Arvika Explorer

Den 25–28 augusti 2008 åkte jag på egenkomponerad konst- och designresa till Arvika i västra Värmland. Jag längtade efter att lära mig mer om konstnärerna i Rackstadkolonin och Arvikatraktens rika hantverksmiljö runt sekelskiftet 1900. Under resan gjorde jag en del anteckningar. Av dessa har jag byggt en reseskildring.

 

Taserud

Jag är till fots på väg till Taserud, en stadsdel i nordöstra Arvika. Här dominerar idag modern villabebyggelse, men för inte så länge sedan fanns här gårdar, torp, ängar, lövträddungar och potatisåkrar. Delar av de gamla miljöerna är bevarade, inte minst runt Rackstadmuseet, målet för min första utflykt i Arvika.

Några hundra meter före museet passerar jag keramikern Kristina “Kylle” Årlings och träsnidaren James Erikssons verkstäder. De bär tunga konstnärliga arv. Deras far var träbildhuggaren Matts Eriksson och farfar skulptören Christian Eriksson, bygdens store son. Kylle håller till i pappas gamla verkstad, James i grannhuset.

Jag besöker ingen av dem, men genom ett fönster ser jag James, han sliter med ett trästycke. James tillverkar kanske en Taserudsstake, något av traktens symbol. (På en av Arvikas infarter står förresten en Taserudsstake i kolossalformat i vägkanten.)

 

Taserudsstaken

 

Taserudsstaken började tillverkas i Bröderna Erikssons Möbelverkstad i Taserud omkring 1905 av skulptrisen Nanna Johansen, dotter till Skagenmålaren Viggo Johansen. Förebilden var en 1700-talsstake som Elis Eriksson, en av snickarbröderna, hade ropat in på en auktion i Blomskog något år tidigare. Sedan Nanna hade lämnat verkstaden kom staken att tillverkas av bl.a. Elis och hans bror Karl Eriksson. Av tradition har den sedan skurits av barn och barnbarn till snickarbröderna.

 

*           *           *

 

Jag står under ett paraply på Rackstadmuseets parkering. Det regnar på gräsytorna, lövträden och fruktträden. Här, precis vid parkeringen, stod Bröderna Erikssons Möbelverkstad i brand 1924. Den byggdes aldrig upp igen. För mig är eldsvådan en symbol.

I Sverige fanns det en rik tradition av tillverkning av högklassig möbelkonst runt sekelskiftet, och här var Bröderna Eriksson ett tungt inslag. Branden symboliserar hela epokens undergång. Nya ideal växte fram och tog över: modernism och funktionalism.

Allt är perfekt, tänker jag. Det regnar lite, och det är sent i augusti, friläge för stämningar. Jag betalar 60 kronor och går in på Rackstadmuseet.

Entrén ligger i snickarbröderna Erikssons barndomshem Haget. Från den gamla mangårdsbyggnaden skjuter moderna flyglar ut, museets utställningslokaler. I museet finns förutom utställningshallarna ett kafé och ett litet bibliotek. Strax bredvid museikomplexet ligger butiken.

 

Rackstadmuseet

 

Jag vandrar omkring länge i de ljusa, luftiga hallarna. Allt känns rent. Rymd är nödvändigt i alla utställningshallar. Och här är det kanske extra viktigt: Rackstadkonsten är nämligen kraftfull, ibland monumental. En trång presentation skulle kväva målningarna.

Jag kan inte värja mig. Jag dröjer framför flera av konstverken. Ställer mig nära, backar, går fram igen, går vidare till nästa, återvänder. Utställningen är helt enkelt högklassig. Punktlistan visar i stora drag vad jag fick se:

  • Måleri och teckning: Gustaf Fjæstad, Maja Fjæstad, Fritz Lindström, Björn Ahlgrensson, Ture Ander, Bror Lindh, Alfred Ekstam
  • Skulptur: Christian Eriksson, Bror Sahlström, Liss Eriksson
  • Keramik: Riborg Böving, Hilma Persson-Hjelm
  • Träsnitt: Maja Fjæstad
  • Möbler: Christian Eriksson, Bröderna Eriksson, Gustaf Fjæstad, Björn Ahlgrensson (intarsia), Axel Lindegren (kompositioner), Carl Westman (kompositioner)
  • Textil: Amelie och Anna Fjæstad, Maja Fjæstad, Gustaf Fjæstad
  • Arkivalier, kuriosa: Gustaf Fjæstads vargskinnspäls (för målning av vintermotiv), Gustaf Fjæstads staffli, foton som Gustaf Fjæstad använde som förlagor till sina målningar
  • Metall: Petter Andersson, Ragnar Myrsmeden, Bror Sahlström, Lisa Morell

Till Rackstadmuseet hör Oppstuhage, en fristående byggnad ett stycke upp i en glänta. Oppstuhage uppfördes av skulptören Christian Eriksson mellan 1894 och 1896. Christian bodde då sedan länge i Paris. Men han ville återvända till Sverige med sin franska fru Jeanne Tramcourt.

Han ritade och byggde då en kombinerad ateljé och bostad i anslutning till barndomshemmet Haget. Bröderna hjälpte till med träarbeten, kompisen Petter Andersson med smide.

Men Oppstuhage känns faktiskt varken värmländsk eller fransk, den liknar mer en alphydda i Tyrolen, möjligen med en släng av norsk fjällstuga.

Hit, till den värmländska vischan, tog Christian alltså sin Pariserfru. Hon var 18 år, underskön, själv var han 36. –Jeanne var som en orkidé i en potatisåker, sa konstnärskollegan Fritz Lindström i sin mest spridda one-liner.

Men Jeanne och Christian flyttade snart till Stockholm, i Oppstuhage bodde de sedan bara i korta perioder. Istället hyrdes huset ut till konstnärskollegor: Fjæstads, Lindströms, Ahlgrenssons, Bror Sahlström, Bror Lindh, Ture Ander och säkert några till.

Jag gör entré i Oppstuhage och går in i ateljén till vänster. Den är ljus, har ett generöst fönster och högt i tak. Väggarna består av grov, liggande träpanel.

Ateljédörren är speciell. En liten dörr för vardagsbruk sitter monterad i en större port. Porten användes för att forsla in råämnen och ut färdiga skulpturer. Snickerierna i Oppstuhage har överhuvudtaget många fina detaljer.

