Aguélis ögon

 

1898. Paris. Han är 24 år gammal. Och nu känner han sig verkligen som en konstnär. Äntligen. Det måste visas, trumpetas ut. Men hur?

Han sätter sig på en stol en bit ut från ateljéväggen, några meter från den otåliga fotografen. River upp lockarna i håret, stryker mustaschen. Den har mödosamt rakats fram tillsammans med ett underläppsskägg. I vänsterhanden penseln.

Jodå, visst är han artist. Det är han säker på. Försöker spänna av, glider ner djupare på stolen, lägger vänster ben över höger. Han tittar åt sidan, långt bredvid fotografen. Uttrycket i ansiktet ska vara starkt, äkta och rent som ett källsprång, tänker han.

Kulissen har han förberett noga. Staffliet vid sidan, det ska framträda i bildkanten. Väggen har han fyllt med målningar. Några porträtt. Lite naket. Ett lyckat självporträtt. Miljöer och landskap från tiden i Bretagne.

Och i mitten längst upp (som på en tron) hänger porträttet på konstnärskompisen Ivan. Det är han stolt över. Målningen är visserligen inte klar, men den känns speciell. Och Ivan är en märklig man. Ja. Så annorlunda.

Knäpp. Knäpp. Merci. Alltsammans går till evigheten.

 

*           *          *

 

Fritz Lindströms porträtt av konstnärskollegan Ivan Aguéli fastnade alltså på ett fotografi i ateljén i Paris 1898. Jag har kikat på fotot många gånger.

Målningen, som också kom till i Paris, förblev enligt Fritz ofullbordad. Det är inte svårt att förstå vad som saknas: ögonen. Ivans ansikte är utan ögon, blicken är vit.

 

Fritz Lindströms porträtt av Ivan Aguéli. 1898

 

Själv är jag djupt fascinerad både av Fritz porträtt och av själva människan Ivan Aguéli. Och jag är säkert inte ensam om denna fascination.

Aguélimuseet ligger i Sala, Ivans uppväxtstad. Om du besöker museets webbplats möter du redan på startsidan Aguéli-porträttet av Fritz.

Och porträttet dyker faktiskt upp i två skönlitterära skildringar: Torbjörn Säfves Ivan Aguéli: en roman om frihet (1981) och Peter Lenkens Skymningsglöden (2007).

I Säfves roman, där vi får följa Aguélis liv från ungdom till död, gestaltas målningens tillkomst i Paris med Ivan som berättare (s. 192–193 i Pans pocketversion).

 

Jag söker mina egna vägar. Skulptören Eldh har inrättat ateljé på Notre-Dame-des-Champs. Jag värmer mig hos Eldh. Han har ett utmärkt namn. Där värmer sig även den blide Fritz Lindström, som frågar om jag vill sitta modell åt honom. Jag godkänner tanken.

Men vi kan inte arbeta hos Eldh, ty den flitige värden står och hamrar och slamrar från tidig morgon till sen kväll. Vi går till Lindströms hotellrum. Där är det svinkallt. Jag måste ha pälsmössan på skallen och jellaban på kroppen. Sen måste jag gunga i sidled då och då för att hålla värmen. Det räcker inte med att prata sig varm om arabisk poesi och österländsk visdom. Därför avbryter vi titt som tätt: kilar ner till närmaste kafé för att hälla het dryck i struparna.

Det blir ryckigt.

Fritz måste lämna duken ofullbordad. “Jag får aldrig dit ögonen!” suckar han.

 

Lenkens roman Skymningsglöden handlar om Rackenmålarna runt sekelskiftet 1900. Fritz porträtt av Aguéli dyker upp tidigt i berättelsen. I Paris-scenerna nedan uppträder konstnärerna Ivan, Fritz, Björn Ahlgrensson och Karl Wilhelmson (s. 53–55).

 

Just då blev stökigheten några grader värre. Björn hann säga “Åh, nej!” innan en man i vid kappa, osannolikt skrynkliga byxor och med en kaukasisk pälsmössa på huvudet stormade in. Det dröjde inte länge förrän den nyanlände dominerade samtalet med sina eldsprutande ögon och sitt ivriga gestikulerande. Han talade hänfört omväxlande om anarkismen och “målardjefuln” som han påstod ha inom sig.

Han tystnade inte förrän den timide bohusläningen Karl Wilhelmson skrek: –Du är ett fä Aguéli.

“Nu kommer pistolen fram”, tänkte Fritz som sett den på sitt eget hotellrum när han två dagar tidigare försökt måla ett porträtt av Ivan Aguéli. Det var så kallt att han behållit pälsmössan på. Han hade oavbrutet talat om att han skulle översätta Johannesevangeliet till arabiska och ständigt sprungit ner till caféet för att hämta hett te.

