Bauerland

 

Ombord på ångaren Per Brahe fanns sexton besättningsmän, åtta passagerare och en stor last av toppmoderna symaskiner från Husqvarna. Det skulle bli ett helvete den där novembernatten 1918. Och Vättern skulle flina med blodiga läppar som antikrist själv.

Han hade inte känt sig så nära sin fru på länge. Esther hade inte hållit så varmt om honom på flera år. Och emellan sig hade de den treårige sonen, Putte.

John hade varit orolig för äktenskapet. Men nu skulle de lämna Småland och starta om. Esther hade egentligen aldrig gillat de mörka skogarna, hon ville ha stadsliv. Ångaren la ut från Gränna hamn vid halv elva på kvällen, lite efter tidtabellen, och nu var familjen alltså äntligen på väg mot en ljusnande framtid.

Även om det hade blåst under dagen, kunde man inte ana ovädret i förväg. Men stormen bröt ut. Den anlände med brutal styrka utanför Hästholmen vid Omberg. Ur Vättern steg plötsligt en fontän av ylande vargar. Och över ångaren rullade en märklig novemberåska. Blixtar kastade ljus och fyllde den svarta sjön med isvita mönster. Svinkallt hällregn. – – –

Nej, han hade inte stått så nära sin fru på länge. Esther hade inte hållit så hårt i honom på flera år. Han kände oro över sjögången, men var ännu inte skrämd. På andra sidan den här stormen väntar ju ett nytt liv, tänkte han, där väntar drömhuset på Djursholm. Och han skulle äntligen lämna sagoillustrationerna och låta konsten ta nya vägar.

Stormen ökade i styrka. Sjön vrålade, vinden grävde upp vattnet och slet sönder Vättern till en trasa av rytande, löddrigt skum. – – – Vågorna piskade skrovet och tog ibland leopardsprång rakt över ångaren. Regnet sved som sylvassa giftpilar i skinnet.

Plötsligt ropar en matros från aktern. Rodret är spräckt. Per Brahe ligger strax redlös, driver fritt med bredsidan mot vågorna. Och lasten vibrerar, börjar slå sig lös. Symaskinerna är slarvigt lastade och otillräckligt surrade. – – –

Inom ett par minuter ligger Per Brahe i trettio graders slagsida. Maskinisten ger upp. Rop av raseri. Vanvett i vinden.

Nej, han har inte stått så nära sin fru på länge. Esther har inte hållit så hårt i honom på flera år. Han känner nu rädslan tränga in i märg och ben, det rycker i reptilhjärnan. Han laddas av instinkt, håller sin familj, klamrar dem fast vid utsprång och stag.  

Besättningsmännen klättrar och klänger, kopplar kättingar. När vajrar brister går sjömansnerver av. Ingen kan längre gå på sina ben ombord. – – – Per Brahe ligger nu slagen i fyrtio grader styrbord, nästan helt på sida. Intensiva blixtar bländar. Stormen driver upp nya ilskna, virvlande brottsjöar.

Nej, han och Esther har inte hållit så krampaktigt om varandra på flera år. De skakar tillsammans under stormnattens smattrande läderpiska. Allt smälter ihop framför deras ögon. Ångaren, vattnet, skriken, himlen och regnet blir en demongröt.  

De förlorar varann i tumultet. John slås blodig mot väggarna vid hytterna, Esther och Putte tar fullständigt utsiktslöst skydd i aktersalongen.  

Sjön flammar. Magnesiumljus i blixtarna. Sjön svartnar. – – –

Dagen efter låg vattenytan öppen och stilla. Helt stilla och helt tom.

 

 

*          *          *

 

 

Ingen ombord på ångaren Per Brahe överlevde den fasansfulla stormen den 19 november 1918. Fyra år senare bärgades skeppet, och konstnären John Bauer med familj begravdes på Östra kyrkogården i Jönköping.

Idag ligger Vättern stilla. Men så är det alltså inte alltid. Vättern är inte alltid stilla. Inte.

Just nu ser sjön riktigt vänlig ut framför mig. Isen har gått upp, ett sprucket molntäcke hänger över sjön, några plusgrader. Och det tänker inte blåsa upp. Jag har rest till Jönköping, och jag tänker lägga eftermiddagen på Jönköpings läns museum, som också är John Bauers museum.

Södra Vätterbygden. Jönköping. Huskvarna. Runt Vättern reser sig mäktiga höjder. En bit norrut finns Visingsö, ett mystiskt skepp med halade segel som ligger förankrat i den bråddjupa sjön.

Bauermuseet finns på Dag Hammarskjölds plats på Öster, mellan Munksjöns och Rocksjöns nordstränder. Jag vandrar stilla ditåt, ungefär en halvtimmes promenad. Under vandringen kan jag inte släppa tankarna på familjen Bauer och på stormar.

Jag vill naturligtvis aldrig uppleva det oväder som familjen Bauer mötte. Men jag har egentligen inget emot stormar. Jag har fattat mitt livs bästa och djärvaste beslut i mina värsta stormar.  

Jag skulle nog faktiskt passa på ett orkanparty. (Författaren Klas Östergren har förresten snappat upp ordet “orkanparty” till en av sina romaner.) Traditionen med orkanpartyn lär ha uppstått i ovädersområdena i södra USA. När orkanvarningen kommer, väljer vissa att stanna kvar istället för att evakueras.