 

Ateljédörren i Oppstuhage

 

I ateljén träffar jag en guide. Hon heter Margareta (om jag nu i skrivande ögonblick minns rätt. Kanske var efternamnet Lindqvist?) Hon är Taserudsentusiast. I ateljén finns det en fin samling av skulpturer av Christian, och Margareta berättar med glöd om objekten. Hon dröjer särskilt vid kopior och bilder av hans sakrala utsmyckningar till Kiruna kyrka.

Även om de flesta av Christians skulpturer finns i Stockholm, är faktiskt en hel del spridda över landet. Och just Kiruna-skulpturerna lär han själv ha värderat högt.

–Men han undvek det traditionellt kristna symbolspråket, berättar Margareta. I Kiruna kyrka finns det nästan inga kors. –Har läst att Kiruna ska flyttas, säger jag, marken rämnar, vad händer med kyrkan? –Den ska flyttas med, bit för bit, varje smula.

 

Vid fönstret, Björn Ahlgrensson, 1905

 

Margareta tar mig vidare till köket. Jag är inte helt säker, men jag tror att det var här som Björn Ahlgrensson hittade motiv till sina berömda stämningsbilder från Oppstuhage. Miljön runt köksfönstret känns i varje fall bekant.

–Se här, säger Margareta och pekar på den murade spiskupan. Dekoren är målad av Maja Fjæstad. Hon och Gustaf var nygifta då.

Jag tittar på målningen, den är inte direkt vacker, men den har en spännande detalj. Maja har tecknat sig själv och Gustaf. Maja är försvinnande liten, Gustaf gigantiskt stor. Kanske var det just så hon uppfattade deras relation redan från början?

I köket står det ett stort skåp av ljus ek. Det är komponerat av Christian Eriksson och tillverkat av hans bröder. Smidet är utfört av Petter Andersson. Jag har sett liknande smide av Petter förr: utsträckt, lite flikigt.

På väg till övervåningen passerar vi hallen. Den är klädd i en originell träspåntapet. Tapeten är renoverad. –Men det var svårt att hitta hantverkare, berättar Margareta. Till sist fick vi tag på en skicklig korgmakare som kunde tillverka de tunna spånen.

 

Spåntapet i hallen. Oppstuhage

 

På övervåningen går vi först ut på balkongen. Vi häver oss över räcket och tittar på några dekorativa utskott på utsidan. Högt upp på alphyddans balkonghylla sticker jag alltså ut mitt huvud, liknar en gök i ett gökur, tänker jag.

I sovrummen är väggarna klädda med en vacker vävtapet. Den är rekonstruerad, tillverkad på väveriet i Klässbol. Margareta fortsätter att berätta ivrigt.

Nu drar hon (något oväntat) fram en liten klubba. Det är en potatisstöt. –Den fick Jeanne av Christian på sin tjugoårsdag, säger hon. En gåva till “matmodern Jeanne”. Och här stod Christian inför en utmaning: Jeanne var nämligen betydligt mer intresserad av franskt mode än värmländska potatisar.

På Rackstadmuseet dröjde jag särskilt vid ett porträtt av Fritz Lindström som föreställer hustrun Ellen. Målningen är daterad Mölle 1917 och dedikerad till dottern Mary Ann, som på bilden finns i Ellens mage.  

–Vad vet du om målningen? frågar jag. –Egentligen inte mycket, hur så? –Jag är rätt säker på att den är målad i mitt fritidshus i Mölle, säger jag. Huset kallas Vängården och byggdes som andelshus 1907. En av ägarna var Ellen, en annan min farmors mor Nanny. Ellen Lindström, Maja Fjæstad och Nanny var systrar. Både Lindströms och Fjæstads vistades en hel del i huset, det framgår av gästboken.  

Nu varvar Margareta upp. Hon vill att jag fortsätter. Jag berättar vidare, låter historien svälla litegrann. –Du måste träffa vår intendent, Richard Sangwill, säger Margareta, han vill säkert veta. Margareta ringer till museet, men Richard är på Grönland.

–Kan du komma tillbaka imorgon? –Tyvärr inte, säger jag, men jag lovar att skicka ett mejl.

 

*           *           *

 

–Nu vill jag höra mer om Christian och Jeanne, säger jag. Och Margareta fortsätter: –Christian och Jeanne skilde sig, han jobbade för mycket, säger Margareta, det tärde på äktenskapet. Men båda träffade nya livskamrater. Jeanne föll för prins Wilhelm, berättar hon.

Jag får upp en bild av prinsen i huvudet: gänglig, tanig. –Då bytte hon ner sig, säger jag, visst var Christian stiligare? –Javisst, säger Margareta, Wilhelm liknade en högaffel.

Ja, nog har taserudarna kvar sin verbala yxa, tänker jag. Sen tackar jag för mig, skriver i gästboken och lämnar Oppstuhage.

Jag äter lunch på Rackstadmuseets kafé, soppa och bröd. Det är faktiskt rätt mycket gäster. På väggarna hänger det teckningar av Jörgen Zetterquist, en nutida Rackstadkonstnär. Teckningarna föreställer konstnärer och hantverkare i Arvikatrakten.

Efter maten besöker jag museets butik. Jag köper några böcker, en Taserudsstake, en trave konstkort och en duk. Duken är formgiven av Maja Fjæstad och nytillverkad av Klässbol.

 

Duk av Maja Fjæstad. Tillverkare: Klässbol

 

Jag påbörjar sedan min vandring tillbaka till Arvika centrum. Regnet har upphört. Efter bara några steg passerar jag gården Nytomta. Här bodde bildhuggaren Ola Eriksson, en av snickarbröderna, med sin fru Christin.

Ola var välutbildad, tog en vedskuta till kontinenten nån gång på mitten av 1870-talet och lärde sig skära spån i Hamburg och Paris. Idag är Nytomta en minnesgård med verksamhet för trä och väv.

Jag vänder mig om och tittar upp mot Rackstadmuseet och Oppstuhage. Nu förstår jag äntligen var den där potatisåkern låg. Där uppe. Där i buskarna niger nämligen en orkidé. Känns helt franskt.

 

Trefaldighetskyrkan

Jag går norrut på Torggatan i Arvika centrum. I ryggen ligger Torget, på krönet av kullen framför mig reser sig Trefaldighetskyrkan.

Kyrkan invigdes 1911, men planerna på en ny kyrka i Arvika växte fram redan på 1890-talet. Efter några år av donationer och kollekter kom det första förslaget: en nygotisk, pampig kyrkobyggnad med tinnar och torn.

