Bergtagen

Det sena 1800-talet var en tid av förändring i Norden. Lantbruken effektiviserades, järnvägarna byggdes ut, industrierna växte, urbaniseringen tilltog. Samtidigt förändrades villkoren för vissa samhällsgrupper, bl.a. kvinnorna. En ny typ av kvinna – frigjord och beläst – fick ökat utrymme. Hon framträdde inte minst bland kvinnliga pedagoger, diktare, bildkonstnärer och studenter.

Denna kraftfulla grupp såg till att kvinnofrågan lyftes till debatt. Men egentligen är nog uttrycket “kvinnofrågan” inte helt lyckat. Det som kallas “kvinnofrågan” rymmer ju nämligen också frågor om män, familjer, relationer, sexualitet, sjukdomar och annat.

1880-talet brukar ses som starten för det moderna genombrottet inom nordisk litteratur. Under 80-talet var det högsta mode att med kritisk blick granska livet i samhället. Realism, naturalism. Texterna sökte sig samtidigt inåt och hemåt – till bl.a. familjen, sovrummet och vardagen – områden som kvinnor av tradition kände väl.

Men det var absolut inte bara kvinnliga författare som engagerade sig i kvinnofrågan. Både norsken Henrik Ibsen och fyrverkeriet August Strindberg lämnade tunga bidrag. Ibsens Et Dukkehjem utlöste en sprakande debatt.

 

Ibsen

 

Nora, dockhemshustrun, bryter sig loss ur det ofria äktenskapet med den egocentriske Helmer och lämnar också sina barn. Får man göra så? Är det psykologiskt och etiskt riktigt? Strindberg släppte sina äktenskapsnoveller under titeln Giftas. Och han lyfte ivrigt sin blänkande stridsyxa mot Ibsen i bl.a. förordet.

 

Strindberg. Porträtt av Carl Larsson

 

Ibsens och Strindbergs inlägg i kvinnofrågan var delar av en gigantisk litterär dialog, där röster talade med varann, förbi varann och om varann. Vi ska nu lyssna till några kvinnliga kommentar i kvinnofrågan. Texterna handlar inte minst om hyckleri, skenhelighet, lögn, förtryck och ruttna fasadbrädor i det dynamiska 1880-talet.


Synd

Den finlandssvenska författarinnan Amanda Kerfstedt är idag nästintill bortglömd. Men i samtiden fick, så vitt jag förstår, flera av hennes verk rätt varma mottaganden. Hon kombinerade en lätt stil med allvarliga ämnen och en känsla av äkthet.

Kerfstedt var förankrad i det tunga litterära etablissemanget: Kulturprofilen och kvinnosakskvinnan Sophie Adlersparre fungerade som hennes konstnärliga mentor, och under några år var Kerfstedt faktiskt redaktör för Fredrika Bremer-förbundets inflytelserika tidskrift Dagny.

Novellen ”Synd”, som publicerades i Finsk tidskrift 1881, handlar om ett av 1880-talets glödheta ämnen – sedligheten. Kerfstedt föreslår att män och kvinnor ska leva lika återhållsamt. Novellen visar samtidigt vilka nattsvarta följder som kyskhetshyckleri kan få.

Gertrud, novellens unga centralfigur, får sin tillvaro ruinerad när ljus kastas över pappans mörka svek. I dialogen nedan mellan Gertrud och en beundrande läkare speglas den naiva, oskuldsfulla världsbild som hennes fostran har inneburit.

 

 

”Ja, är det icke underligt?” återtog hon, under det hennes drag småningom återfingo det vanliga livfulla uttrycket, ”men om ni bara kände pappa närmare, så skulle ni bättre förstå hans uppfostringsmetod. Ni vet huru estetiskt anlagd han är, han skyr nästan instinktmässigt allt fult, allt disharmoniskt, och för hans ädla och storartade ande äro alla störande ingrepp i livets jämna och lugna gång nästan vidriga. Därför har han varit så ömt omsorgsfull i att avhålla allt sådant från mig, och det tycks som om han haft hjälp i sin strävan även av en mäktigare hand, emedan vi alltid varit friska.”
”Och er mor?” sade doktorn.
”Mamma säger att en flicka skall vara oskyldig och glad, älska människorna och göra alla omkring sig så lyckliga hon kan. Och om hon händelsevis får syn på något tråkigt, så skall hon göra så här.”
Hon vände småleende sitt rosiga ansikte emot honom och blundade.