De väntar in ovädret, träffas, dricker sprit och festar. Elektriciteten slås ut, lamporna slocknar, vattenpumparna slutar fungera. Ett orkanparty är ett sätt att bakbinda rädslan, ett slags mikrokarneval som inte passar ängsliga direktörer.

Här kan man berätta livshistorier, skåla för ögonblicket, inte ägna framtiden en sekund. Stearinljus slocknar i draget, fotogenlampor vajar. Tyst musik från en batteridriven musikmaskin. Man dansar och pratar i nätter som verkligen kan vara de sista. Orkanens dån. Och skratten. Alla dessa skratt.

När vinden mojnar efter några dygn återfår världen sitt vanliga ljus, sin vanliga doft. Men allt är ändå annorlunda. Det är dags att gnugga ögonen och röja efter stormskadorna och orkanpartyt.

Visst trivs jag rätt bra i stiltje också. Jag gillar antagligen växlingar. Väderomslag. Strömkantringar. Och jag tror på det där med att kriser föder utveckling. Natten är dagens mor, sa Stagnelius. Kanske är själva livets rytmik just växlingar mellan storm och stiltje, ton och tystnad?

Orkanpartyn och katastrofstormar är fulla av berättelser. Och de lämnar minnen och frågor efter sig. Den amerikanska södern minns orkanen Katrina, Kronobergs län minns stormen Gudrun. Vad ville de jättelika väderkvinnorna egentligen säga oss? Varför var de så rasande? Hade vi inte varit snälla barn?

Det är inte konstigt att vi är fixerade vid väderlek och morgondag. Det ligger nog i våra bondegener. Vi är skräckslagna inför uteblivna skördar och livrädda för osäkra framtider. Det är därför vi lyssnar på väderrapporter, börsprognoser och spådomar.

Ibland spänner jag av till radions sjöväderrapporter. Trots att jag aldrig går till sjöss. Jag kan inte segla, och jag blir sjösjuk av att korsa Öresund.

Människans livsvärld och tankar speglas i hennes språk. Det sägs att grönlänningarna har hundra ord för snö. I svenskan har vi typiskt nog hundra namn på kuken. Och många, många namn på vinden. Vi skiljer på bris, fläkt, pust, storm, cyklon, orkan, blåst, kuling och annat. (Min favorit är nog “styv kuling“. Smaka gärna lite extra på ordet.)

Ja, många av oss verkar vara ett slags vädermänniskor. Väderkvinnor. Vädermän. Vi fuktar fingret, höjer det i luften och vill veta vart vindarna ska bära oss, hur framtiden ser ut. ”You don’t need a weather man to know which way the wind blows”, berättar Dylan i Tambourine Man.

Det är tidigt i mars. Jag längtar efter vårvärmen. Jag längtar efter hett kaffe med mjölk. Jag längtar efter kyssar. Men först ska jag besöka Bauermuseet.

Jag upptäcker byggnaden på långt håll. Museet har en distinkt exteriör. Fasad i orange betong och ett märkligt krön. Krönet liknar ett sågblad med stora, skarpa tänder. Eller kanske är det vågor? Javisst, Bauers museum bär såklart Vätterns brutala stormvågor på krönet.

Utanför byggnaden har konstnären Lars Vilks rest en för honom karaktäristisk brädhög. Laglydighetens gång heter den. En hyllning till friggeboden.

 

 

John Bauers museum

 

Jag går in i museet, hänger av mig och vandrar in i hallarna. Utställningsmiljön är, trots lite onödigt prångig planlösning, inte alls illa. Till inredningens höjdpunkter hör inventarier av möbelformgivaren John Kandell.

Museet visar flera av John Bauers mest kända målningar, bl.a. bilder från sagosamlingen Bland tomtar och troll. Dessutom presenteras Bauers liv i skisser, fotografier, brev och kuriosa.

John Bauer tillhör något av en köldperiod i svensk konsthistoria. När han startade sin konstnärsbana hade modernismen inte slagit igenom. Men Bauer var samtidigt betydligt yngre än de allt ljussvagare stjärnor som fortfarande regerade på den svenska konsthimlen, bl.a. Carl Larsson, Richard Bergh, Anders Zorn och Bruno Liljefors.

John Bauer föddes 1882 i en rätt rik familj. Hans pappa var Jönköpings köttkung och drev en framgångsrik charkuterirörelse på Östra Torget. Familjen bodde i en lägenhet ovanför butiken.

Affären gick så bra att familjen hade råd att bygga en sommarbostad, Villa Sjövik, vid Rocksjön, som på den tiden låg i Jönköpings utmarker. Huset blev så småningom familjens permanenta bostad.

Bauer skulle senare producera flera verk i ateljén på Sjövik, t.ex. några berömda sagoillustrationer och en serie naturstudier i akvarell. Naturstudierna har ett skarpt naturalistiskt uttryck som jag inte alls väntar mig. Jag förknippar snarare Bauer med symbolism och jugend.

 

Bauer. Växtstudie

 

Några av Johns pojkteckningar visas på museet, och redan här är hans talang tydlig. Den unge Bauer hade onekligen fin känsla för detaljer.