Konstnärerna vid Racken, särskilt Fritz Lindström och Gustaf Fjæstad, reagerade mot förslaget. De skrev insändare i lokalpressen och agiterade offentligt. Här är ett avsnitt ur en av Gustafs insändare:

“Inte är det väl er avsikt att konkurrera med Kölnerdomen! Ty det som på domen är suverän prakt, blir i Arvika, på grund av prisskillnaden, 35-öres bazar... Det är det enkla som är det värdiga.”

De som beslutade i kyrkofrågan lyssnade på konstnärernas synpunkter, och genom Christian Eriksson engagerades en ny arkitekt, Ivar Tengbom. Tengboms förslag blev populärt, och idag ståtar Arvika med ett av de främsta exemplen på sakral jugend (eller bondenostalgi?) i Sverige.

 

Trefaldighetskyrkan, Arvika

 

Jag står utanför kyrkan framför sydgaveln. På fasaden ovanför kyrkportarna sitter Christian Erikssons skulptur Gud Fader skapar Adam. Motivet är märkligt. Gud är en gubbe med skägg, Adam ser i skapelsens ögonblick helt oförstående ut, nästan drogad. Christians antropomorfa gudsbild är förstås naiv. Detta är inte någon av Christians bättre sakrala utsmyckningar, flera av de symboliska skulpturerna i Kiruna kyrka är mognare.

Huvudingången är låst, men jag kommer in genom en port på östra långsidan. Det luktar mer trä och mindre fuktig sten än hemma i de småländska Tegnérladorna, tänker jag. Interiören andas nationalromantik och allmoge. Taket har ett mäktigt måleri. Jag måste stirra.

Dopfunten är tillverkad av skulptören Bror Sahlström. Täljsten och silver. Bror – konstigt nog på samma gång världsvagabond och Värmlandsoriginal – lär förresten ha blivit förälskad i min farmors mor, Nanny. Men Nanny ville annat.

Längst bak i kyrkan hittar jag en talguide. Jag trycker på knappen, och högtalarna går igång. Akustiken är det inget fel på, rösten är bra, men högtalarna är undermåliga. De skorrar. Jag sätter mig på främsta bänk och lyssnar. Texten är välskriven.

Härifrån har jag perfekt vy mot altartavlan. Den målades av Rackenkonstnären Björn Ahlgrensson. Kanske är detta hans främsta verk. Motivet är Jesus Golgatavandring: Jesus i mitten, Maria Magdalena till vänster och en romersk soldat till höger. Jesus riktar en intensiv blick mot folket: Varför reagerar ni inte? Hur tillåter ni detta att ske?

Ahlgrensson använde modeller ur sin bekantskapskrets till motivet: Jesus är konstnären Fritz Lindström, Maria Magdalena är Björns hustru Elsa, och soldaten är Anthony Gray. Gray var elev hos Bror Sahlström.

Målningens soldat gick i verkligheten ett dystert, militärt öde till mötes. Gray blev faktiskt soldat, inte i Rom förstås, men i den brittiska armén. Under slutet av första världskriget stupade han i Flandern.

Vid juletid får Ahlgrenssons altartavla konkurrens av två julmotiv av Ture Ander från 1928. Tures målningar tas då fram och ställs framför Golgatamålningen. Men nu i augusti saknas de alltså.

Ramen runt Ahlgrenssons målning är ett mästerverk av Ola Eriksson, en av snickarbröderna i Taserud. Han skar det gigantiska trästycket i hemmet på Nytomta. Jag går fram till altaret, undersöker ramen. På baksidan, ett stycke upp till höger, hittar jag Olas signatur.

 

Altartavla av Björn Ahlgrensson. Ram av Ola Eriksson 

Ola har gjort de flesta av kyrkans komplicerade träarbeten: predikstolen, altarringen, bänkgavlarna, psalmnummertavlorna och den numera utbytta orgelfronten. Jag lär känna motiven, rör fingrarna över bänkgavlarna. Spiraler, vågiga bågar, trianglar.

Men jag saknar ett av Olas arbeten: de två korljusstakarna. Var finns de? Jag letar. Efter en stund får jag tag på en vaktmästare. Han pratar mustig dialekt som blir extra kraftfull i kyrkans eko.

–Stakarna står på orgelläktaren, vill du se dom? frågar han.

Han låser upp, och där i dammet på östra sidan av läktaren hittar vi de stora stakarna. Återigen ett praktarbete av Ola. Tyvärr har stakarna ett klumpigt elljusmontage, som jag inte tror är ursprungligt. Ola skulle inte ha gillat elen, tänker jag.

Vaktmästaren är stolt över både stakarna och kyrkan. –Olas ljusstakar används inte längre, berättar han, men själv skulle jag gärna ha dom framme i koret.

Vaktmästaren berättar anekdoter om kyrkans inventarier. Han har ingen brådska. Gestikulerar och pekar. –Snickarbröderna Eriksson blev ovänner, åtminstone ett tag, säger han. Folk trodde att Christian hade skurit ramen till altartavlan. Det kunde inte Ola stå ut med, han var ju stolt såklart. Det var därför han kom tillbaka hit med sina järn och signerade, för att radera alla tvivel.

–Kyrkan skulle behöva en renovering, tycker vaktmästaren. Själv är jag tveksam. En varsam renovering i sådana fall, tänker jag.

Till sist frågar jag efter en dopskål i trä av Matts Eriksson som ska finnas i kyrkan. Den står i sakristian, vaktmästaren släpper in mig här också. Matts, som alltså var son till Christian Eriksson och hans första fru Jeanne, har dessutom tillverkat två bronsmedaljonger i vapenhuset.

Jag tackar vaktmästaren för guidningen, han ser nöjd ut. Innan jag lämnar Trefaldighetskyrkan skriver jag en hälsning i besöksboken vid ljushållaren öster om koret. Jag kastar samtidigt en blick över kyrkan, ser de dekorativa detaljerna: stiliserade blommor, frukter, slingrande rankor. Jösseprakt.

 

*          *          *

 

Bara några steg norr om Trefaldighetskyrkan ligger församlingshemmet. Jag går in och tar till vänster in i den stora församlingssalen. Här har det just varit någon aktivitet. Kyrkliga damer bär ut kaffetermosar ur salen, och det luktar kaffe och söta kakor.

Jag förstår att jag är en främling, att jag på ett eller annat sätt avviker, för damerna tittar på mig. Jag tittar dock inte särskilt mycket tillbaka, utan trubbar av blickarna med några vänliga nickar och tittar istället på Maja Fjæstads antependium. Det hänger på väggen.

