Dimman lättar

 

And the Bells were ringing out for Christmas Day. Det är en vecka till julafton. När jag stiger av tåget på Kalmar Centralstation möter jag en tung dimma. Det är milt och vått, men ingen snö. En bredbent tomte försöker fånga människornas intresse på perrongen. Men det går inte särskilt bra. Jag är inte förvånad.

Jag besöker Kalmar ganska sällan. Det var flera år sen sist. Jag måste orientera mig med en stadskarta.

Jag äter en lätt lunch innan jag går mot konstmuseet. Det ligger bara några stenkast söder om stationen. Museet har en djärv placering i Kalmar Stadspark. Byggnadens volym anas genom dimman. Några diskreta ljusblänk från fasadens skivor. En stor, svart låda står på högkant mellan de praktfulla parkträden. I grenarna hänger blinkande punktbelysning.

Jag får en fin vy. Slottsfjärden och Kalmar Slott bildar kuliss till museet. Genialt. Ett slags monumental melodi.

Jag stannar upp på grusstigen i parken och sveper min halsduk ett extra varv. Vid sidan av mig stiger en kvinna fram. Blå jeans, läderjacka och halmhatt i nacken. Hon ställer sig alldeles bredvid mig, ser in i mina ögon, ler. –Du blir aldrig en man av sten, viskar hon. Du är en man av hjärtat. Därför måste du vara rädd om din själ. Sen nyper hon mig lekfullt i kinden och återvänder in i den fuktiga dimman.

Innan jag går in i konstmuseet vandrar jag (förundrad och harmonisk av mötet) en kort runda i parken. Varje dag ger en ny dimension, tänker jag, varje dag visar nya delar av din galax. Min galax ligger mellan ett stilla hav och en orolig himmel, mellan den vakande vråken och de vida fälten, mellan mina fingrar.

 

*          *          *

 

In i värmen, hänger av mig i garderoben, betalar 40 kronor i inträdesavgift. Jag får en trave trycksaker om museet och utställningarna av den urtrevliga receptionisten. Läser.

Informationstexten har tyvärr blandat ihop konstnären Nils Kreuger (uttalas “kröger”) och finansmannen Ivar Kreuger (uttalas “kryger”). Museet har “en stor samling av verk av Ivar Kreuger”, skriver de. Ivar, som kallades “Tändstickskungen” och blev känd för Kreugerkraschen 1932, målade mig veterligen aldrig minsta akvarell. Hmm.

Jag upplyser museipersonalen om förväxlingen. De diskuterar med varann, slår i en konstbok. Sen återvänder de (röda som rädisor i ansiktet) och tackar för korrekturen.

Jag följer den luftiga, ljusa trappan upp mot utställningshallarna. Museet visar just nu tre utställningar. Jag börjar med Carl Johan Engbergs kortfilm Nu river vi kyrkan, som premiärvisas på Kalmar konstmuseum. Den handlar om hur en av våra starkaste symboler för religion och makt monteras ned.

Maglarps kyrka i Skåne blev den första kyrka i Sverige som revs sen 1800-talet på grund av att den hade blivit överflödig. Kyrkan avsakraliserades i maj 2006, byggnaden utplånades året därpå. Filmen är en liten snygg reflektion kring vår tid och historia.

Utställning nummer två heter Undrien. Av en ren händelse är konstnären, Magnus Lönn, på plats. Han guidar en skolklass. –Så fort man undrar någonting så har man kommit till landet Undrien, berättar Magnus för de djupt fascinerade barnen. Han gestikulerar entusiastiskt, och hans vita hårlockar gungar.

Utställningen handlar om språkliga lekar och ordens kraft att förvandla. En förskjutning, en felande länk, en oväntad bokstavskombination. Orden är vårt bästa redskap för fantasi. “Allt som hände i världen hände först i en människas fantasi”, berättade Astrid Lindgren.

En ordstad är lika viktig som en bostad. Och visst kan man bli ordsynlig istället för osynlig? Om du bara har elefantasi och är nufiken kan du använda dina fristäver!

I Undrien finns det dikter på väggarna. En av dem inleds såhär: “Hon tar ett nybakat ord ur sin heta nattugn”. En annan och mer skruvad dikt startar som ett slags politiskt plakat: “Ned med Tvek och Svag i lag med Bjäffsans kvuller.”