 

Bauer. Villa Sjövik. Ungdomsskiss

 

I tonåren anlitades Bauer som illustratör av olika tidskrifter, bl.a. Söndags-Nisse. Han tecknade ofta humoristiskt, Albert Engström verkar ha varit en förebild. Teckningarna är visserligen charmiga, men enligt min mening rätt fattiga i själva humorn.

 

Bauer. Tonårsteckning

 

John Bauer började på Konstakademien i Stockholm 1900, men han vantrivdes. Undervisningen var konservativ, intryck från den gryende modernismen slogs snabbt på käften av den nostalgiska lärarkåren.

John – naturligtvis nyfiken på de europeiska trenderna – funderade flera gånger på att hoppa av, men han övertalades faktiskt av den tvärtraditionelle professorn Gustaf Cederström (mest känd för den nationalistiska historiemålningen Karl XII:s likfärd) att fullfölja.

Från och med 1907 publicerades den årliga sagosamlingen Bland tomtar och troll. Barnlitteraturen gick mot en guldålder, och samlingarna blev gigantiska försäljningssuccéer.

De naturmystiska sagorna nyskrevs av svenska författare, bl.a. Helena Nyblom, Anna Wahlenberg och Elsa Beskow, och Bauer anlitades som illustratör. Sagobilderna blev Bauers genombrott.

 

”När kvällen kom smögo sig trollmor och pojken ut ur berget”

 

Sagopresentationen, museets hjärta, är trots illustrationernas blyga format riktigt, riktigt mäktig. Figurer växer fram ur mossa, stenar, trädstammar och grenar. Bauer utgår från en böljande linje i skogslandskapet och arbetar sedan med kontraster: stort och litet, mörkt och ljust. Han använder bruna, blågråa eller gröna kulörer. Naturmystik, dis och dunkel.

Jag slås av att trollen faktiskt som regel inte är särskilt skrämmande. Snarare fulsnygga. Kolla in det trumpna charmtrollet nedan, och lyssna till bildtexten: ”Tvärare och vresigare till humöret blev han, allt som tiden led.”

 

Bauer. Trollfar vid porten

 

En annan självklar Bauerfavorit (som tyvärr bara visas som minimal skiss på museet) är den tunna prinsessan Tuvstarr som speglar sig i skogstjärnens blanka yta.

 

 

Bauer. Tuvstarr

 

I Trollörten böjer sig det väldiga Skogsrået över en liten pojke och räcker honom en magisk ört. Trädstammarna reser sig som arkitektoniska pelare, några av grenarna är vridna som fingrarna på Skogsråets grova näve. Och kolla in frissan!

 

Bauer. Trollörten

 

Bauer arbetade noggrant med sagoillustrationerna. Han startade med frimärksstora skisser och utökade sedan successivt storleken. Ibland dröjde han länge vid enstaka detaljer. Stegvis la han sedan in färg i bilden. Museet visar prov på Bauers krävande arbetsprocess.

 

Bauer. Skiss till sagoillustration

 

John träffade sin fru Esther Ellqvist på Konstakademien. Esther var talangfull och hade förutsättningar för konstnärsframgångar. Men liksom för många kvinnor vid den här tiden gick familj före karriär.

John gjorde flera skisser och porträtt av Esther, några av dem visas på museet. Tyvärr saknas höjdpunkten Sagoprinsessan. I Sagoprinsessan är Esther vitklädd och bär en röd mantel. Ren. Oskuldsfull. Upphöjd. Hon står på en kulle och blickar långt, långt bort.

 

Bauer. Sagoprinsessan


På våren 1908 reste paret till Italien. De vistades där under nästan två år, och John målade bl.a. ett berömt, litet självporträtt. Bredbrättad stråhatt, pipa i gipan och nyfiken, ängslig blick. Målningen är, enligt min mening, en av museets diamanter.

 

Bauer. Självporträtt

 

När paret återvände från Italien hittade de sitt hem, Villa Björkudden, vackert och naturromantiskt beläget på en liten udde vid sjön Bunn strax söder om Gränna.

Men Esther trivdes inte i isoleringen. Under ett par år bodde de på Björkudden på somrarna och i lägenhet i Stockholm på vintrarna. Äktenskapet började samtidigt knaka i fogarna. Såhär skrev John till Esther i ett brev:

 

Vi ha säkert lättare att komma till klarhet med hvarandra skriftligt än muntligt. En del af hvad du skrifvit tycker jag också är riktigt. [...] För Puttes skull har jag dragit mig i det längsta för en riktig skilsmässa. Nu tror jag att vi alla tre i längden må bäst af en sådan. Den kan inte kallas förhastad.

 

Paret skaffade dock (något desperat?) en tomt på Djursholm i Stockholm och byggde ett nytt hus. Tanken var antagligen att ge relationen en nystart. Det var alltså till Djursholm familjen var på väg när ångaren Per Brahe förliste i Vättern i november 1918.

Under olycksåret målade John ett spännande dubbelporträtt, som tyvärr inte visas på museet. John och Esther kringgärdas av mjukt tecknade slingor av hår.