 

 

Men snart börjar “ett och annat obegripligt och oförstått moln att jaga över hennes horisont; kanske mer en sky än ett moln.“ Vad är det om händer? I avsnittet nedan avslöjas pappans kärleksaffär med familjens tjänsteflicka Sofi.

 

 

Nej, sängkammaren var tom – skulle hon [Gertrud] återvända allena? Hon ilade lika ljudlöst över salongen och kabinettet och öppnade hastigt dörren till faderns rum. Han var återkommen – men han var icke allena. Det var som om hon fått ett klubbslag för pannan. Hon tumlade några steg tillbaka och flydde ljudlöst och obemärkt som hon kommit.

 

 

Därefter är Gertruds sorglösa tillvaro punkterad. Världen är aldrig mer sig lik. I utdraget nedan tittar Gertrud ut genom ett fönster.

 

 

Hon såg en mängd hus, fuktiga, grådaskiga i den bleka dagningen. Hon tyckte att hon aldrig förr sett sådana besynnerliga inrättningar. Hon hade förr sett glada människoboningar, och nu syntes där nedregnade döda murar, och hon visste vad som fanns inom dem.

 

 

Redaktören för Finsk tidskrift var tveksam till novellen. Han skrev ett långt förord där han (i iver att rädda sitt eget råa skinn?) tar avstånd från Kerfstedts text. Här följer några av redaktörens tankar.

 

 

Vitterheten får ej undandraga sig skyldigheten att behaga, huru motbjudande än ämnet må vara i sig själv. Eder avsikt har däremot varit att framhålla det dåliga till en varnagel, skrämmande genom sin fulhet och sina följder. Familjefaderns beteende i er skiss är verkligen så gement, att det väcker avsky och bör även väcka besinning. Hans gemenhet döljer sig under en mask av ömhet och fin litterär bildning och blir därigenom än mera vidrig. Men är väl en sådan gestalt i och för sig värdig en plats i dikten? Skall ej läsaren med rätta betacka sig för att jämväl i dikten behöva dras med det obehagliga, varav man har mer än nog i det levande livet?

 

 

Redaktören oroas av att Kerfstedt drar in läsaren i svavelosande obehag som livet redan bågnar av. Konst ska vara njutning! Kerfstedts moraliska ambitioner är dessutom alltför starka. Men, men. Av någon anledning publicerade han uppenbarligen novellen i alla fall. 

 

 

Ur livet

Anne Charlotte Leffler gjorde sig känd för sin radikala feministiska dramatik, och under 1880-talet spelades hon faktiskt mer än Strindberg på svenska scener. Hennes dramer handlar om kvinnors äganderätt, begåvade kvinnor som hämmas av patriarkatet, överklassens missbruk av kvinnlig arbetskraft och mycket annat.

 

Anne Charlotte Leffler

 

Leffler samlade sina noveller under titeln Ur livet. Där ingår bl.a. "Sesam öppna dig!", en berättelse om en man med sagoliknande drömmar om äktenskap och hem, och ”Aurore Bunge”. ”Aurore Bunge” irriterade konservativa läsare genom att skildra en kvinnas erotiska lust på ett frimodigt sätt. Novellen berättar också om hur ett äktenskap arrangeras för att dölja en familjeskandal.

Novellens huvudperson, Aurore Bunge, är en överklasskvinna, som rör sig i eleganta salonger. Hon är ogift, uppvaktas av män ur societeten, men avfärdar dem. Men när hon hamnar långt, långt ut i skärgården möter hon en man, en fyrvaktare, som får hennes sinnen att vakna.

 

 

Först nu såg hon upp på fyrvaktaren, som kommit emot dem på bryggan. På en gång blev hon mycket blek och hennes ögon hängde sig fast vid honom med en underlig blick. Klippan, stugan, havet, allt försvann för henne i detta ögonblick; det var som en svindel och det skymde litet för hennes ögon. Men genom dunklet såg hon tydligt och klart den man, som stod framför henne, och det kom över henne med en förfärande visshet att nu var den timme slagen, som hon i hela sitt liv längtat efter; nu först skulle hon begynna att leva.

 

 

Men den enkla fyrvaktaren och Aurore står inför ett till synes oöverstigligt hinder – samhällsställningen. Aurore funderar.