Textilien är lila, en kulör som mig veterligen i liturgin brukar förknippas med eftertanke, kanske sorg. Den har i alla fall inget direkt att göra med Trefaldighetssöndagen, från vilken kyrkan ju har fått sitt namn.

I centrum av motivet finns ett kors, ovanför en triangel. Triangeln symboliserar här säkert treenigheten. Gudsbilden i Majas antependium är helt klart mer kultiverad än Christians gubbe med skägg på Trefaldighetskyrkans fasad.

På antependiet finns också andra symboler: öga, hjärtan och eld. Textilien är vacker. De borde flytta tillbaka antependiet till kyrkans altare, tänker jag. Eller kanske tillverka en kopia och placera där. Ja, det vore nog bättre.

Normalt sett hänger det ytterligare ett spännande konstverk i församlingshemmet, nämligen Björn Ahlgrenssons (ofullbordade?) målning Sommarkväll från 1912. Sommarkväll föreställer Ellen Hallén (senare Lindström) och Maja Fjæstad som uppträder musikaliskt. Ellen och Maja var som sagt systrar, och båda gifte sig alltså med Rackstadkonstnärer – Fritz och Gustaf.

Ellen sjunger, Maja spelar piano. Jag vet inte varifrån motivet är hämtat, möjligen Kampudden, Fjæstads hem. Målningen tillhör församlingen, men just nu finns den inte här. Den hänger istället på Rackstadmuseet, och jag fick tillfälle att se den vid mitt besök där.

 

Rackstad

Söder om sjön Racken några kilometer nordöst om Arvika ligger Rackstad. Här och i några byar omkring levde de konstnärer och konsthantverkare som har gått till historien under etiketten Rackstadkolonin.

Racken är en ren och djup källsjö. Härifrån hämtar Arvikaborna sitt dricksvatten. Bensinmotorer är förbjudna. Jag har hört att sjön är över femtio meter djup, vet inte om det stämmer. Men den är vacker, välstämd. En vattenorgel.

Jag har en karta som jag har hittat på nätet. Kartan har jag kompletterat med några gårdsnamn och pilar. Med hjälp av pappersarket tar jag mig till fots ner mot Kampudden.

 

Kartskiss Rackstad

 

På Kampudden bodde Gustaf och Maja Fjæstad mellan 1901 och (om jag minns rätt) 1918. Huset byggdes till och moderniserades i flera omgångar.

Men Gustaf sålde på eget bevåg bostaden, köpte ett hus i Stockholm. Snart återvände Fjæstads dock till Arvika-traken, men aldrig mer till Kampudden. Huset revs några decennier senare.

Jag går på stigen i backen ner mot Kampudden, udden reser sig någon höjdmeter ur sjön. Jag passerar två ekar på var sin sida av stigen. Kanske är ekarna rester av en allé eller ett slags vegetativ port?

Av huset återstår inget, inte ens något som kan kallas ruin. Här finns en öppen yta, en nyanlagd grusbädd. Man kan möjligen ana spår av gårdsbebyggelse, vegetationen avviker, slyigt. I vikarna runt udden växer det vass. Jag ser några båtar, bryggor och en flotte. Men inga människor.

Björk, lind och klibbal på västra sidan mot den mjukare viken, tall i norr. Längst ut på udden hittar jag en visthusbod och en eldstad. Boden har säkert stått här sen Kampuddens storhetstid, tänker jag. Jag ställer mig på några hällar som viker ner i vattnet. Tittar ut över sjön.

I norr ser jag Perserud, där Björn och Elsa Ahlgrensson bodde i Pershaget, ett litet torp. I Perserud finns det idag ett naturreservat med gammal orörd urskog av tall. Ett stycke ut i sjön ligger ön Kampöla, som har bildat motiv för många Rackenmålare.

Här, längst ut på Kampudden, kan man lätt få ett slags svindel. Det är välkänt. Visioner. Racken fryser hastigt till spegelblank sjöis. Runt en bana av granruskor skrinnar en man. Svart trikå, muskulösa vader, läderpjäxor med stålskena.

Han har frusna tappar i mustaschen. En mjuk och vägvinnande stil i mästarklass. Han svänger av, lämnar banan och tar kurs mot hällarna där jag står. Men så försvinner skridskoåkaren i ett penseldrag.

Men nu är jag faktiskt inte helt ensam på Kampudden längre. Jag har sällskap av en hackspett. Tock-tock-tock. En hackspett är ett slags träsnidare. Tock-tock-tock. Ljudet från hackspetten är identiskt med ljudet från någon som hugger fram växtslingor i en stabbestol. Hackspetten och Gustaf flyter ihop för ett ögonblick.

*           *           *

Jag lämnar Kampudden, fortsätter min vandring. Jag går österut. I diket ser jag en cykel, en gammal sportcykel från Ramblers faktiskt, den är övergiven.

Snart når jag Orrhöjden. Huset, som ligger på en mjuk stigning vid Rackens strand, byggdes omkring 1920 av Ture Ander och Ragnhild Franzén. De hade gift sig några år tidigare.

Ture var målare, Ragnhild mönsterelev hos Amelie och Anna Fjæstad, Gustafs systrar som hade vävateljé i Rackstad. Ragnhild kom från en estetisk bakgrund och var faktiskt släkt med psalmdiktaren Frans Michael Franzén.

 

Orrhöjden. Rackstad

 

Huset har ljus träfasad, är stort och vackert. Det har bytt ägare flera gånger sen Tures och Ragnhilds tid. Jag har ingen aning om vem som bor här idag. Men huset är välskött och ser livfullt ut. Det står cyklar utanför, fönstren är öppna på övervåningen.

Jag står still. Lyssnar. Är det sång jag hör från huset? En kör? Javisst, självklart. Från de öppna fönstren hör jag psalmsång. Bereden väg för Herran. Hus har minnen.

*          *          *

När jag passerar en äppelträdgård känner jag att blodsockret är på väg ner. Därför känns det inte alltför skurkaktigt att palla ett äpple. Inte i närheten av moget. Men det får duga.

Jag är på väg till Albråten. Går på en brant ås, Racken till höger och vänster. På Albråten bodde keramikern Riborg Böving och violinisten (och senare målaren) Ignacz Beörecz. Riborg kom från Skåne, Ignacz från Ungern.