 

Bauer. Dubbelporträtt

 

Esther fäster sin medvetna blick på betraktaren. Johns ögon är dolda, men hans gigantiska näsa syns. Porträttet utnyttjar stereotypa kontraster mellan manligt och kvinnligt, hårt och mjukt, avstånd och närhet.

På mitten av 1910-talet var John Bauer en etablerad konstnär. 1915 avsade han sig uppdraget för Bland tomtar och troll. Nu ville han gå vidare mot nya mål.

Han inledde projekt inom två nya konstfält: muralmåleri och teater. Tyvärr hann han aldrig särskilt långt inom dessa områden. Men några exempel på museet visar Bauers potentialer.

Bauer var redan på Konstakademien nyfiken på muralmåleri, och 1913 fick han ett spännande uppdrag av den gigantiska arkitekten Ragnar Östberg. Han ombads att måla en vägg i Oddfellows-huset i Nyköping.

Bauer valde motivet Den helige Martin och tiggaren. Skisser på museet visar hur Martin reser sig i hästens stigbyglar, skär loss ett stycke ur sin mantel och ger skynket till en naken tiggare.

 

Bauer. Den helige Martin och tiggaren (skiss)

 

John Bauer fick också i uppdrag att smycka en flickskola i Karlskrona. Projektet fullbordades inte, men förberedelserna resulterade i skisser och en stor målning av Freja. Skisserna visas i utställningen.

 

Bauer. Freja

 

Den nordiska fruktbarhetsgudinnan är bredaxlad och kraftfull. Och i motivet finns det något smygerotiskt: Brösten är bara, och ett tunt skynke täcker Frejas särade ben.

Steget från konst till teater var egentligen inte särskilt stort för Bauer. Hans bilder har ofta berättande eller dramatiska inslag.

Hugo Alfvén är en av Sveriges främsta tonsättare. En höjdpunkt i hans produktion är balettpantomimen Bergakungen. Men få vet att John Bauer faktiskt stod för den ursprungliga idén.

Föreställningen fick tyvärr inte premiär förrän flera år efter Bauers död. Men jag får följa hans idéer i några skisser på museet.

 

Bauer. Skiss till Bergakungen

 

Istället gjorde Bauer teaterdebut med några blygsamma (men uppskattade) barnpjäser på Skansen. Bauer skapade här scenografi och dräkter.

Jag är nöjd med museibesöket, även om utställningens berättelse om Bauer nog skulle kunna vässas. Presentationen är visserligen välgjord och korrekt, men den behöver skarpare dramaturgi.

I museibutiken (som däremot definitivt är högklassig) hittar jag planscher och småkort på flera av mina Bauerfavoriter: Tuvstarr, Bianca Maria och några till. Jag handlar, lämnar museet och hittar ett kafé i närheten.

Först beställer jag en caffe latte, sen tar jag fram ett block och börjar teckna. Inget blir som vanligt. Det blir det aldrig för mig.

 

 

*          *          *

 

 

Vad hittar vi mer än Bauer i södra Vätterbygdens kulturhistoria? En av traktens litterära praktperioder är i mitt tycke mitten av 1800-talet. Tiden mellan högromantiken och det moderna genombrottet (ungefär mellan 1830 och 1880) klassas ibland som den svenska litteraturens skuggland.

Romantiska drakar som Tegnér och Geijer hade förlorat i kraft. Strindberg, Benedictsson och andra moderna avantgardister hade ännu inte slagit igenom. Men detta gapande svalg fyllde faktiskt Jönköpingstrakten med några riktigt tunga författare. Jag tänker på Viktor Rydberg, Wendela Hebbe och Lina Sandell, tre ordkonstnärer med helt olika profil.

 

 

Viktor Rydberg

 

Jönköpingssonen Viktor Rydberg var en småspretig författare: Han varvade skarp kritisk analys med romantiskt svärmeri och konventionellt existentiellt grubbel.

Viktor växte upp helt utan matjord i fickorna. Starten var verkligen usel: När han var sex år dog mamman i en koleraepidemi. Pappan söp snabbt ner sig, förlorade jobbet, och familjen skingrades. Viktor ackorderades ut som fosterbarn, men redan efter ett år brann fosterhemmet ned till grunden.

Skolgången gav blandade resultat. Rydbergs sämsta tid var nog perioden vid gymnasiet i Växjö. Senpubertet, fattigdom, underkänd examen. I Lund lyckades han dock knipa en studentexamen och började läsa juridik. Men studentikosa nöjen tog över, och Rydberg lämnade universitetet utan examen (men rejält skuldsatt).

 

 

Viktor Rydberg

 

Rydberg tog dock revansch för sina akademiska fiaskon: Han blev senare hedersdoktor, professor och akademiledamot. Vid 400-årsjubileet för Uppsala universitet skrev han Kantat, en halvpretentiös text som snabbt blev populär.

Texten beskriver ett slags mänskligt uppåtstigande. Människans förvirring kan genom en inneboende, evig vishet ersättas av klarhet. Dikten får delvis struktur av universitetets fakulteter (teologi, juridik, medicin och filosofi) i kombination med bilder från Gamla Testamentet. Här kommer ett utdrag ur texten. Det handlar om den medicinska fakulteten och innehåller en biblisk läsangivelse.

 

Medicina.

(Num. 21:6.)

Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban,
bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan.
Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned?
Lömska feberormar smyga härjande i härens led.
Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav,
se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!
Och, som Israel går frälsat av den helande symbol,
vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!

 

Kantat publicerades i Rydbergs första diktsamling. Där möter vi också hans mest folkkära dikt, Tomten. I den grubblande tomtegestalten fångar Rydberg stilla, stilla själva livsgåtan.

 

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
"nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta" –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

 

Samma existentiella gåta dyker upp i Vadan och varthän? Texten innehåller fyra scener: två resor och två drömmar. Tillsammans bygger de upp frågor om livsgåtan – varifrån kommer vi och vart är vi på väg – vadan och varthän? Nedan återges den sista drömmen, som innehåller ett märkligt, kosmiskt möte mellan diktjaget och diktjagets mamma.

 

Jag drömde mig sen i den bästa hamn:
jag var ett barn i min moders famn.
På frågan jag hört från stjärnorna nyss,
gav hon mig svar med en ljuvlig kyss.
Vi sågo och sågo på varann,
allt annat i världen än hon försvann,
och rummets oändlighet slöt sig då
tillsammans i hennes öga blå,
och tiden stod: i min moders blick
jag in i det eviga skåda fick.

 

En av Rydbergs mest kända dikter är Betlehems stjärna (“Gläns över sjö och strand”), som ingår som ett lyriskt parti i romanen Vapensmeden. Dikten tonsattes av Alice Tegnér, och textens lyskraft är beroende av den sökande melodin.

Texten handlar om stjärnan över Betlehem som en ledsagare mot “lustgårdens stängsel”. Här kommer diktens avslutning.

 

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
"stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem."
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna.

 

Långdikten Den nya grottesången har hämtat inspiration från den isländska eddadiktningen. Den fornnordiska kvarnen Grotte (som tillhör kung Frode) blir hos Rydberg en symbol för industrialismen och dess hänsynslöshet mot arbetarna. I avsnittet nedan sätter Rydberg fingret på själva Grotteproblemet.

 

Gör med minsta kraftförslösning

guld av muskelenergi!

Det var frågan. Här dess lösning

i praktik och teori.

Grottes hållande i gång

dagen lång och natten lång

kräver, i ett överslag,

tio tusen liv per dag.

Var sekund, dess draghjul dansar,

skänker guld åt Frodes tron

och ger tempelguld och plansar

åt hans dyra religion.

Slika massors närande

vore för besvärande,

tid- och guldförtärande.

Utan vederlag förbrukad

arbetskraft är billigast.

För envar av kvarnen slukad

fös en annan fram i hast!

Varför ock en lag förkunnar

statsaritmetikens dom:

ej ett bröd åt deras munnar,

ej en dryck åt deras gom!

Drevs du inom Grottes stätta,

vräks du ut som lik.

Grymhet är det ej i detta,

blott aritmetik.

 

Rydberg låter med fasta drag sågen gå genom materialism, egoism och ateism. Till dikten hör en inledning och en efterskrift på prosa. I avslutningen konstaterar Rydberg att även socialismen leder till ett Grottekvarnssamhälle. Fy fan.

Det är egentligen bara en av Rydbergs romaner som har överlevt, nämligen den senromantiska berättelsen Singoalla. Romanen gavs ut i fyra olika versioner, och det är stor skillnad mellan den första och den sista texten. Den sista versionen är den som har gått till litteraturhistorien.

Det är medeltid i Smålands inland, när riddarsonen Erland Månesköld möter erotiken i den mystiska zigenarflickan Singoalla. Under en tid träffas de unga i skydd av mörkret, och deras kärlek växer. Men omständigheter driver dem i sär.  

Erland gifter sig då med sin trolovade Helena, och de får en son tillsammans. Flera år senare återvänder Singoalla till trakten. Nu har hon med sig sin och Erlands son Sorgbarn (som i berättelsen blir en symbol för skuld?). Mötet med det förflutna blir komplicerat.  

Sorgbarn, som besitter övernaturliga krafter, hypnotiserar Erland och för honom till Singoalla. Romanen berättar om Erlands inre kluvenhet: Han splittras mellan dag och natt, mellan förnuft och drift.

 

 

Wendela Hebbe

 

Wendela Åstrand växte upp på en småländsk prästgård i Sandsjö i närheten av Nässjö. Det var naturligtvis en stor sorg i huset när ett av barnen, familjens enda son, dog i unga år. Händelsen påverkade familjens framtid, inte minst Wendelas.

Vid dödsfallet flyttade nämligen pappan, kyrkoherden och storsångaren Samuel Åstrand, över sina utbildningsplaner för sonen på Wendela, sin äldsta dotter. Därmed fick hon en för flickor osedvanligt gedigen utbildning. Antagligen var denna skolning en förutsättning för Wendelas framgångsrika karriär.

Efter kyrkoherde Åstrands död bosatte sig änkeprostinnan med sina tre tonårsdöttrar i Jönköping. Där mötte Wendela sin make, juristen Clemens Hebbe, och de slog sig snart ned på Näsbyholm utanför Värnamo.

Wendela skrev och publicerade tidigt små litterära verk, t.ex. bagatelldikten Det finns så underliga ställen nedan.