 

 

Varför skulle ett så oöverstigligt svalg skilja henne från denne man? Varför var han ej hennes like i samhällsställning, så att hon kunde få giva sig åt honom och leva och dö invid denna starka arm, som tycktes enkom skapad att beskydda ett älskat väsende?
Varför, ja, varför?
Därför att hon var en förnäm dam och han en simpel fyrvaktare! Men vad betydde väl en sådan tillfällighet som deras yttre levnadsvillkor?
– – –
Och vad betydde väl hennes börd, hennes rikedom, hennes uppfostran här ute på det ensliga skäret, där de båda genom ett stormigt hav voro skilda från hela den övriga världen?

 


När Aurore blir gravid med fyrvaktaren griper slutligen Aurores kyliga mamma in. Skandalen måste döljas. Lösningen blir ett påtvingat äktenskap med baron Gripenfeldt, en skuldsatt loser ur överklassen.

 


Då Aurore hörde henne [mamman] komma fram åt rummet vände hon sig om. Hon var så blek, att friherrinnan trodde henne färdig att svimma. Hon famlade med handen efter stolsryggen, stödde sig tungt mot den och sade med ett framtvingat småleende: ”Gratulera oss, mamma! Vi äro förlovade."


Skymning

Leffler brukar tillsammans med bl.a. Alfhild Agrell räknas till de största kvinnliga författarna ur 80-talsgenerationen. Agrells första (och mest kända?) drama heter Räddad, och det kan ses som en radikal och pessimistisk replik till Ibsens Et Dukkehjem.

 

Agrell


 
1885 släppte Agrell samlingen Hvad ingen ser, där novellen ”Skymning” ingår. Här gestaltas en kvinnas tankar om sina friheter och skyldigheter inom äktenskapet. Lyssna till kvinnans funderingar.

 

 

Skymningen blev allt djupare, tavlan utanför allt dimlikare, allt mera intresselös – men ännu satt hon orörlig. Plötsligt sprang hon likväl upp. Nej, hon kunde inte komma till klarhet! Fanns det då ingen, ingen, som kunde säga henne var hennes plikt slutade och hennes rättigheter togo vid.

 

 

Vad blir konsekvensen av att makar får olika utrymme i sina liv? Kvinnans inre oro stegras. Hon slås av en brutal lust att slå sig fri. Vågar hon?

 

 

O Gud, O Gud! Fanns det då ingen, ingen, som kunde skänka henne klarhet! – – Och så började kampen ånyo, denna fruktansvärda, sönderslitande kamp, som räckt i månader utan att han, den skarpsynte juristen, blivit den varse. Han var belåten, varför skulle då inte hans hustru vara detsamma? Han tog hennes ljumma vänskap för kärlek, lika blint som han tagit hennes kärlek för romanesk överspändhet. Han ägde henne, och det var nog för honom. Och för en sådan man skulle hon uppoffra sig! Hans lycka skulle hon nära med sitt hjärteblod, hans egoism med sitt människovärde! Aldrig, aldrig! Hon vände sig om, och ett uttryck av fast beslutsamhet lade sig över de ungdomliga dragen. Men ändå! Nej, hon ville inte höra. Hon ville göra sig fri från denna nesliga boja, som band henne. Men ändå! Fanns det något skamligare, något föraktligare än att tillhöra en man, för vilken hon endast hyste vänskap, sval, lugn vänskap. Men ändå! Som i henne såg endast kvinnan, inte människan. Men ändå! Nej, hon ville inte höra. Redan i dag skulle hon göra sig fri. Festdräkten, påsatt för att hedra hans vänner, skulle bort. Hon var ju rik – hennes pengar skulle han få behålla. – Men ändå! Hon höll händerna för öronen. Men ändå! men ändå! men ändå! Trött lät hon händerna falla ned. Hon måste höra. Men ändå! Hon hade lovat att stå vid hans sida till dess döden skilde dem åt – han trodde på henne – han älskade henne – på sitt vis, han var lycklig – han var nyttig –. Ägde hon då rättighet att kullstörta hela hans existens – att kanske – – –

 

 

Novellens mäktiga avslutning andas märkligt nog både kamplust och resignation. Situationen i utdraget nedan är en middagsbjudning. Samtalet handlar om kvinnans make.

 

 

”Ja, sanna mina ord”, fortsatte värdinnans granne till höger, stadens landskamrer, det påbörjade samtalet – ”han kommer att stiga högt. Han är en eminent förmåga. Ja, så vida ingenting oförutsett skulle komma att inträffa”, tillade han med lagkarlens omedvetna försiktighet.