De träffades i Karlstad, tror jag, och vid mitten av 10-talet flyttade de till Albråten. Tidigare hade de bott en tid i Ålgården, känd för sin högklassiga lera, ett stycke söderut.

 

Keramik av Riborg Böving

 

Vid vägen står en man och plockar med något, kanske är det ved. Jag presenterar mig. Jag berättar att jag är konstintresserad, och att jag har tagit mig till Racken för konstnärsbostäderna. Mannen heter Gert Raiml. Gert är gift med Cecilia Albråten, som är barnbarn till Riborg och Ignacz. Cecilias far, Våge, gjorde gårdsnamnet Albråten till familjenamn.

Idag finns det tre Albråtenhus, och det bor så vitt jag förstår Albråtar i alla. Gert frågar om jag vill se huset där Riborg bodde?

–Självklart, gärna. Vi lämnar Gerts tomt, går ner ett stycke i den kompakta grönskan. Gerts hund följer efter, en irländsk vattenhund, tror jag.

Gert berättar hela tiden. Om allt möjligt. Ser ut att trivas som ciceron. Han pratar om Riborgs hus. Rackenmåleri. Ignacz fioler. Riborgs keramik. Och om Racken. –Det finns lom i Racken, säger han, ett mäktigt skådespel. Och vi hade flodkräftor tills för bara några år sen. Får jag bjuda på kaffe, förresten?

Vi återvänder till Gerts hus. Han visar mig bostaden när kaffet kokar upp, sen går vi ut på terrassen. Jag lägger dynor i stolarna, sitter med utsikt över Racken. Gert bjuder på kaffe och hemgjorda maränger. Han berättar att de har bastu och bastuklubb en bit bort. Damer ena dan. Herrar den andra. Och så har de en flotte med motor.

–Det är nåt särskilt med Racken, säger Gert, och rör handen i en gest mot sjön. Märkliga skiftningar i vattnet, ser ut som vattenvägar. Det beror på strömmarna. Eller kanske är det djupet.

Gert berättar raskt några saftiga skrönor om romanser vid Rackens stränder. Lokal, muntlig historia. Och han är bra på att berätta, Gert.

Gert säger att man för några år sedan hittade undangömda fotoplåtar från Gustaf Fjæstad en bit bort. Gustaf ville inte avslöja att han använde fotografier som förlagor till sina målningar. Själv trodde jag faktiskt att Gustaf var öppen med sin teknik. Men tydligen inte.

Jag nämner mitt besök på Rackstadmuseet igår. Och det visar sig att Gert är engagerad i museet. Verksamheten bygger delvis på ideellt arbete, berättar Gert. Folk jobbar gratis ett par timmar per månad. Intendenten Richard Sangwill är heltidsanställd, och det finns två tjänster till: en vaktmästare och en museiassistent. I höst planerar de en utställning som bl.a. presenterar Riborgs keramik.

–Jag är nyfiken på Riborg och Ignacz, säger jag. Och Gert pratar. De fick två barn, men var aldrig gifta. Ignacz levde dubbelt. Han hade fru och barn i Ungern. Men han lovade att skilja sig och gifta sig med Riborg. Riktigt så blev det inte.

Ignacz skilde sig visserligen från den ungerska frun, men förälskade sig samtidigt i den Arvikakvinna som administrerade skilsmässan. Och han lämnade Riborg.

–Oj, säger jag, vilken fruktansvärd sorg, tog Riborg det hårt? –Jag tror det, säger Gert, hon reste en del, men mötte aldrig någon ny man. Egentligen borde du prata med min fru Cecilia istället, säger Gert, hon vet mer. Det får bli nästa gång, tänker jag.

Jag tackar ödmjukt, trycker Gerts hand, och går vidare söderut längs den frodiga åsen.

 

*           *           *

 

Gammelhaget uppfördes några år före 1910, men själva huset har djupare historia. Det består nämligen av två äldre hus som har dockats ihop. Den ena delen var en skolbyggnad i Ålgården, som monterades ned och flyttades till Rackstad.

Gammelhaget förknippas med Rackstadkonstnären Fritz Lindström och hans andra fru, sångerskan Ellen Hallén. Men före Lindströms bodde faktiskt Björn och Elsa Ahlgrensson här en kort period. Ahlgrenssons hade dock svag ekonomi och dålig näsa för världsliga ting. Fritz, som var Elsas bror, fick ta över huset.

 

Gammelhaget. Rackstad

 

Fritz förlorade sin första fru, Anna, i sjukdom. Efter hennes död bodde han ensam i Gammelhaget under några år, innan han mötte Ellen, som var syster till konstnärskollegan Maja Fjæstad.

Jag går in på gården. Runt huset och på gårdsplanen ligger det nytt grus. Vid uthusen finns det prydligt staplad ved. Under en presenning ser jag okantade granbrädor som luftar på ströläkt.

På gårdsplanen möter jag en man i snickarkläder. Han lastar murblock och bruk på ett släp. Mannen heter Leif E Lindström, och han är barnbarn till Fritz och Ellen.

Jag presenterar mig och förklarar att vi på ett avlägset sätt är släkt.

–Ellen var syster till min farmors mor Nanny. –Det menar du inte... Leif skiner upp. Vad kul.

Leif avbryter sitt byggprojekt, bjuder in mig. Men först tar han mig med till jordkällaren norr om huset. –Se här! Över ingången finns det en tydlig inskrift i cementen, den är från 1918. Det står “FL” och “EH”. Fritz Lindström och Ellen Hallén alltså. –Jag är noga med att det inte blir några frostsprängningar i cementen, säger han. Jag nickar.

Här står vi högt över Rackens strand. Vegetationen runt oss är intensiv. Leif har just avverkat några björkar runt huset.

–Jag försöker hålla ner växtligheten, det är fruktansvärt frodigt här.

Vi går in i Gammelhaget. Den gamla skolsalen är oemotståndlig för en nostalgiker som jag. Golvet består av djupt, mörknat barrträ, flera möbler står kvar sedan början av 1900-talet. Och i blickfånget reser sig en stor, ljus eldstad. –Eldar du i den? frågar jag. –Ja, men inte för värme, bara för trivsel. Jag har installerat bergvärme.

Jag ser att eldstaden liknar den som Björn Ahlgrensson – Fritz svåger alltså – har målat i sitt mest berömda konstverk Skymningsglöden. Men Skymningsglöden föreställer interiören i Pershaget, ett torp några kilometer norr ut. Kanske har samma murare varit i Pershaget och Gammelhaget?