 

Det finns så underliga ställen
Emellan höga, höga fjällen.
Den lilla lärkan grå,
Hon bäddar sina små
Bland mossorna, som gro på hällen.

Och lilla fågelen i skogen,
Han är väl både kär och trogen ...
Jag har mig ock en vän,
Men litar ej på den,
Och kanske jag var dum som tog'en


Wendelas språkliga intresse stimulerades av boklån från Växjöbiskopen Esaias Tegnér, som redan vid sina första besök på prästgården i Sandsjö hade blivit stormförtjust i henne.

Tegnér besökte ofta den unga, gifta trebarnsmamman på Näsbyholm och skrev flera dikter till henne. En av dem, Varningen, lär han senare efter några smärre ändringar faktiskt (och helt utan skam) ha använt vid en helt annan uppvaktning.

Sitt raggande på Wendela i Näsbyholms ”Lindegrotta” vid sjön Hindsen gestaltade han i dikten Det dagas re’n. Här kommer ett utdrag ur kärleksdryparen.

 

Ack! Om jag sol och stjärnor hade,

jag dem för dina fötter lade,

och jorden med sin sorg och fröjd

jag gåve bort åt dig förnöjd,

blott jag fick vila vid ditt hjärta,

en stund, en halv,

och glömma himlens valv

och jorden med sin glädje och sin smärta

och smälta hop – när skall det unnas mig? –

med dig, med dig! – – –

Mitt hjärtas drottning, du, mitt väsens kärna,

du enda sköna morgonstjärna

uti min natt, var ej hård mot mig!

Du vet, hur jag tillber dig

med mannens fasthet, skaldens värma:

kom låt oss älska, låt oss svärma!


Lyckades Tegnér? Nej, jag tror faktiskt inte det. Wendela verkar ha varit mer intresserad av skaldens skrivarråd än heta smekningar. I flera brev basunerade Tegnér ut sin desperation över att inte få smaka på Wendelas druva. Tills sist försökte han med ett slags uppblåst utpressning:

Ack Wendela, hur skall jag, den försmådde, kunna ha någon levnads- eller sångarlust då du icke kan älska mig? Mitt hjärtas, kanske till någon del Svenska sångens öde, vilar numera i dina händer; skall det förvissna där?

Tacksamheten mot Tegnér följde dock Wendela genom hela livet, även sedan han blivit pinsamt påträngande och svårt sjuk.

 

 

Wendela Hebbe

 

Wendelas make Clemens kunde inte stödja sin hustru, varken själsligt eller ekonomiskt. Efter några års äktenskap övergav han familjen och flydde skuldsatt till England och Amerika. Han återvände mig veterligen aldrig.

Under 1840-talet etablerade sig Wendela som journalist och författare. Hon fick in sin första text i Aftonbladet 1841. Tidningens centralfigur, Lars Johan Hierta, gav henne (som första kvinna i Sverige) fast anställning som journalist senare samma år.

På Aftonbladet erövrade Wendela snabbt en inflytelserik position. Hon översatte från engelska och franska, skrev recensioner inom kulturområdet och författade egna reportage och följetonger.

Följetongen En prästgård i Småland skildrar Wendelas uppväxt. Ett av avsnitten kallas Biskopens besök, och det handlar om Tegnérs första besök i Sandsjö. Tegnér kallas ”matadoren”, och förberedelserna inför hans besök var tydligen rigorösa. I avsnittet nedan charmar prosten biskopen efter bästa förmåga.

 

Bispen, som redan vid porten önskat sig ”Herschels teleskop”, skattade sig lycklig att på närmare håll få se prostinnan och de unga damerna och göra deras bekantskap, vände sig därefter till prosten och blev av honom med mycken högtidlighet införd i salen. Här presenterades uti en snabb vändning lille Esaias. ”Ni har uppkallat efter profeten” sade biskopen fermt. – ”Nej, Poeten, ers högvördighet”, svarade prosten fintligt, med en vacker blick ur de sangviniska ljusblå ögonen.

 

Inom en genre blev Wendela pionjär i Sverige, nämligen socialreportaget. Med stor kraft skildrade hon människor på samhällets skuggsida. Till de mer lästa socialreportagen hör En fattig familj.

Texten handlar om det utfattiga äkta paret Anders och Christina och deras barn. När Anders blir misshandlad till döds förvärras naturligtvis situationen. I slutet av reportaget riktar Hebbe en vädjan till läsaren.

 

Det är därför vi bönfaller hos ädla välgörare som aldrig tyckas tröttna att hjälpa olyckliga, om ett understöd för denna fattiga familj, till anskaffande av husrum, husgeråd, kläder, sängkläder m.m.

De gåvor, som för ovanstående ändamål godhetsfullt beviljas henne, kan inlämnas å Aftonbladskontoret vid Mynttorget, där de mottagas och redovisas.

 

Sedan några år tillbaka delas Wendelapriset ut för bästa socialreportage i tryckt svensk press eller i reportagebokens form.

I eftermälet är Hebbe absolut mest känd just för sina socialreportage, men hon översatte dessutom romaner och pjäser (bl.a. av Charles Dickens) och skrev egen prosa och dramatik.

Vid sidan av sitt författande och arbete för Aftonbladet höll Hebbe kulturell salong för sina kamrater ur tidens konstnärskretsar. De drack te, läste och musicerade. Bland vännerna märks bl.a. kulturprofilen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius.