Undrien är ett lustfyllt och annorlunda land. Och jag gillar det.

Museets tredje utställning, som kallas (H)är, introducerar samtidskonsten i Kalmar län. Konstnärer med regional anknytning får möjlighet att presentera sig. I samband med utställningen delas “juryns pris” och “publikens pris” ut. Som publik får jag alltså möjlighet att rösta.

Jag lägger min röst på Ingela Ihrman. I hennes diabildspel har texten “Varje dag är en vacker dag” omsorgsfullt skrivits 80 gånger på en gammal skrivmaskin. En rasslande projektor upprepar påståendet om och om igen. Ett märkligt mantra exponeras på väggen.

I en pärm jämte projektorn varieras texten i hundratals versioner:

 

Varje slakt är en vacker slakt

Varje spett är ett vackert spett

Varje slick är ett vackert slick

Varje fru är en vacker fru

Varje plast är en vacker plast

Varje bank är en vacker bank

Varje grabb är en vacker grabb

Varje stup är ett vackert stup

Varje gram är ett vackert gram

o.s.v.

 

Om vi repeterar lögner tillräckligt länge blir de kanske sanningar? Eller är det istället sanningar som blir lögner? Ett annat av Ihrmans verk, en installation, handlar om en växt: Nattens drottning. Växten är en kaktus som slår ut i sommarnatten. I gryningen sjunker blombladen samman, skönheten och den ljuvliga doften försvinner.

Ett år av väntan på nästa fantastiska blomning. Har vi plats för tålamod och uthållig kärlek i det senmoderna samhället? Och vad vet vi egentligen om vad som händer i skydd av mörkret?

Jag sätter mig på en stol mitt i den rymliga utställningshallen. Nu ser jag tydligt att de släta, ljusa betong- och stenytorna bildar en självklar och behaglig fond till konsten.

En äldre man med småsnobbig framtoning kommer fram. Mörk rock, handskar. Välrakad, friserad. Han tror att jag är konstnär eller möjligen konststudent.

Han är pensionerad militär, berättar han med adelsmannastämma. R-ljuden vibrerar långt, långt ner i strupen. Översten prrratarrr.

Han drar några anekdoter från det militära. Han är högtidlig, den barska och rostiga översten. Rak som en fura i ryggen. Han har antagligen aldrig (om han får säga det själv) haft sömnproblem eller magknip.

Vi står framför ett panoramafönster som vetter mot Slottsparken. –Se på den underbara utsikten, utropar översten och pekar med skinnhandskarna mot rutan.

Men allt han ser är ju den mjölkiga dimman, tänker jag. –Man behöver inte åka utomlands, säger han. Kalmar har allt. Svårt att hitta en så komplett stad ens på kontinenten.

Jag har ingen lust att invända. Därför önskar jag översten God Jul, lämnar utställningshallen och letar upp museibiblioteket. Jag sätter mig på en giftgrön stol. Läser. Antecknar lite. Innan jag lämnar museet köper jag några tjusiga konstkort i receptionen och tackar nöjd för de välgjorda utställningarna.

 

*          *          *

 

Centrum i Kalmar ligger på Kvarnholmen, en liten ö. Flera broar leder över från fastlandet till Kvarnholmen. Jag går över Fredrikskanskanalen och följer den nötta Kanalgatan. Mörkret har lagt sig. Jag ler. Jag rör mig fort ibland, långsamt ibland. Allt det där har jag i mitt blod.

Sjögatan. Storgatan. Långgatan. Juldekorationer i trä och plast. Stadshuset, Rådhuset, Domkyrkan, Stortorget. Några knallar packar ihop sina stånd. Människor med julklappspåsar. Centrum är livfullt, nästan myllrande.

Mitt på kullerstenstorget reser sig en gigantisk julgran med punkt- och blixtbelysning. Allt känns bra. Ibland exploderar jag inombords. Jag tar emot en hastig kyss av elden. Jag har visserligen levt länge utan sällskap, men jag har inte glömt hur man älskar.

