möjligt att historien kommer att skrivas om, redesignas, så att fler kvinnor uppvärderas. Så har skett med Eileen Gray som fanns i Le Corbusiers bekantskapskrets. Hon är berömd bl.a. för det höj- och sänkbara sängbordet Adjustable Table i glas och stål från 1927 och det modernistiska huset E.1027 på Franska Rivieran från 1929.

Adjustable Table av Eileen Gray

Den pedagogiska modernismen förknippas med den tyska Bauhaus-utbildningen (1919-1933). Den grundades av arkitekten Walter Gropius. Gropius ambition var att förena konst, hantverk och industri. Produktsortimentet och undervisningen var mångsidig, och Bauhaus kan ses som den första moderna designutbildningen.

Marcel Breuer från Bauhaus formgav 1925 Wassily-stolen, en stålrörskonstruktion. Stål är att föredra framför massivträ, menade Breuer, eftersom stål är lätt, hållfast och mer teknologiskt lämpligt. Inom Bauhaus blev (förutom stål) också glas och faner populära material.

Wassily-stolen av Marcel Breuer

Bauhaus sista rektor blev Ludwig Mies van der Rohe, som estetiskt var inriktad på en kylig, urban elegans. Mies van der Rohe myntade uttrycket ”less is more”, minimalismens kärnpunkt. Till hans klassiker hör fåtöljen Barcelona med två tjocka sittdynor på ett kryssformat stålstativ.

 

Barcelona av Ludwig Mies van der Rohe

Vägen mot en modernism i Skandinavien (eller funktionalism eller funkis) gick via Stockholmsutställningen 1930, som presenterade avskalade hus och sakliga interiörer.

Utställningens huvudarkitekt var Gunnar Asplund.Just som andra arkitekter vid den här tiden formgav Asplund inte bara byggnader utan också möbler, bl.a. modernistiska sittmöbler.

 

Pall av Gunnar Asplund

 

Andra viktiga personer på Stockholmsutställningen var Sven Markelius, Erik Chambert och Axel Larsson. Larsson var möbelformgivare vid Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors, en betydelsefull industri.

Långt ifrån alla gillade modernismen, och mot funkisförespråkarna stod traditionalister. Hit räknar jag Carl Malmsten. Och efterhand landade den programmatiska modernismen – måhända under påverkan av traditionalister som Malmsten – i en uppmjukad variant i Sverige, som kom att kallas ”Swedish Modern”.

Malmsten engagerade sig starkt i den gamla hantverkstraditionen; det var där, menade han, som känsla för kvalitet kunde utvecklas. Bland Malmstens klassiker märks bl.a. fåtöljen Jättepaddan (1934), pinnstolen Lilla Åland (1942) och satsbordet Släden (1947).

Lilla Åland av Carl Malmsten

Idag tillverkas Lilla Åland av Stolab i Smålandsstenar, ett företag med profil mot tradition.

En viktig person för utvecklingen i Sverige var Bruno Mathsson från Värnamo, en typisk representant för den uppmjukade modernismen. Hans utgångspunkt var ”sittandets mekanik”, som han omsatte i Eva (1935) och Pernilla (1943).

Eva av Bruno Mathsson

Men Mathsson var utvecklingsbenägen. Långt senare, under rymdåldern, designade han bordet Superellips och fåtöljen Jetson, två småfuturistiska praktklassiker.

Till de tunga elementen i svensk formhistoria hör Svenskt Tenn. Estrid Ericson startade butiken Svenskt Tenn 1924, och 1934 inledde hon ett framgångsrikt samarbete med arkitekten Josef Frank. Frank är svår att etikettera: Många av möblerna är gracila och eleganta, vissa är rundare och några är rent modernistiska.

Detta om Sverige. Men hur utvecklades andra delar av Skandinavien? Det finns anledning att uppmärksamma det finska äkta paret Alvar och Aino Aalto och danken Hans J Wegner.

Aaltos började på slutet av 1920-talet och under 1930-talet att formge i funktionalistisk anda. Företaget Artek bildades, och Aaltos blev internationella stjärnor. Till Aaltos produktion hör Paimofåtöljen i skiktlimmat böjträ och plywood och en serveringsvagn med korg och kaklad serveringsyta.

Serveringsvagn av Aalto

Runt 1950 expanderade amerikansk möbeldesign. Företagen Knoll International och Herman Miller var viktiga i denna utveckling. Framträdande formgivare var paret Ray och Charles Eames, Eero Saarinen och Harry Bertoia. Alla var på ett eller annat sätt knutna till designskolan i Cranbrook.

Eames ligger bakom t.ex. stolen RAR i glasfiber och metall och det låga soffbordet Surfboard Table med stålstativ och surfbrädformad laminatskiva.