 

Strax senare pratar Fritz med Ahlgrensson på ett kafé:

 

De satte sig på ett trottoarkafé och Fritz beklagade sig över porträttet av Aguéli. Det hade artat sig bra men det var tji med ögonen. –Jag går bet. Det blir Ivan den ögonlöse. –Den mannen har inga ögon, sa Björn. Det är eldklot.

 

Kvällen fortsätter. Fritz och Björn får syn på en kvinna vid ett kafébord. Hon är vacker, och Fritz vill måla porträtt.

 

–Åt helvete med Aguélis ögon, viskade Fritz när han reste sig. De här ögonen förstår jag bättre.

 

Både Säfve och Lenken uppehåller sig alltså envist vid Fritz problem med Ivans blick.

 

*           *          *

 

Jag vet inte säkert hur Fritz och Ivan träffades för första gången. Kanske var det i Stockholm 1892. Richard Berghs ateljé låg vid Mäster Samuelsgatan.

En skara konstnärsämnen skrapade ihop till hyra, modeller och kol till kaminen. 30 kronor i månaden. Richard Bergh, Anders Zorn, Carl Larsson, Karl Nordström, Bruno Liljefors och Per Hasselberg undervisade.

 

Stockholmsvy av Aguéli

 

Men den som inte hade råd med avgiften slapp betala. Härlig kommunism. Ateljén var rätt liten, men hade högt i tak. Ljuset sipprade ner genom skikten av tung piprök. Några av adepterna förstod Berghs synpunkter på komplementfärger, rörelser och konturer, andra förstod inte alls.

De var många elever. Ivan och Fritz umgicks särskilt gärna med Knut Åkerberg, Arthur Bianchini, Björn Ahlgrensson, Axel Erdmann och Olle Nelson.

Nelson kom och gick i sin oro. Ivan var ett nervknippe, en vulkan, redan både fransk och orientalisk i sin framtoning. Åkerberg, skulptören, var revolutionsman. Så såg han åtminstone sig själv. Ironisk eldspruta mot konservativ dumhet.

Åkerberg och Aguéli hade redan smakat på Paris sötma. De förklarade för de andra vad "symbolism" innebar och röt "merde" eller "merde alors" i aggression.

Jodå. Här i ateljén fanns det temperament som ville revoltera, sinnen som ville slå volter och krossa käftar. Världen skulle få något nytt, möta en ny konst och en ny vår.

Ibland (när de hade råd) hängde de på Berns salonger, drack, och njöt lite extra när musikerna spelade fransk musik. De tände sina pipor före punschen. Men Åkerberg och Aguéli, dessa halvparisiska unga män, föredrog förstås franska "caporal".

Ibland bestämde artisterna träff hos en fårad gumma i koftor och kjol på Nybroplan klockan fyra på natten. Hon serverade både konstnärsadepter och sopåkare en morgontår.

Sedan vandrade de iväg genom stan. Betraktade. Gick. Pratade. Blev aldrig trötta. Upplevde solens första strålar, skuggorna och ljusets märkliga skiftningar.

 

*           *           *

 

Före tiden i Berghs ateljé hade alltså Aguéli vistats i Paris. Ivan åkte efter en katastrofal skolgång till Frankrike 1890–91 för att utvecklas konstnärligt.

Han hade dessförinnan tillbringat en tid på Gotland och där fått konstnärligt stöd av Karl Nordström och Richard Bergh. Gotland gjorde djupa, livslånga intryck på Ivan, landskapet fångade han i flera målningar.

 

Landskap från Gotland av Aguéli. 1892

 

Paris blev outsidern Ivans fasta punkt under hans vuxna liv. Men han tillbringade mycket tid också på andra håll, inte minst i Egypten.

I Paris stiftade Ivan bekantskap med konstnärliga spjutspetsar. Han undervisades av symbolistmålaren Émile Bernard och lärde känna konst av bl.a. Paul Gauguin, Vincent van Gogh, Pablo Picasso och Paul Cézanne.

Ivan inledde ett långt och invecklat förhållande med djurrättsaktivisten och anarkisten Marie Huot. Men med åren blev relationen alltmer besvärande för honom. Marie styrde honom med sexualitet och pengar.

Tillsammans genomförde de kuppen "skotten i Deuil". Ivan besköt (med Marie vid sin sida) två matadorer vid en tjurfäktning. Aktionen var en protest mot djurplågeri.

Händelsen ledde (något överraskande, kan jag tycka) till att tjurfäktning förbjöds i Frankrike. Marie såg Ivans handling som en ultimat kärleksförklaring.