Jag fortsätter ner mot hamnen. Dimman tätnar. Jag hör ett svagt stadsbrus. Vattnet lämnar också ett läte. Men ingen vind. Jag funderar på att stanna kvar tills brisen kommer, vila i steget, sen sätta segel, vart?

Längs den i övrigt folktomma kajen ser jag en välkänd och mytomspunnen figur komma mot mig i dimman. En tomte. Han vinglar, är nära att snubbla. Är tomtefar påstruken? Eller har han för stora skor?

Ja, jag vet inte säkert. Men jag tror faktiskt att problemet ligger i förklädnaden. I masken. Ögonhålen är för små. Tomtens synfält begränsas av masken, och han vinglar fram bakom sin fasad. Sånt här händer faktiskt människor rätt ofta. Alla människans masker gör henne halvblind som en nyfödd djurunge.

Jag fortsätter österut längs vattnet. Passerar Länsmuseet och Sjöfartsmuseet. Snart når jag Kvarnholmens östra spets.

Längst ut på Kvarnholmen ligger friluftsområdet och badplatsen Kattrumpan. (Ja, du läste namnet rätt.) Livbojar vid stranden. På en gräsyta rör sig en hund med blinkande halsband i mörkret. Husse röker ivrigt en snugga bredvid. Jag tittar ut över vattnet. I dimman skymtar jag den mörka Laboratorieholmen. Full av hemligheter. Och lite längre bort kastar Varvsholmens senmoderna, resliga bostadshus ljus i natten.

Vid en liten grind ser jag några fotsteg i sanden. Jämte har någon omsorgsfullt tecknat två hjärtan med fingret.

Jag går upp på en grästerrass. Framför mig bildar en gammal mur av grå granit ett litet stup. Det är kanske såhär man måste leva, tänker jag, när jag skjuter fram tårna över stupet. Längst ut på kanten. Jag löser ju nämligen alltid enkel biljett. Överallt.

Jag fortsätter norrut längs stranden. Ängöfjärden är blygrå. Ett stycke förbi Ängö ligger Fredrikskans, arena för Sveriges bästa herrfotbollslag. Nannes gossar.

Jag har en skön känsla i bröstet. Jag lär känna min historia. När sekonderna lämnar ringen står jag förstås ensam. Det gör alla. Men jag vet att jag alltid kan resa mig innan någon hunnit räkna till tio. Denna insikt är ett av mina ess i ärmen. Det har hjälpt mig många gånger. Jag behöver aldrig dra pistolen ur hölstret. Och det är jag stolt för. Det gör mig till en lycklig man.

Det börjar bli sent. Det är dags att återvända till fastlandet, leta upp hotellet. På vägen tillbaka passerar jag det gamla vattentornet och fängelset. Det rustika vattentornet är upplyst, och toppen är klädd i en gigantisk Luciakrona. Majestätiskt. Fängelset är upplyst i en varm gulvit färg.

Jag passerar förbi rester av den gamla stadsmuren och klampar över träbroarna mellan Kvarnholmen och fastlandet. När jag vänder mig om ser jag att broarna bakom mig brinner. Och jag är inte överraskad. Det gör de alltid. Det står nog i mina kort.

 

*         *          *

 

Jag följer Esplanden till hotellet. Hotell Hilda. Ingång genom ett litet konditori. Här finns åtta rum. Jag bor i nummer tre. Huset är gammalt. Gissningsvis från sekelskiftet 1900. Men det är renoverat och rent. Och huset har fått behålla karaktär. Kakelugnar. Burspråk.

Jag kommer in från mörker och dimma, skjuter in nyckelkortet i låset, kliver över tröskeln. Våt och kall, men nöjd och inte hungrig. Jag drar av kängorna och den fuktiga tröjan. Lägger mig på sängen, släcker.

Försiktigt hänger jag ut mina frågor i mörkret. En efter en. De stirrar blygt på mig. Vill ha uppmärksamhet. De flesta är riktigt vackra. Men jag låter frågorna hänga kvar i mörkret. Jag tänker ändå inte svara i natt.