Den unga hustrun lyfte blicken mot mannen. Hur väl hon kände varje drag i det kraftfulla ansiktet.

Den breda, något bakåtlutande pannan med det lockiga håret, den oregelbundna näsan, de grå, skarpt blickande ögonen och munnen med det njutningslystna, litet slappa draget, som hon först för sent lärde sig tyda. ”Om ingenting oförutsett kommer att inträffa, ja!” I detsamma mötte mannen hennes blick. ”Skål lilla hustru!” nickade han vänligt, inom sig görande den anmärkningen, att hon inte skulle få begagna blått vidare; det gjorde henne för blek. Hon dröjde ett ögonblick. Handen, som grep omkring champagneglaset, darrade, och läpparna skälvde till. Men sedan böjde hon långsamt på huvudet och drack ur. 

 

Bikten

Känner du till Augusta Braunerhielm? Knappast? Braunerhielm tillhör de författare som har hamnat utanför den breda litteraturhistorien. Braunerhielms novell ”Bikten” ingår i samlingen Studier efter naturen från 1883.

Novellen handlar om en ung kvinna med sjuka nerver. Men det skakande sinnet är i verkligheten en effekt av hennes besvikelse över att maken tillåts bryta löftet att älska henne i nöd och lust. Lyssna till kvinnans tankar.

 

 

En gång var jag stolt över att höra honom ställa mig över andra kvinnor, som älskat honom. I tre års tid har jag gråtit blod och galla över den stoltheten – när jag lärde mig förstå, att han lekt bort sitt hjärta, så att han icke längre var mäktig annat än kärlek för stunden. Och sedan var min ro slut. Jag har vaktat på hans blickar, hans leenden, och ur dem har jag druckit svartsjukans gift allt bittrare dag efter dag. Jag har hemligt smugit mig efter honom för att se, vart han går, vem han besöker, varken mörker eller oväder har avhållit mig. Nu äro mina krafter uttömda. Giv mig frid, giv mig åter min lyckas dröm.

 

 

Kvinnan besöker en präst som inte kan hjälpa henne ur hjärtats plågor. Vem förmår att se verkligheten ur hennes synvinkel? När maken i novellens avslutning stegar in i själavårdsrummet, går allt blixtsnabbt. Lyssna.

 

 

Hon satt i soffan, händerna nedfallna i knäet, då hennes man trädde in. Med ett skrik störtade hon upp och rusade till det öppna fönstret. Han sprang fram, men hon var honom för snabb. Han hann blott se en hopfallen livlös kropp på gatan nedanför, blod och hjärna kringstänkta på stenläggningen.

 

 

Messling

Runt mitten av 80-talet gav en framsynt kvinnoförening i Göteborg ut den radikala tidskriften Framåt, där många av Skandinaviens beryktade diktare publicerade sig. Men redan efter ett par år stötte redaktionen på patrull. En konservativ läsargrupp inledde nämligen en blodig kamp mot tidskriftens “osedlighet”. Stoppa omoralen! Efter några år las tidskriften ned.

Men tidskriften hann ändå lämna bestående avtryck. 1886 publicerade nämligen Framåt två av årtiondets mest omtalade noveller: först ”Messling” av Gerda von Mickwitz och sedan ”Pyrrhussegrar” av Mathilda Malling (som också är känd under pseudonymen Stella Kleve och flicknamnet Mathilda Kruse).

Syfilis var under 80-talet ett växande problem i samhället. Men sjukdomen nämndes inte alltid vid sitt rätta namn. Mickwitz novell “Messling” handlar om just detta hyckleri. En kvinna, Sigrid, är svårt sjuk i syfilis, men familjeläkaren berättar inte sanningen utan använder den förmildrande diagnosen ”messling”. Och det är Sigrids make, Magnus Löwe, som har smittat henne. 

Sigrid har blivit bortgift av sin pappa, en grosshandlare, med den välbärgade mannen, trots att pappan kände till sjukdomen. Lyssna till pappans tvekan i sin inre monolog.

 

 

Det vore verkligen ett briljant parti för Sigrid. Magnus Löwe var en storhet inom den lärda världen, hans namn var känt utom landets gränser. Dessutom var han av god familj. Om bara icke –


Grosshandlaren reste sig och slängde den utbrända cigaretten bort mot kakelugnen. Om bara icke den förb-de sjukdomen vore! –

 

 

Fasaden utåt är viktig, men kostar alltså kvinnans liv. Sigrid var omedveten om Magnus sjukdom när de gifte sig, hon tvingas betala för lögnen, för samhällets hyckleri. I dialogen nedan ventileras parets överenskommelse om den förljugna diagnosen.