 

Liggande katt av Aguéli. 1890

 

Ivan drevs av ett starkt förakt mot vulgär kapitalism, sociala orättvisor och borgerliga manér. I Säfves roman berättar Ivan såhär (s. 270):

 

I varje stat håller arbetarnas “ledare” de underlydande i schack, håller stilla, som slaktaren håller oxens huvud stilla innan skottet går.

 

I Paris fick Ivan kontakt med anarkistiska grupper. Han häktades för anarkism 1894, men frikändes efter några månader. I häktet passade han på att studera arabiska, filosofi, religion och annat.

Säfve har gestaltat häktningen i sin roman. De pedantiska tjänstemännen vid inskrivningen mäter och karaktäriserar Ivans kroppsdelar enligt ett formulär. Allt går smidigt tills de kommer till ögonen. Ivan berättar (s. 145).

 

De stirrar in i mina pupiller, en efter en. De kan inte enas. “Dimmig”, säger en. “Skyggande”, säger en annan. “Flytande”, säger en tredje.

Protokollföraren meddelar efter en halvtimme att han lämnar kolumnen öppen.

 

Återigen dessa ögon, alltså.

I Paris återsåg Ivan flera av konstnärskamraterna från Stockholm, bl.a. som sagt Fritz Lindström. Fritz hade fått stipendier och tillbringade åren mellan 1897 och 1900 i Frankrike, mestadels i Bretagne och Paris.

1898, samma år som Fritz målade sitt Aguéli-porträtt, konverterade Ivan till islam. Tanken på att konvertera hade vuxit fram under lång tid. Aguéli var särskilt intresserad av sufism, en version av islam som betonar mystika upplevelser. Esoteriskt. Befriande.

Under en lång period sökte han efter en syntes mellan konst och religion. Syntesen skulle göra det möjligt att fortsätta att utvecklas både som konstnär och mystiker.

 

Nilbåtar av Aguéli. 1914 

 

Aguéli reste för första gången till Egypten 1894. Han målade, och studerade språk och religion. Det skulle senare bli ytterligare två perioder i Egypten, sammanlagt ungefär tio år.

Orientalismen under slutet av 1800-talet hade flera ansikten. Många konstnärer producerade fantasifulla orientaliska motiv till en köphungrig europeisk publik. Moderiktigt. Den mest produktive svenske orientalisten var Frans Wilhelm Odelmark, men flera andra, däribland Zorn, lockades till Orienten.

Aguélis orientaliska intresse var dock genuint, och hans måleri står i bjärt kontrast till massan. Han sökte efter andlig närvaro överallt, i allt. Öknar. Kalifgravar. Blånande berg. Palmlundar.

Här såg han (åtminstone inledningsvis) en civilisation långt ifrån Västerlandets torftighet och sönderfall. Vedervärdighetens krön hittade han i germansk kultur.

 

Kalifgravarna av Aguéli. 1895

 

Med åren bleknade Ivans intresse för konstnärliga teoribildningar. Han utgick alltmer från hjärtat. Han sista lärosats var, om vi får tro Säfve, den här (s. 295):

 

MAN ÄR ALDRIG NOG EXAKT, NOG ENKEL OCH NOG DJUP.

 

1916 utvisades Aguéli (av dunkla skäl) från Egypten till Spanien. Hans hörsel hade blivit allt sämre, och 1917 var han ordentligt lomhörd. Antagligen var det just dövheten som gjorde honom ouppmärksam på ett framrusande tåg i utkanten av Barcelona.

En vanlig dag. Ventilerna i loket pös, kolvarna smattrade, fullt ångpådrag. Lokföraren såg plötsligt en man helt obekymrat kliva upp mot banvallen och spåret.

Ångvisslan tjöt. Ingen reaktion. Nödbroms. De möttes mellan syllarna. Aguéli slöt sina mystiska ögon med staffliet under armen.

 

*           *           *

 

Ivan Aguéli är bland det märkligaste man hittar i svensk konsthistoria. Konstnärlig avantgardist. Samhällsrevolutionär. Djurrättsaktivist. Orientalisk mystiker.

Visst kan Fritz Lindströms Aguéli-porträtt uppfattas rätt och slätt som en ofullbordad målning. Men för mig bär porträttet en djup symbolik.

Aguélis blick är inte tom, de vita fälten på porträttet är en (omedveten?) reflex av Ivans annorlunda synsätt. Aguélis ögon såg samhället, existensen och konsten med en sällsynt radikal blick.

Att det var öronen, inte ögonen, som slutligen bestämde Ivans öde är förstås en ironi.


Frågor? Kontakta mig!


Sidan uppdaterades senast 2008-10-19 av Fredrik Sandblad