 

Kalmar-traktens kulturhistoria

Vilka är då nycklarna till Kalmar-traktens kulturhistoria? Ja. Jag vill inte påstå att jag har nån större överblick. Men jag känner till åtminstone fyra småklassiska bildkonstnärer: Carl Wahlbom, Jenny Nyström, Nils Kreuger och Vera Nilsson. De tre första föddes i Kalmar. Vera Nilsson var tidvis knuten till trakten kring Vickleby på Öland.

Wahlbom var verksam som historiemålare under främst första halvan av 1800-talet. Han gillade att måla gamla kungar med häst och vapen. Kanske är hans mest kända verk Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen.

 

 Wahlbom. Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen

 

Betraktaren har perfekt vy över händelsen, mitt framför kungen. Kungen, bildens martyr, har just sårats av ett hugg och är på väg att falla till marken. Fienden är mörka, kungens soldater är ljusa. Nationell och etnisk enhet.

Jenny Nyström är känd främst för att ha gett jultomten ett ansikte i Sverige. Men hon sysslade med en hel del annan konst och illustration. 1881 vann hon en prestigefylld tävling i historiemåleri (i konkurrens med bl.a. Richard Bergh och Oscar Björck) på temat Gustaf Wasa som barn inför Kung Hans.

 

Jenny Nyström. Gustaf Wasa som barn inför Kung Hans

 

Den danske kungen lägger sin näve på pojken Gustafs hjässa och yttrar de ödesmättade orden: ”Nog blir du en stor man – om du får lefva”.

Kreuger var konstnärsförbundare, och tillsammans med kompisarna Richard Bergh och Karl Nordström ingick han i ”Varbergsskolan” i början av 1890-talet. Han verkar ha haft ett särskilt intresse för meteorologi, plogfåror och hästar.

 

Målning av Nils Kreuger

 

Vera Nilsson tillhörde den lilla grupp modernistiska kvinnor som framträdde på konstscenen i början av 1900-talet. Sin grova teknik omsatte hon i bl.a. landskap och barnporträtt. Många av hennes målningar har Ölands-motiv, några visar inspiration från Afrika och Sydeuropa.

 

Vera Nilsson. Lampsken

 

Kalmar-traktens litteraturhistoria då? Den största klassikern är för mig den romantiska lyrikern Erik Johan Stagnelius.

 

Stagnelius

Stagnelius växte upp på Öland och i Kalmar. Han besökte i vuxen ålder sin barndoms marker en hel del, men bodde mestadels i Stockholm. Södermalm. Enkla förhållanden. Magsmärtor. Opium. Dikt. Hjärtsjukdom. Alkohol. Mentala krascher.

Även om Stagnelius mötte bl.a. författarna Almqvist och Geijer stod han i stort sett utanför samtidens litterära kretsar. Och under sin livstid publicerade han bara en bråkdel av sin produktion.

 

Stagnelius

 

I efterhand har Stagnelius diktning geniförklarats – rytmisk, sensibel, mystisk. Och hans lyrik har inspirerat åtskilliga svenska poeter.

På kvällen den 8 mars 1823 tog sig Stagnelius (i vanlig ordning) en rejäl fylla. Senare på natten greps han omtöcknad och förvirrad för fylleri. Efter knappt en månad var han död. Vid begravningen fanns inte någon av diktarens släktingar vid båren.

 

*          *         *

 

Stagnelius litterära praktklassiker heter Näcken, en liten och ödesmättad dikt med sagomotiv. Här diskvalificeras lyriken (gestaltad i gigan) som medel för tröst. En pojke möter den bladbekrönta Näcken som gnider fram sina melodier i silverbäcken:

 

”Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?”

– – –

Tårar gubbens anlet skölja
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.

 

Sagomotiv dyker upp också på andra håll i Stagnelius diktning, t.ex. i Endymion. Mångudinnan Delia får span på Endymion, en vacker yngling i sömn. Hon kan inte hålla sig, utan nedstiger från himlen och kysser herden. Men alltsammans visar sig vara en tung kollision mellan fantasi och verklighet.

 

När han vaknar en gång, hvad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
stiger till dödliga ned.


Stagnelius ägnade en hel del diktning åt sexualitet och kärlek. Ibland glöder han av åtrå, kåt som en räv i mars. Stagnelius mest kända erotiska dikt är nog Till förruttnelsen. Liket av diktjaget förmultnar, och själva den lekamliga upplösningen blir en erotisk akt. Här kommer första strofen.