 

 

”Att du har mässling.” – Han sade det snabbt, och såg spanande bort mot sängen. Hon låg utan att röra sig.
”Jaså”, sade hon blott.
”Ja, det... det är... jag hoppas att...”
Han hade, medan han talade, långsamt kommit över golvet och stod nu bredvid sängen:
”Du är ju med om att det förblir så.” –
Hon vände sina ögon mot honom. De lågo djupt insjunkna i ögonhålorna.
”Vad vill du mer?” frågade hon med en skymt av otålighet i rösten.
”Det är alltså mässling? – Du tycker som jag, att det är bäst.” –
”Jaså – det var bara det, du ville.” Det blev en paus. Så vände hon åter bort huvudet:
”Ja, det förstås. Vartill skulle det tjäna att tala om sanningen?

 

 

Pyrrhussegrar

Stormen mot tidskriften Framåt tilltog när Mathilda Mallings novell ”Pyrrhussegrar” publicerades. Malling – drottning av dekadens – debuterade 1885 med romanen Bertha Funcke. Både debutromanen och ”Pyrrhussegrar” når faktiskt ännu idag en hel del läsare.

 

Mathilda Malling

 

”Pyrrhussegrar” handlar om kvinnlig sexualitet. Den unga Märta Ulfklo är döende i lungsot. Läkaren berättar att hennes tillstånd förvärras av ”hetsigt blod”, d.v.s. undertryckt sexualitet.

Malling menar att kvinnor – precis som Märta – kan insjukna och avlida om inte de sexuella begären tillfredsställs. Men samhällets norm för hur en kvinna ska uppträda är glasklar – regeln heter kyskhet. Märta tänker tillbaka på sitt liv, sina fantasier. I hennes minnen är mannen objekt. Lägg märke till hennes blick på matrosen i avsnittet nedan.

 

 

Han står högt uppe på repstegen – armen, bar och muskelknutig, sträcker sig uppåt, och handen knyter sig om tåget. Över den vida, lösa tröjan böjer sig den blottade halsen fram, och profilen med sin linjeraka näsa och sina halvöppna läppar står fri och skarp mot luften. Matrosmössan har glidit långt ned på nacken, det yvigt krusiga, rödblonda håret glänser med metallglans i det vassa ljuset över havet.
– Seså Märta, stå nu inte där längre och stirra på den där karlen uppe i repen, han reder sig nog utan att falla ner. Kommendörkaptenen har lovat att visa oss sin egen kajuta.
– Jag kommer, Ebba, jag kommer...
Han blir vid att se på henne – halvt hånande och misstroget, men dock med en viss dristig, naiv beundran. Och leende, utan att en sekund flytta sin blick, lutar fröken Märta huvudet mot masten, och i detta nu leker hennes fantasi en underlig lek med djärva, omöjliga tankar.
– Fröken intresserar sig starkt för flottan, tror jag. Eller är det kanske utsikten, som gör att ni glömmer er.
Hon vänder sig hastigt om, röd på kinderna, och småler. Ja, havet är vackert, hon tar hans arm. Vill löjtnanten så följa mig ned i kajutan till de andra.

 

 

Novellen uppmanar alltså kvinnan att följa sin lust: Märta inser på sin dödsbädd "att det blott är för sjukdomen, denna allt nedbrytande, förhärjande sjukdom som hon har sparat sin härliga kropp." Dygd och hyckleri tvingar kvinnan att bli “ett färglöst, osjälvständigt kryp.”

 

 

Förbrytarblod

Natt mellan den 21 och 22 juli 1888. Ett rum på Leopolds hotell i Köpenhamn. Hon ligger på sängen, håller en spegel framför sig, speglar strupe och rakblad. Sedan skär hon. Fyra snitt. Halspulsådern öppnas. Dödsspasmer slungar henne ned på golvet.

Hon har skrivit två avskedsbrev, ett till vännen Axel Lundegård, ett till älskaren Georg Brandes. I brevet till Axel står det: "Jag är rädd för att vara för lätt på handen i det avgörande ögonblicket och att misslyckas, liksom sist."

 

 

*          *          *

 

 

Social utsatthet, allmän psykisk instabilitet och olycklig kärlek till den danske kulturhöken Georg Brandes utlöste Victoria Benedictssons kallblodiga självmord. Hennes självmord lär förresten vara förebilden till Julies självmord i Strindbergs drama Fröken Julie.