 

Surfboard Table av Eames

Sverige var på 50-talet ett land med hög levnadsstandard och expanderande industri. Och inom design blev vi snart framträdande. Tillsammans med Danmark och Finland framträdde Sverige med etiketten ”Scandinavian Design”. Vad låg bakom de nordiska framgångarna? Det finns antagligen många skäl, däribland:

  • Designtradition. Stjärnor som Aalto och Mathsson fungerade som draglok.
  • Konstnärlig kraftsamling. Skandinaver presenterade former med en (åtminstone delvis) annorlunda stil, en förfinad modernistisk estetik.
  • Effektiv marknadsföring. Skandinaviska former presenterades i grafiskt kultiverade kataloger vid välkända internationella utställningar.

Den viktigaste enstaka designhändelsen i Sverige under 50-talet var H55 i Helsingborg 1955. Arkitekten Lena Larsson väckte uppmärksamhet på H55. Hon var konstnärlig ledare för Nordiska Kompaniets NK-bo. På H55 presenterade hon tankar om praktiska, barnvänliga bostäder, och i hennes allrum på utställningen fanns ett klätterträd.

Bland de klassiker som visades på H55 återfinns Folke Janssons Arabesk, en asymmetrisk och trebent fåtölj med svepande linjer. Men den tillverkades ursprungligen i färre än 100 exemplar efter svag marknadsföring. I efterhand framträder dock Arabesk som en smärre sensation, och idag nyproduceras den av Ihreborn i Stockaryd.

Arabesk av Folke Jansson

Yngve Ekström grundade Ese möbler (sedan länge Swedese) 1945 i Vaggeryd. Ekström hade sin grund i snickarhantverket men var också säker formgivare. Gammal bonnig pinnstolstradition framträder i Arka, men mest känd har Ekström blivit för Lamino, böjträfåtöljen från 1956.

Lamino av Yngve Ekström

Ett välkänt 50-talsattribut jämte Lamino är Stringhyllan av Kajsa och Nisse Strinning. Hyllan vann en tävling för Bonniers folkbibliotek 1949. Den är uppbyggd av plastöverdragen metalltråd. Strinnings använde samma teknik till bl.a. diskställ.

Sonna Rosén designade 1948 stolen Solfjädern speciellt för äldres ergonomiska behov. På 50-talet fick den en mäktig utmärkelse av Moma, Museum of Modern Art, i New York. Idag produceras Solfjädern av Gemla.

Solfjädern av Sonna Rosén

En annan tung kvinnlig formgivare från Roséns generation är Kerstin Hörlin-Holmquist. Hon stod för organiska, mjuka former, som hon uppfattade som en kontrast till manlig kantighet. Hennes mest kända möbler är nog rottingstolen Kraal från 1952 och soff- och fåtöljserien Paradiset från 1957, båda ingick i NK:s sortiment.

Paradiset av Kerstin Hörlin-Holmquist

Till danska möbelformer på 50-talet bidrog bl.a. Finn Juhl, Poul Kjærholm och Arne Jacobsen. Idag produceras många av dessa möbler av Fritz Hansen. Den mest omhuldade av danskarna är nog Jacobsen, en tämligen ortodox funktionalist. Hans största klassiker är fåtöljerna Ägget och Svanen och stolen Myran.

Ägget (den höga) och Svanen (den låga) av Arne Jacobsen

60-talet visade amerikansk popkultur vägen för en ny opretentiös estetik. Typiska material för inredning var spånplattor, plast, skumplast, stretchvelour och manchester.

Plast återfinns i finländaren Eero Aarnios och dansken Verner Pantons möbelproduktion. Båda intresserade sig tidigt för okonventionella former och ovanliga material, bland annat just vissa plaster. Pantons mest berömda möbel är nog stolen Panton Chair, en formgjuten plaststol i mjuk vågform.

Panton Chair av Verner Panton

Postmodernismen ifrågasatte under 80-talet modernismens estetiska kvalitet. Metoden var bl.a. collageliknande, heterogena möbler med mängder av referenser till t.ex. exotiska och historiska kontexter.

Memphis-gruppen med Ettore Sottsass som frontfigur är måhända mest känd inom denna kritiska avdelning. Gruppens utställning 1981 i Milano präglades av en medveten tillspetsning av föremålen.

Hylla av Ettore Sottsass

Man strävade efter visuell uttrycksfullhet och undvek inte tvära kontraster och udda kombinationer: Formen var inte enhetlig och harmonisk som modernismen länge hade föredragit.

Också svensk möbelformgivning har påverkats av postmodernismen, men det är nog rätt få som helhjärtat har bekänt sig till traditionen. Ibland nämns Olle Anderson i samband med svensk postmodernism. Men många delar av hans produktion saknar dessa referenser.