 

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar –– på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng –– med nejlikor våren
skall henne beså.

 

Några av Stagnelius kärleksdikter handlar om en namngiven kvinna: Amanda. Vi har inga historiska spår efter henne. Har hon nånsin funnits? Kanske var hon Stagnelius verkliga kärlek? Möjligen är diktens Amanda istället en syntes av flera kvinnor runt Stagnelius? Måhända är hon en allmän symbol för passion? Ingen vet. Men själv vill jag helst se henne som en blyg flicka från Ängö som Stagnelius var hejdlöst förälskad i.

Dikten Amanda är en energifull och sorglig kärleksbagatell. Diktjaget besjunger den undersköna kvinnan, men förstår i slutet av dikten att han aldrig kan få henne. Nedan återges första strofen.

 

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.

 

I Resa, Amanda, jag skall föregriper diktaren sin egen död. Amanda dyker upp även i Uppoffringen, som handlar om erotisk försakelse.

Till Stagnelius tyngsta kärleksdikter hör också Allt sen människor först. Diktjaget är lidelsefullt polyamoröst: Det är inte en speciell kvinna han trånar efter, utan alla kvinnoväsen: “Dock för en enda, retande mö mitt hjärta ej klappar /.../ Jag älskar dem alla”.

Utanför en teater smyger diktjaget omkring och ser i sorg de älskande paren gå hem.

 

Åter vid pipans ljud förhänget sig rasslande sänker,
hem med drömmande fjät vandrar jag ensam och stum.
Ser jag en flicka då vid lyktornas gullröda skimmer
tätt vid sin älskares arm smyga till kärlekens fest,
o, då betages mitt bröst av en kraftfullt svällande brånad,
länge stirrar min blick efter de lyckliga två.
Ack, det sällhetsbegär som fräter mitt glödande hjärta,
aldrig på jorden det skall fyllas och ända mitt kval.

 

I dikterna Lidande och tröst och Vän! I förödelsens stund hämtas själslig kraft från språket och skönheten. Slutorden i den sistnämnda dikten är klassiska: “Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud”. Här ekar ett Dante-tema; efter en helvetesvandring väntar ett himmelrike. Visst är det en skön tanke?

Till Stagnelius mer mystiska diktning hör Suckarnas mystär. Här suckar hela naturen i ett slags existentiell plåga, men dikten pekar också ut en listig himmelsk lucka. Människan kan nämligen påverka sitt öde.

 

Mänska! vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad
över stoftets kretsande planeter
skall du ingå genom ärans portar.

 

Stagnelius var naturligtvis inte den enda svenska romantikern inom litteraturen. Till hans samtida utmanare hörde bl.a. den gigantiska lyrikern Esaias Tegnér. Också Tegnér hade (som du nog vet) en koppling till Småland.

 

Tegnér

Under en period för några år sen brukade jag åka till lantkyrkor. Jag besökte nog ett tjugotal i Smålands inland och ytterligare några i nordvästra Skåne.

Det är nåt särskilt med lantkyrkor. Övergivna kolosser. Symboler för en insomnad världsordning. Runtomkring gärdsgårdar, kreatur, enstaka gårdar, vetefält.

Mest förtjust var jag trots allt i lantkyrkornas (ibland riktigt lyxiga) pianon. Jag är ingen större pianist. Men jag slår gärna några ackord. I de stora salarnas resonans lät det ganska bra, minns jag. Oftast var jag helt ensam. Ibland kom en vaktmästare förbi. I enstaka fall råkade jag i fejd med nån nitisk kantor.

De flesta av lantkyrkorna i Smålands inland är av typen “Tegnérlador”. Strama, halvanonyma, nyklassicistiska monument. Esaias Tegnér, Växjöbiskopen, rev de slitna och underdimensionerade medeltidskyrkorna och ersatte dem med förfunktionalistiska schabrak.

Men han lyckades inte överallt. I Granhult några mil norr om Växjö mötte Tegnér oväntat motstånd. Lokalpatriotism. Bondestolthet. Tegnér fick stryk. Han sparkades (ja, verkligen!) ur socknen. Granhults träkyrka från 1200-talet är i bruk än idag.