På andra våningen finns ateljén. Ljus, vacker, ursprunglig. Vi pratar en del om Fritz måleri: porträtt, landskap och mästerverket Elden förstås. Leifs föräldrar har gått bort. Och han beklagar att han inte längre har någon att fråga om Fritz konst och annat.

Jag har läst en hel del om Fritz i konstböcker, och jag har sett åtskilliga av hans målningar. De värmländska skogarnas och sjöarnas målarprins. Och nu står jag här, mitt i hans estetiska nav – ateljén.

Jag sätter mig en stund i en fåtölj, ser mig omkring, bläddrar i några texter som Leif räcker mig. Han visar en gammal förvaringskista, av tyskt ursprung, tror jag. Kistan hamnade här i början på 70-talet när Anna Hallén – syster till Ellen, Maja och Nanny – gick bort. Hon bodde i Domsten i närheten av föräldrahemmet i Väsby, och hon hade stor passion för gamla ting.

Leif berättar om sina minnen av Anna, om hennes allt svagare hörsel och hennes envisa intresse för hans reseberättelser. De satt tillsammans. Leif fick peka på kartor och skriva. Anna – som var i stort sett helt döv mot slutet – tittade, läste, förstod och nickade.

–Vill du ha lättlunch? frågar Leif, jag har inte så mycket hemma, men vi delar. Leif har renoverat köket varsamt. Luckorna från 40-talet är ommålade, och arbetsbänkarna har höjts. –Alla utom mor fick ryggskott av de gamla, låga bänkarna, hon var en och sextio, berättar Leif.

Han har gjort om köksgolvet från grunden, lagt värmeslingor och massivt grangolv. –Att det knarrar tillhör charmen, men färgen är för ljus. Linoljan gör att golvet inte går att färga in.

Själv tycker jag att både golvet och Leifs övriga renoveringar är riktigt lyckade. Han har slipat, målat och balanserat originaldörrar, blandat ursprungskulörer till målerier och specialbeställt snygga profiler till listerna. Dessutom använder han högklassig, lokalt tillverkad linolja. Jag kan bara buga.

Leif bjuder på kaffe, bröd och pålägg. Jag tycker om den friska gurkan. Vi äter på små, tunna träbrickor. I fönstret står en Taserudsstake. Leif känns varm och generös.

Leif berättar om Fritz och Ellen. De hade det knapert, huset var länge omodernt, och med åren försämrades kommunikationen i äktenskapet. –De separerade, berättar Leif. Det gick rätt snabbt. Ellen lämnade hastigt Gammelhaget och Värmland i en taxi i början av 50-talet. Sedan bodde hon på ett privat seniorboende i Stockholm som hon hade ordnat.

–Hade ni fortsatt kontakt? undrar jag. –Jadå. Vi åkte dit ett par gånger om året. Hon levde rätt länge till. Hon begravdes i Väsby i Skåne, jag var med. 

Leif och jag möts i ett fint samtal, pratar om allt möjligt. Veteranbilar. Leifs skånska minnen. Fritz stora födelsedagskalas. Och Fritz och Ellens scenuppträdanden.

–Jag har nånstans hört att Nanny och Fritz hade en ungdomsromans före Rackstadtiden, säger jag, känner du igen det? –Ja, svarar Leif, det stämmer. –Tur att det tog slut, säger jag, annars hade varken du eller jag kommit till. Vi skrattar.

Innan jag lämnar Gammelhaget skriver jag min adress och mitt telefonnummer på en lapp till Leif. Jag bjuder in honom till mitt fritidshus i Skåne. Leif har faktiskt varit där som barn, berättar han. Han ser uppriktigt tacksam ut. Han räcker mig sitt visitkort.

 

*           *          *

 

När Gustaf och Maja Fjæstad återvände till Rackstad byggde de ett hus på udden väster om sin gamla bostad. Udden kallas Fjæstads udde, tidigare Sågudden, och det är dit jag är på väg nu.

Under vandringen passerar jag flera spännande platser. Först går jag förbi Jörgen Zetterquists hus, som i exteriören faktiskt är rätt likt Gammelhaget. Jörgen är, mig veterligen, Rackstads enda nu levande konstnär.

Han är barnbarn till fiolprofessorn Lars Zetterquist. Lars och hustrun Amy var goda vänner till flera av konstnärerna i Rackstadkolonin, inte minst Fjæstads. Jörgens bror, Olle, blev förresten passande nog fiolmakare.

Jag fortsätter framåt, vrider huvudet mot norr, blickar ner mot Racken. Plötsligt dämpas ljuset, det driver in en mjuk, blåaktig skymning. På en udde vid sjön ser jag människor, i bakgrunden lugnt vatten och Perseruds höjder.

Fyra kvinnor i klänning och hatt vid en eld. En av kvinnorna sitter på huk vid strandkanten med ryggen mot mig. Jag stannar upp. Tyst. De talar dämpat. Kvinnan vid vattenbrynet pratar skånska. Så återkommer dagern, jag fortsätter, låtsas att ingenting hänt.

Snart når jag Norrgärdet. Här bodde Amelie och Anna Fjæstad, Gustafs ogifta systrar. Huset ligger ett stenkast sydväst om Kampudden.

Systrarna hade vävateljé, och de tillverkade några av sekelskiftestidens mest exklusiva mattor och gobelänger. Vävstolen var gigantisk, 5–6 meter bred, om jag minns rätt.

 

 

 Norrgärdet. Rackstad

 

Norrgärdet byggdes runt 1910, kanske lite tidigare, och det ser idag förvånansvärt ursprungligt ut. Jag smyger mig visserligen inte nära, men både fönster och en del snickerier är nog original.

Gräset är klippt, huset välskött, används troligen som fritidsbostad. På tomten finns det en visthusbod, där systrarna inackorderade 2–3 vävelever åt gången.

Många väverskor i utveckling passerade Norrgärdet. Ragnhild Franzén, hon på Orrhöjden alltså, var som sagt en av eleverna, hennes väninna Anna Dahl, som blev konstnären Björn Ahlgrenssons älskarinna, en annan.

Systrarna Fjæstad åldrades, och runt 1940 såldes Norrgärdet till andra konsthantverkare, som under en period delvis fortsatte i systrarnas spår. Vem som äger Norrgärdet idag vet jag inte.

Strax förbi Norrgärdet hittar jag Fjæstads udde. Gustaf och Maja uppförde huset i början av 30-talet, arkitekt var Ludvig Mattson. I mitten av 40-talet övertog sonen Bo huset, och jag är rätt säker på att det fortfarande finns i Fjæstad-släkten.