Två av Wendelas vänner deltog lite vid sidan: Carl Jonas Love Almqvist och Lars Johan Hierta. Almqvist och Hebbe var kollegor på Aftonbladet. Ryktesvis har jag hört att de faktiskt var mer än kollegor.

Att Hierta och Hebbe utvecklade en intim relation är däremot säkert. Hierta, som var gift och hade sex döttrar, blev flickorna Hebbes informella styvfar. Och Wendela och Hierta fick tillsammans sonen Eduard, född i hemlighet i Frankrike.

Hebbes inomäktenskapliga barn förstod aldrig att Eduard var deras halvbror, och han fick aldrig kalla sin mamma annat än ”Tante”.

Mot slutet av karriären sysslade Wendela med visor och sagor. Hon skrev fabler och berättelser och översatte flera barnböcker till svenska. En av dem är den illustrerade rimberättelsen Den lille odygdsmakaren, en makaber och sedelärande historia.

Calle är en buspojke, men hans otvättade beteende straffas naturligtvis. Han förlorar först öra, öga och tunga. Till sist råkar han skära av sig hela huvudet. Läkaren syr samman kropp och knopp igen, men Calle fortsätter sitt odygdaktiga leverne:

 

Allting kunnat gå
Om ej Calle hittat på
Blåsa posthorn och trumpet
I sin bordsservett.
Nu han snöt sig med besked
Ville härma klarinett – –
Snöt och snöt – –
Så hunden tjöt
Och hela huf’vet ramla ned.

 

Detta visar sig bli Calles sista pojkstreck. Berättelsen avslutas med en gravvård:

 

Under denne kalle
Marmorsten
Hvilar Odygdsmakarn Calle.
Sina trötta ben.

 

 

Lina Sandell

 

Lina Sandell växte upp på prästgården i Fröderyd, några mil sydöst om Jönköping i närheten av Vetlanda. Hon stannade i Småland i ungefär halva sitt liv, flyttade sedan till Stockholm, där hon var redaktör vid makens förlag.

Lina var under stora delar av sin barndom sjuklig. Och i sjukbädden vaknade intresset för att skriva. Språket blev sedan hennes styrka under hela arbetslivet.

Sandell publicerade mig veterligen uteslutande religiös litteratur. Hon författade texter framförallt för söndagsskolornas bruk. Sammanlagt producerade hon närmare två tusen dikter, flera av dem är ännu idag populära psalmer, t.ex. Tryggare kan ingen vara, Jag kan icke räkna dem alla och Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

 

 

Lina Sandell

 

Psalmen Tryggare kan ingen vara (som ibland utsätts för det välbeprövade skaldjursskämtet ”Trygga räkan”) färdigskrevs 1855. Kort senare drunknade Lina Sandells pappa under en seglats på Vättern. Lina blev vittne till olyckan. Och det fasansfulla minnet förföljde henne sedan för all framtid.

Lina lär ha menat att Tryggare kan ingen vara symboliserade ett slags föraning om drunkningsolyckan. Både Lina och hennes far var kända för att ha sådana upplevelser.

Tryggare kan ingen vara är nog den vanligaste doppsalmen i Sverige. Men den används också som julpsalm (stjärnan i första versen syftar då på stjärnan över Betlehem) och ibland vid begravningar. Här kommer psalmens inledning och avslutning.



Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.

– – –

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.

 

Jag kan icke räkna dem alla är en tackpsalm. Texten är delvis uppbyggd kring en jämförelse mellan Guds gärningar och himlens stjärnor. Varken Guds handlingar eller stjärnhimlens alla dioder går att räkna. Här kommer textens andra strof.

 

Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal,
men stråla likt dessa så klara
jämväl i den mörkaste dal.
Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal.

 

 

Blott en dag, ett ögonblick i sänder är i första hand en psalm för begravningar. Den gamla schlagerdrottningen Carola Häggkvist har förresten faktiskt gjort en version av psalmen, och den kom ut som singel. Carolas inspelning floppade dock fullständigt kommersiellt. Och det är enligt min mening helt i sin ordning.

Här kommer psalmens sista strof.

 

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
och ej trones dyra tröst förspilla,
som i ordet mig förvärvad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga av din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

 

 

Lina Sandell drabbades i ålderdomen av svår demens. Hon förlorade långsamt, långsamt sitt kraftfulla språk. Under de sista åren kunde hon knappt bära ord över läpparna. Men på dödsbädden lär hon med återvunnen existentiell skärpa ha yttrat ”Nu all sorg jag kastar”. In i det sista använde hon tydligen den omvända ordföljd som rimmare brukar gilla.

Sandell begravdes i Solna kyrka. Omkring tusen personer slöt upp, men bara en bråkdel av dem fick rum i den lilla kyrksalen. Ute vid graven framförde en kör Tryggare kan ingen vara. Med samma tillbakahållna hänryckning som kännetecknade Lina Sandell stämde hela den gigantiska församlingen in i psalmklassikern.

 

  

Kringsyn

 

Hur såg den svenskspråkiga litterära kartan ut vid sidan av Rydberg, Hebbe och Sandell runt mitten av 1800-talet? Jag känner till åtminstone fyra utmanare som (med lite olika styrka) har gått till litteraturhistorien: Blanche, Knorring, Bremer och Runeberg.