 

*         *        *

 

Tegnér är dock känd för mer än sina kyrklador. Han var professor i grekiska i Lund, riksdagsman, ledamot av Svenska Akademien och (framförallt) diktare.

Tegnér lämnade efter sig ett mycket rikt material i form av dikter och brev. Själv har jag bara tuggat i mig en bråkdel av hans texter. Men jag har slagits av det osedvanligt livfulla sinne som framträder. Labil cyniker. Klassisk idealist. Gränslös romantiker. Kvicktänkt komiker. Glödande älskare. O.s.v.

 

Tegnér enligt Johan Gustaf Sandberg

 

Tegnér intresserade sig en hel del för internationell politik, bl.a. för Napoleonkrigen. Napoleon var faktiskt Tegnérs idol i ungdomen. Och dikten Det eviga (kanske hans mest kända?) inleds med en bild av Napoleon.

 

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

 

Diktens kärna är en moralisk idealism. Tre värden är eviga: det sanna, det rätta och det sköna.

 

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

 

En annan av Tegnérs politiska dikter är Nyåret 1816, där han går till attack mot tidens utveckling. Dikten inleds med en ödesmättad scen som ger mig snapphanekänsla: “Vem rider så sent på sin svarta häst? I natten droppar det blod.”  

Diktens två sista strofer (nummer sju och åtta) är mest berömda. I den sjunde strofen är Tegnér ironisk och påfallande modern i språket. I den åttonde yppar han sin förhoppning om det nya året: Jorden borde avrättas.

 

Hejsan! Religionen är Jesuit,
Människorätt Jakobin,
världen är fri, och korpen är vit,
vivat Påven – och Hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära
dikta sonetter till tidens ära.


Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig som mången annan,
men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

 

Tegnér ägnade en del av sin diktning åt själva skaldekonsten, t.ex. i Skidbladner, Skaldens morgonpsalm och Sång den 5 april 1836. Den sistnämnda ger en tämligen unik översikt över 1700-talets diktning.

Tegnér backade inte för humor. I dikten Halkan sitter diktjaget vid sitt fönster. Han ser den ene efter den andra dratta på ändan på de hala gatstenarna utanför: en officer, en vacker kvinna, en doktor, en rund fru, en akademiker, två recensenter och några till.

Slutligen avslöjar diktjaget varifrån halkan kommer: ”men till natten / slår jag vatten / över gatan än en gång.” Så roar sig tydligen en biskop.

En annan humoristisk Tegnérdikt är Fläskkorfven. Redan diktens titel ger ett löjeväckande intryck. Tegnér ägnar sig här åt en lyrisk karaktärisering av korv av svin.

 

O Fläskkorf du ambrosiska, du sköna,

jag vill din ära sjunga i Sonnetten.

Bland gudarätter är du första rätten,

du korvarnas Sonnett, jag vill dig kröna.

 

Varför dessa rysliga korvrader? Dikten är i själva verket en parodi. En av Tegnérs diktarkollegor, Atterbom, hade skrivit en högtidlig, krystad dikt med titeln Sonetten. Tegnér imiterar Atterboms dikt till total pinsamhet.

Tegnér hade rent allmänt svårt för Atterboms svårbegripliga, småesoteriska lyrik. Och mot Atterbom (och dennes kollegor bland “fosforisterna” i Uppsala) riktade Tegnér i dikten Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820 de ännu idag klassiska orden:

 

Vad du ej klart kan säga vet du ej;

med tanken ordet föds på mannens läppar;

det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

 

Bland Tegnérs mer personliga dikter är Mjältsjukan och Den döde höjdpunkter. Mjältsjukan handlar om Tegnérs sinnessjukdom. Med jämna mellanrum drabbades han av depressioner (=“mjältsjuka” på Tegnérs tid). Diktjaget berättar att han stod på höjden av sin levnads branter, när en “mjältsjuk svartalf” dök upp och bet sig fast i hans hjärta.

 

Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
och sol och stjärnor mörknade i hast;
mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
allt mod, all glädje vissnade där inne.