 

Fjæstads udde. Rackstad

 

Öster om det gamla huset byggs det ett nytt. Antar att det är någon i Fjæstad-släkten (ett barnbarnsbarn till Gustaf och Maja kanske?) som etablerar sig här. Jag ser några snickare.

Men nu börjar det bli sent på uret, och jag väljer att inte gå hela vägen ut på udden, vänder istället tillbaka. Alla dessa konstnärsnamn, målarhus och slingringa vägar har gjort mig trött.

Mitt sista objekt blir Segerfors Herrgård. Segerfors är en diskret herrgård en bit upp på höjderna söder om Racken. Här tillverkade Gustaf Fjæstad, Ola Eriksson och några till en av Sveriges mest uppmärksammade jugendmöbler: den gigantiska soffan till finansmannen Ernest Thiel.

 

Segerfors Herrgård. Rackstad

 

Av min resa till Rackstad återstår nu inte mycket, bara att ta mig tillbaka till Arvika. Jag fäller ut tummen och riktar den mot stan. Jag lär få vänta en stund uppe vid stora vägen.

 

Arvika konsthantverk

På väg till butiken Arvika Konsthantverk går jag en stadsvandring för att få se Arvikas offentliga konst. Jag börjar på Torget. Mittemot stationen möter jag den gigantiska Fågelmannen. Fågelmannen är en märklig skulptur från 1971 av Liss Eriksson, son till Christian Eriksson och hans andra fru Ebba.

 

 

Fågelmannen av Liss Eriksson, 1971

 

Den späda Fågelmannen ligger på sidan, skrevar, ser lite nonchalant ut. Symboliserar naturens urkrafter. Jag tror inte att Arvikaborna alltid har uppskattat honom. Men jag gillar faktiskt Fågelmannen.

Ett kvarter norrut, i korsningen Torggatan-Kyrkogatan, träffar jag Liss Erikssons farbror – Elis “Elis i Tasere” Eriksson. Den legendariske snickaren och Jösseprofilen står sedan 1986 här vid sin cykel på väg norrut. Kanske mot kyrkan? Eller hem till Taserud?

Elis är alltid redo att slänga käft på dialekt. Men nu säger han faktiskt inget. Han blinkar snabbt med ena ögat. Ler hastigt. Jag förstår. Jag går vidare.

 

Kartskiss Arvika centrum

 

Jag tar till höger, österut på Kyrkogatan. Efter bara några steg hittar jag ytterligare två skulpturer av Liss Eriksson: Mårten och Överrumpling. Och på Storgatan utanför Konsthallen finns en till, Mette III. Ingen av dessa kan mäta sig med Fågelmannen.

Längst ner på Kyrkogatan, vid korsningen med Östra Esplanaden, ligger butiken Arvika Konsthantverk. Den är Sveriges äldsta butik i sitt slag. Maja Fjæstad var med och startade föreningen Arvika Konsthantverk 1922, och hon var därefter länge engagerad i verksamheten. Butiken drivs och bemannas ännu av föreningens medlemmar. 

Jag går in och möter en välsorterad butik: keramik, textil, trä, glas, metall, skinn. Just idag bemannas butiken av trähantverkaren Marita Olsson, en rask kvinna.

Jag kollar in hennes alskåp, masurbord och björkstolar. Hon är skicklig. Skåpen håller högst klass. Hon integrerar gärna smide och dekormåleri i trämöblerna, ser jag.

Det är gott om kunder, men jag får ändå tillfälle att prata med Marita en stund. Hon berättar om sin sinkfräs och sitt värmländska virke. Virket köper hon från en lokal såg, och hon lufttorkar veden själv. –Men den får inte bli alltför torr, säger hon, det blir mer spänningar då. Jag protesterar inte, men här är jag faktiskt lite tveksam.

–Har du sett “Skåp i Arvika”, Rackstadmuseets sommarutställning? frågar jag. –Nej, tyvärr inte, men jag skulle gärna se den. –Ja, den är bra, jag såg den igår, säkert extra kul om man är skåpmakare som du.

 

 Marita Olsson. Arvika Konsthantverk

Jag stannar ganska länge i butiken, säkert över en halvtimme. Jag vrider och vänder på muggar, tröjor, kylskåpsmagneter och annat.

Till sist bestämmer jag mig för en charmig, stickad mössa. Den är grön och vit med växtmönster. Den har signaturen “Hanna H”. Hantverkaren heter egentligen Hanna Smedberg-Haglund, och hon bor i Brunskog.

Jag handlar mössan av Marita och passar på att berömma hennes trähantverk, från hjärtat. Hon låter som en äkta värmlänning.

 

*           *          *

 

Från Arvika Konsthantverk är det inte många steg till Stadsparken. Jag korsar Östra Esplanaden. I parken finns det unik pergola, rabatter, lekplats och i mitten – rakt i oxögat – hittar jag Christian Erikssons skulptur Sommardopp. Sommardopp är en version av en av de båda flaggstångsbaser som står utanför Grand Hotell i Saltsjöbaden.

Skulpturen föreställer en flicka som försiktigt doppar tårna i vattnet. Hon står i en fontän. Skulpturen är kanske inte Christians mästerverk, men jag tycker om den. Han var skicklig på att porträttera barn, fick fram barnets mjuka bågar och spänst.

 

Sommardopp av Christian Eriksson

 

Jag drar på mig mössan som jag just har köpt på Arvika Konsthantverk, sätter mig på en bänk vid fontänen, ser på den vackra flickan. Andas.

 

Mikaelikyrkan

Innan Trefaldighetskyrkan byggdes var Mikaelikyrkan Arvikas huvudkyrka. Och där finns ännu Arvikas begravningsplats. Mikaelikyrkan, som uppfördes på mitten av 1600-talet, ligger i utkanten av stan.

Jag följer Kyrkviken västerut från stationen. Det är en rätt rejäl promenad. Halvvägs tar jag en paus. Jag dricker en klunk vatten och vecklar ut en karta. På ena sidan visar den Arvika stad, på andra sidan finns det en översikt över västra Värmland.

Jag fastnar för de värmländska ortnamnen. Här heter landskapet annorlunda. Lyssna på Glava, Edane, Jössefors, Klässbol, Perserud, Taserud, Racken, Glafsfjorden, Mangskog, Älgå, Långvak, Stålsberga, Åmotfors, Gylterud. Världen i Värmland låter mystisk och skogig.