August Blanche var journalist och författare. Han skrev radikal journalistik bl.a. för tidningen Freja och blev snabbt känd som stridbar skribent. Han battlade gärna med Aftonbladets Carl Jonas Love Almqvist.

Blanches pjäser blev populära, under en period var han den mest spelade dramatikern i Sverige. Idag är det dock främst hans noveller (ofta i Stockholmsmiljö) som har publik.

 

 

 

August Blanche

 

Novellsamlingen Hyrkuskens berättelser är ett av Blanches främsta verk. Här ingår Kalle Utter och Ivarsson ska brinna, som jag gissar är de Blanche-texter som når flest läsare idag.

Den första är en grovkornig historia om studenten Kalle Utter, usel vid akademin men osedvanligt välväxt och dessutom burdus. Han lyckas som informator å det grövsta störa sämjan i en adelsfamilj, innan han får anställning vid ett bruk i Småland. I sitt rätta element – med uppgift att hålla det styvsinta bruksfolket i tygeln – är han oöverträffad, gifter sig med patronens dotter och blir svärfars efterträdare på bruket.

Ivarsson ska brinna är en berättelse om patienter och miljöer på Danviks dårhus. Här har mamsell Alm hamnat, försmådd i kärlek och helt från vettet. I slutet av novellen verkar ett slags vedergällning göra henne kärnfrisk.

 

 

*          *          *

 

 

Sophie von Knorring levde i en tung aristokratisk miljö. Hon var dotter till en hovmarskalk och gift med en överste och friherre. Och just aristokratiska svärmerier utmärker delar av hennes textvärld.

 

 

Sophie von Knorring

 

Knorring räknas som en viktig introduktör av den realistiska prosan i Sverige. Men idag är hon rätt bortglömd. Jag gissar dock att novellen Stamfrun fortfarande når en och annan läsare.

Texten handlar om Adelgunda och hennes öde inom aristokratin. Adelgundas bittraste fiende blir ett porträtt av stamfrun (släktens urmoder), som med sin isande blick symboliserar adelssläktens benhårda tradition.

 

 

*          *          *

 

 

Fredrika Bremer hade finska rötter, men hon växte upp utanför Stockholm. På Årsta slott levde hon som högborgerlig flicka i en ombonad och instängd värld. Men där fick hon också en rejäl kulturell bildning, som hon skulle få nytta av längre fram.

Bremer skrev en rad realistiska romaner, några av dem med tydlig feministisk udd. Inom kvinnorörelsen har framförallt Hertha blivit beundrad. Bremer är den kvinnliga frigörelsens mest värdefulla symbol i Sverige.

 

 

Fredrika Bremer

 

Möjligen har hennes sociala insatser kommit att skugga hennes litterära kvaliteter. Nuförtiden har texterna en rätt liten läsekrets.

Bremers reseskildringar når antagligen störst publik idag. En av hennes resor gick till USA. Hon korsade Atlanten 1849 och stannade i Amerika i två år. Sina intryck samlade hon i dagboksanteckningar och brev till sin syster.

Texterna gavs ut under titeln Hemmen i den nya världen några år senare. Här kan du läsa om Bremers nyfikna upplevelser. Mest berömd är nog skildringen av handeln med negerslavar i New Orleans.

 

 

*          *          *

 

 

I Finland är den finlandssvenska författaren Johan Ludvig Runeberg nationalskald. Där firar man tydligen gärna Runebergdagen den 5 februari med en bit Runebergtårta. Och Finlands nationalsång, Vårt land, är identisk med inledningen av Runebergs episka diktverk Fänrik Ståls sägner.

 

 

Johan Ludvig Runeberg

 

Idag har Runeberg dock inte alltid det bästa ryktet. Hans diktning uppfattas ibland som naiv, kantig och småtöntig. Runeberg suger? Nej, jag tycker inte det. Däremot måste du läsa honom som ett barn av sin tid.

Fänrik Ståls sägner innehåller berättelser om kriget mot Ryssland 1808–1809. Här står fosterlandskärlek, offervilja och hjältemod i centrum. Dikterna om Soldatgossen och Sandels tillhör de mer lästa.

Till klassikerna i Runebergs Idyll och epigram hör den sorgliga kärlekshistorien Flickan kom ifrån sin älsklings möte och den varma berättelsen om den strävsamma Bonden Paavo.

Utöver Fänrik Ståls sägner och Idyll och epigram författade Runeberg en mängd andra dikter. Några av dem illustrerades senare av – tro det eller ej – trollkarlen John Bauer.

 

 

Länktips

 

John Bauer på Jönköpings läns museum

Wendelas Vänner

Den lille odygdsmakaren. Översättning av Wendela Hebbe. (Projekt Runeberg)

Rydbergsällskapet

Texter av Rydberg (Projekt Runeberg)

Texter av Lina Sandell (Projekt Runeberg)

Fredrika Bremer-förbundet

Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier

Texter av Bremer (Projekt Runeberg)

Texter av Blanche (Projekt Runeberg)

Texter av Runeberg (Projekt Runeberg)


 

Frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2009-03-15 av Fredrik Sandblad