 

Den döde har sin bakgrund i en av Tegnérs förälskelser. Han blev nämligen kraftfullt passionerad i (den unga, unga och redan gifta) Emili Selldén. Relationen måste dock avslutas eftersom den gav både Tegnér själv och Emili dåligt rykte. I ett brev till Bernhard von Beskow skrev Tegnér:

 

Mitt förhållande till E. måste brytas, då småstadsskvallret håller på att alldeles förstöra hennes rykte och dessutom så irriterat mig att jag brutit med alla bekanta i staden, och utarbetat dem till mina fiender. Jag återvänder väl från denna digression igen till mitt vanliga liv, varifrån jag nu i två år varit skild; men med brustet hjärta och förlamade vingar.

 

Andra svenska romantiker

Stagnelius och Tegnér stod inte ensamma på litteraturens romantiska scen i Sverige. Till aktörerna hörde också bl.a. Geijer, Atterbom, Wallin och Almqvist.

Erik Gustaf Geijer är antagligen mest känd för sitt arbete med tidskriften Iduna och göticismen. Vikingar. Storsvenska tankar. Tradition. Nationalism.

Till hans klassiska dikter hör Odalbonden och Vikingen. Odalbonden handlar om den svenska lantmannens status som fri och självägande. Vikingen gestaltar ungdomens oro och längtan bort.

 

Geijer

 

Betydligt intressantare är dikterna Den lille kolargossen och Nyårsdagen 1838. I den första hittar du en intensiv skildring av skräck, den sista präglas av ett tungt existentiellt allvar.

Dikterna Tonerna (som återges nedan) och Natthimlen är läsvärda tack vare enkelhet och innerligt tonfall.

 

Tanke, vars strider blott natten ser,
toner, hos eder om vila den ber!
Hjärta, som lider av dagens gny,
toner, till eder, till er vill det fly!

 

Atterboms mest kända diktverk heter Lycksalighetens ö. Den omfångsrika och svårgenomträngliga texten bygger på ett gammalt sagomotiv. Huvudfiguren Kung Astolf dras mellan kvinnorna Svanvit och Felicia. Kvinnorna representerar två olika livsformer. Svanvit förknippas med plikt, realism och vardag. Felicia förknippas med passion, romantik och lycksalighet.

Vilken hötapp får saliven att rinna mest? Atterbom höjer faktiskt ett varnande finger mot romantiken: Kung Astolf dör nämligen under en resa till Felicia på Lycksalighetens ö.

 

 

 

Atterbom enligt Johan Gustaf Sandberg

 

Personligen tycker jag att du ska undvika Atterboms omständliga diktning. Det finns mycket annat i livet som gör dig på bättre humör.

Johan Olof Wallin har blivit mest känd för sin psalmbok från 1819. Ett gigantiskt arbete. Han författade själv ungefär 130 psalmer och bearbetade och översatte uppemot 200.

 

Wallin

 

Till hans berömda psalmer hör Var är den vän, som överallt jag söker? Här är naturen (i romantisk anda) besjälad, och ord som “Gud” och “Jesus” saknas faktiskt helt.

I Wallins övriga diktning återfinns Hemsjukan och Dödens ängel. Den första gestaltar på ett ganska lyckat sätt en intensiv längtan bort från vardagen.

Dödens ängel har hämtat motiv från en svår koleraepidemi som drabbade Stockholm 1834. Dödens ängel sveper fram genom världen och visar sin oerhörda makt. I strofen nedan hörs ängelns röst.

 

Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten
det är min anda som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder;
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

 

Carl Jonas Love Almqvist visade många sidor i sitt författarskap. Inledningsvis skrev han mestadels romantisk prosa, t.ex. romanen Drottningens juvelsmycke och berättelsen Ormus och Ariman.

I Ormus och Ariman har Almqvist reviderat en gammal persisk myt om den goda (Ormus) och onda (Ariman) gudakraften. Ormus och Ariman är varandras motsatser. Ariman är individualist, demonisk, men samtidigt frigörare. Ormus är en självgod och fyrkantig härskare. Avslutningen har blivit klassisk:

 

Varför är den gode dum –

Varför är den kloke ond –

Varför är allt en trasa –

 

Ungefär vid samma tid skrev Almqvist också dikter som han samlade i Songes. Här återfinns flera idylliska dikter med religiösa motiv, t.ex. Marias häpnad (som återges nedan), Den lyssnande Maria och Hjärtats blomma.