Även om ordet postmodernism knappast är i centrum för särskilt många formgivare idag, tror jag att riktningen har lämnat en hel del spår. Idag ifrågasätts nämligen avtrubbade versioner av modernism och funktionalism mer eller mindre rutinmässigt i mängder av design.

Uttrycken senmodernism och möbelskulptur kan möjligen beskriva svensk möbeldesign under de senaste 25-30 åren. Med senmodernism menar jag ett slags utvecklad modernism, med möbelskulptur försöker jag fånga ett konstnärligt, skulpturalt inslag.

John Kandell gick först Konstfacks möbelutbildning och sedan som specialelev på inriktningen mot skulptur. Här blir epitetet möbelskulptör relevant? Kandells zenit som formgivare var på 80-talet, då han inledde ett samarbete med Sven Lundh och Källemo i Värnamo. Kandell ligger bakom bl.a. vägghyllan Pilaster, den trebenta stolen Camilla och pallen Pax.

Pax av John Kandell

Även Jonas Bohlin brukar förknippas med Källemo. Hans examensarbete från Konstfack 1981 blev stolen Concrete i betong och stålrör. Källemo lät tillverka 100 numrerade exemplar av Bohlins stol. Den väckte uppmärksamhet, helt klart delvis på grund av att den inte följde funktionalismens ledband.

Även i Bohlins skåp Slottsbacken (1987) med rostangripna järndörrar går ett konstnärligt uttryck före det förväntade.

Slottsbacken av Jonas Bohlin

Också Mats Theselius möbler ligger i gränslandet mellan konst och design (om det gränslandet verkligen finns?). Bland klassikerna finns en brutal plåtfåtölj och tidskriftsskåpet National Geographic, båda från Källemo under 80- och 90-talet.

National Geographic av Mats Theselius

En annan inriktning möter vi hos Anika Reuterswärd, som har haft stort inflytande på svensk möbeldesign. Hon skrev först inredningsreportage för Femina och Sköna hem, men började sedan själv att formge möbler. Möbelföretaget Fogia bygger delvis sina framgångar på Reuterswärd, som estetiskt är väl förankrad i en skandinavisk modernism.

Brickbord av Anika Reuterswärd

Åke Axelsson står för det eleganta, gedigna trähantverket. Genombrottet skedde i en tävling 1963 med en stol i rödbok, och just stolar och småfåtöljer kom att bli en specialitet. Efter 1980 blev Axelssons stil avskalad.

Anselm av Åke Axelsson

1991 köpte Axelsson en möbelfabrik i Skirö i Småland. Idag heter företaget Gärsnäs, tidigare Galleri Stolen.

Krav på drivet snickeri framträder också i Norrgavels och Nirvan Richters möbler. Sortimentet är Svanmärkt, och formspråket är både nyskapande och traditionellt. Den största klassikern är den snickareleganta länstolen från 1995.

Länstol av Richter

Jag tror att Norrgavel är inne på rätt linje: Olika typer av hållbar design är nog nyckeln till framtiden både kommersiellt och existentiellt.

Lammhults Möbler har skördat stora triumfer sedan 70- och 80-talet. Möblerna (ibland minimalistiska) har varit särskilt populära i offentliga miljöer. Börge Lindau och Bo Lindekrantz ligger bakom bl.a. ett program med möbler av bockade stålrör och den asketiska stolen Plankan.

Plankan av Börge Lindau och Bo Lindekrantz

Mot slutet av arbetslivet startade Lindau Blå Station och formgav bl.a. smidiga möbler för “compact living”.

En annan röst från Lammhult är Gunilla Allard. Hennes möbler är som regel funktionalistiska och strama; bland produkterna märks fåtöljen Cinema och rullbordet Chicago från 90-talet.

Chicago av Gunilla Allard

Thomas Sandell har blivit ryktbar både för inredningar och byggnadsarkitektur. Han har bl.a. designat delar av PS-kollektionen för IKEA och Bröllopspall och Bröllopsskåp för Asplund.

Bröllopspall av Thomas Sandell

Att på några rader bringa reda i säg de 5-10 sista årens möbelformgivning är inte möjligt. Och att sia om framtiden låter sig inte göras. Men jag vill ändå lyfta fram några spännande namn och projekt.

  • Trion Claesson-Koivisto-Rune tillhör absolut den svenska eliten.
  • Fredrik Mattson visar att man både kan vara experimentell och kommersiell.
  • Front (Sofia Lagerkvist, Charlotte von der Lancken, Anna Lindgren och Katja Sävström) har bl.a. upptäckt slumpen som metod för design.
  • Monica Förster räknas definitivt till tungviktarna idag.

Breeze av Monica Förster

 


Kommentarer? Kontakta mig! 


Sidan uppdaterades senast 2007-12-08 av Fredrik Sandblad