 

*           *           *

 

Jag närmar mig kyrkan, kliver in på kyrkogården, den heliga åkern. Inne i Mikaelikyrkan finns det en dopfunt från 1904, huggen av Ola Eriksson och formgiven av Bror Sahlström. Men först tar jag sikte på skulpturen Ödmjukheten som står vid kyrkans norra långsida.

 

Mikaelikyrkan. Arvika

 

Jag kryssar mig fram mellan rader av gravstenar. Och nu händer det något märkligt. Jag slår ner blicken på en grav, och detta är den första gravsten på kyrkogården som jag överhuvudtaget läser på: Fjæstads familjegrav.

Jag har i flera dagar nosat i Gustafs och Majas fotspår, och nu – detta! Jag känner kolsyra stiga från svanskota till nacke. Ödet, tänker jag.

Fjæstads sten är diskret, här syns inget av Gustafs manifestationsdrift. Här vilar Gustaf och Maja, deras barn, en svärson och Gustafs systrar. Gustafs och Majas barn var min farmors kusiner.

Jag fortsätter några meter fram till skulpturen Ödmjukheten. Det är en kopia av en av Christian Erikssons utsmyckningar i Kiruna kyrka. Ödmjukheten är en meditativ, statisk skulptur, en av hans absolut bästa.

Kopian är driven i kopparplåt av Ragnar Myrsmeden, och den avtäcktes på 50-talet. Jag har läst att konstnärskollegan Fritz Lindström, som var med på invigningen, blev tårögd av skulpturens mästerliga uttryck.

 

Christian Erikssons Ödmjukheten

 

Mittemot Ödmjukheten finns Christian Erikssons grav. Han vilar ensam, inga barn, inga fruar. Ödmjukheten inom räckhåll. Den enkla hällen är formgiven av demonarkitekten Ragnar Östberg. Hällen pryds av en lagerkrans i brons av Christians son Matts Eriksson. “Bildhuggaren Christian Eriksson”.

När jag för någon dag sedan besökte Leif E Lindström på Gammelhaget i Rackstad gav han mig familjen Lindströms gravnummer. Så nu står jag med en märklig, anonym kod i handen. Graven blir svår att hitta. Till synes oändliga gångar, rader, kolumner och sifferkombinationer. Men jag tar hjälp av en vaktmästare. Han är storväxt, skäggig och har radiokåpor om nacken.

Jag visar honom gravnumret, han funderar ett ögonblick, och sedan stegar han iväg. Vi hittar gravplatsen, den har flera stenar. Här vilar konstnären Fritz, två av hans barn, en svärdotter och ett barnbarn. Fritz namn är hugget i handstil, hans autograf.

Jag blir tankfull, det är vackert. Här ligger två kusiner till min farmor, och en syssling till min far.

Jag frågar sedan vaktmästaren efter Rackenmålaren Björn Ahlgrenssons grav. Han skrynklar ihop ansiktet, tänker. Men nej, han vet inte. –Vi kan höra med min kollega, hon är visserligen nyanställd, men hon kanske vet.

Kollegan är söt, trevlig och glad. Men det hjälper inte. Hon känner inte till Ahlgrenssons sten. Jag inser att det är meningslöst att leta på måfå, därför beger jag mig till kyrkogårdsförvaltningen. Jag går in, tar till vänster in på en expedition.

Här träffar jag en kvinna som i sin pc har ett register över gravsatta. På skärmen får hon upp gravnummer och foton på stenar. Björn och Elsa Ahlgrensson. Ola och Christin Eriksson.

–Kan du kolla Elis Eriksson också? frågar jag. Hon söker, men får ingen träff. Konstigt, tänker jag, ligger inte Elis här? –Testa “Elis i Tasere” istället, föreslår jag. Och då rasslar stenen och numret fram på skärmen. Denna Jösselegend.

Vi ritar in gravplatserna på en kartskiss, jag tackar och återvänder till kyrkogården.

 

 Kartskiss Mikaelikyrkan

 

På kyrkogårdar, dessa själarnas vilorum, visar man respekt. Man genar inte över gravar, man röker inte, man höjer inte rösten, man tänker på livet, man avvisar sina grövsta fantasier.

Men nu har jag ett problem: Jag är fruktansvärt pissnödig. Kyrkan är låst, och jag ser öppna ytor och gravar i långa rader. Jag behöver avskildhet. Långt iväg västerut upptäcker jag ett skogsbryn. Där ligger det en byggnad, ett krematorium, gissar jag.

Jag vandrar lätt framåtlutad ditåt, tar mig till sist fram till albuskarna vid Kyrkvikens strand bakom krematoriet. Helt tvunget, helt anständigt. I skydd av grönskan förenar jag mitt vatten med Kyrkviken, Arvikabornas älskade sjö.

Tillbaka på kyrkogården hittar jag med hjälp av kartskissen enkelt snickaren Elis “Elis i Tasere” Eriksson. Det är en familjegrav: Elis, några av hans syskon och hans föräldrar. Mamma Stina dog något år före sekelskiftet 1900, fick aldrig uppleva familjeföretagets zenit, pappa Erik dog 1904, mitt i företagets storhetstid.

Visst är det fascinerande: Stina och Erik kunde aldrig ana att deras trygga hem Haget skulle kallas Rackstadmuseet hundra år senare.

Gravstenen är hög med blommor på krönet. Jugend. Men den kraftfulla graniten har börjat vittra, texterna är grumliga. Hur länge lever egentligen minnen och berättelser?

Ett litet stycke bort hittar jag snickarbrodern Ola Eriksson och hans hustru Christin. Stenen är ett kors. De vilar med två döttrar.

Konstnären Björn Ahlgrensson har hamnat i ett otillgängligt hörn nära Kyrkviken. Undanskymt, inklämt. “Konstnär. Skaparen av altartavlan i stadens kyrka.” I sockeln, under Björn, står hustrun Elsas namn. Hon är svår att upptäcka, texten är gömd bakom blommorna. Allt är tecken.

 

Fritz Lindströms porträtt av Björn Ahlgrensson

Spader ess. Konstnärer dör. Precis som alla andra. Jag vet det. Jag har nämligen just sett deras namn huggna i sten. Men konsten lever vidare, full av sina vackra och förrädiska berättelser.

 


Frågor? Kontakta mig!


Sidan uppdaterades senast 2008-09-17 av Fredrik Sandblad