 

Lammen så vita på ängen beta;
men barnet Jesus ut med dem går.
Häpen Maria stannar och ropar:
"Jag ser en strålring omkring barnets hår!"

 

En mörkare och socialt engagerad Almqvist-dikt är Häxan i Konung Carls tid.

 

Här uppå berget ligga gummans svarta knotor:
hon, som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman, hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren och ur stickorna
darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men utur rika prästens ko var den söta mjölken. –
Barnena fingo stå vid modrens bål.

 

Prosastycket Skaldens natt speglar effektivt en personlig kris. Konsten är otillräcklig och förljugen; den tvingar konstnären att ta avstånd från verkligheten.

I Almqvists senare diktning dominerar ett realistiskt språk. Han författade då den klassiska romanen Det går an. Huvudpersonerna Sara Videbeck och Albert gör en resa tillsammans. Almqvist låter Sara föreslå att kvinnan ska ha samma rättigheter som mannen. Och frågan är naturligtvis: Går det an?

 

Almqvist

 

Almqvist producerade också en serie realistiska folklivsberättelser, däribland Grimstahamns nybygge och Kapellet.

1951 innebar en radikal förändring. Almqvist hamnade i ekonomiska problem, och han gjorde då en del affärer med en ökänd procentare. Man misstänkte att Almqvist hade ställt sig utanför lagen och bl.a. försökt att förgifta procentaren. Stinkande rykten spreds i Stockholm.

Almqvist flydde då till USA, bosatte sig efter en tid i Philadelphia, gifte sig med en ålderstigen pensionatsvärdinna och försörjde sig som barpianist. Men han led av en stark längtan hem. Diktningen stagnerade, och de texter han producerade saknade publik. I efterhand har dock några av exildikterna blivit populära. Till de klassiska formuleringarna hör: “Blott Sverige svenska krusbär har.”

Den åldrande Almqvist vantrivdes i Nordamerika. Han reste till Tyskland och avvaktade i Bremen på en chans att återvända till Sverige. Men efter en tids sjukdom avled han 1866 utan att ha fått återse sitt hemland. Kvarlevorna skeppades till Sverige först 1901, då Almqvists stora författarskap hade fått sitt verkliga värde i svensk litteraturhistoria.

 

*          *          *

 

Den här betraktelsen startade med mina vandringar i Kalmar. Och därför känns det rätt att låta den avslutas där också. Det är helt enkelt dags att åka hem. Och här får jag faktiskt hjälp av självaste Almqvist.

Berättelsen Kapellet handlar om en ung och nyligen prästvigd pastorsadjunkt som med stort hjärta möter en jordnära landsbygdsförsamling i skärgården. I stycket nedan lämnar prästen Kalmar i riktning söderut.

 

En tjugutre års man med ett ganska gott ansikte och en öppen glad blick steg upp och satte sig i en schäskärra av tarvlig beskaffenhet. Han såg bakom sig och fann sin lilla kappsäck, rund och väl hopsnörd, ligga i full trygghet nere i åkdonet bakom sitsen. Han tog därför tömmarne och lät hästen i sakta trav föra sig ut ur Kalmar stad genom södra porten. Åt de höga och breda torvbelagda vallarne nickade han sitt farväl, rullade fram på bron över den djupa vattengraven, som går kring staden, for fram genom den s.k. gamla staden, vilken numera blott är en förstad åt sin dotter, det nya Kalmar, och kom efter en liten stund ut på landsvägen som leder till Vassmolösa.

 

Jodå. Mellan tummen och pekfingret gick det antagligen till såhär även när jag lämnade Kalmar stad.

 

Länktips

Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner

Almqvistsällskapet

Texter av Stagnelius (Projekt Runeberg)

Texter av Tegnér (Projekt Runeberg)

Texter av Wallin (Projekt Runeberg)

Texter av Atterbom (Projekt Runeberg)

Texter av Geijer (Projekt Runeberg)

Texter av Almqvist (Projekt Runeberg)

 


Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2009-01-09 av Fredrik Sandblad