Benedictsson, som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren, är antagligen en av Sveriges mest mytologiserade författare, och kanske har mer intresse riktats mot hennes person än hennes litterära texter. Hon både levde och skrev i protest mot samhällets förljugenhet. Och hennes oppositionella profil gjorde att hon kom i konflikt med i stort sett alla läger: ultrafeminister, brunmoralister, tvärtraditionalister, latteliberaler och andra.

 

Victoria Benedictsson

 

Victoria Bruzelius föddes som sladdbarn på en undanskymd gård på Söderslätt i Skåne på våren 1850. Hon levde tillsammans med två olyckliga föräldrar i ett äktenskap som pappan kallade ”trettioåriga kriget”. Bostaden var kluven i två fientliga zoner, föräldrarna delade nitiskt på dotterns tid.

Victorias dröm var att läsa konst i Stockholm, och för att samla ihop pengar arbetade hon som guvernant. Men dörren till konsten slogs igen när pappan vägrade henne att resa.

Så mötte Victoria Hörbys postmästare, Christian Benedictsson. Hon var 21, han var 49. De ingick snart en hemlig förlovning, och några månader senare gifte de sig.

Antagligen var äktenskapet ett sätt för Victoria att komma ur det ekonomiska beroendet av föräldrarna. Men korrespondensen mellan Victoria och Christian under förlovningstiden visar faktiskt att hon samtidigt diskret övervägde att dra sig ur giftermålet.

Postmästaren var änkling och hade fem barn. Victoria födde ytterligare två barn till familjen. Benedictssons rörde sig i societeten i Hörby: Till vännerna hörde apotekaren, gästgivaren, häradshövdingen och några storgodsägare.

När Victoria drabbades av en svår bensjukdom, tvingades hon bort från Hörby. På rehab i Malmö tog hon språklektioner och förkovrade sig i glödhet, radikal litteratur. Under sjukdomstiden började hon också skriva dagbok.

Dagboksanteckningarna, som brukar kallas Stora boken och Dagboken, är ett litterärt storverk. Anteckningarna omfattar nästan niohundra sidor. Inledningsvis är dagboken snarast en arbetsbok, där Benedictsson tecknar ner småberättelser och skisser. Men texten utvecklas efterhand till ett själsdokument i stilistisk mästarklass.

 


*          *          *

 


När Victoria återvände till Hörby efter konvalescensen, hade församlingen kontrakterat en ny prost. Prästsonen, Axel Lundegård, en yngling med författarambitioner, väckte snart Victorias intresse.

Efterhand växte en både kollegial och civil vänskap fram, lika bråddjup som genomkomplicerad, och när Victoria slutligen startade sin brutala himlafärd testamenterade hon sina litterära manus till Lundegård: "med full frihet för honom att därmed förfara efter gottfinnande".

 

Lundegård

  

Benedictsson debuterade 1884, bara fyra år före självmordet, med novellsamlingen Från Skåne. Hennes period i den litterära offentligheten var alltså anmärkningsvärt kort. I Från Skåne ingår bl.a. "Giftermål på besparing", en på ytan komisk folklivsberättelse på realistisk prosa om äktenskap och ekonomi. Men bakom den grovkorniga humorn finns ett bedövande socialt allvar.

Benedictssons första roman, Pengar, är en av få svenska romaner från den här tiden som kan kallas klassiker. Romanens huvudperson är den unga kvinnan Selma Berg, inledningsvis hoppfull och nyfiken, och med ett glödande konstintresse. Men hennes bana hejdas, utrymmet krymper. Selma hamnar nämligen i ett olyckligt äktenskap med en rik och avsevärt äldre man.

Envist använder Selma sitt inre driv för att skapa sig ett liv, men hon blir aldrig tillfreds. I avslutningen har Selma bestämt sig för att lämna äktenskapet. Hon säger till maken, den förmögne patronen, att han inte har rätt till henne eller hennes kropp. Och hon skriver ett brev till sin kusin Richard, där hon vädjar om en plats vid ett gymnastikinstitut. Hon är fylld av mod och förvissning, när hon föredrar frihet framför ekonomiskt oberoende.

 


*          *          *

 


Victoria Benedictsson hade en hel del kontakt med tidens kulturprofiler. Men flera av relationerna, inte minst till Lundegård och Brandes, blev invecklade. Hon både beundrade och avskydde konkurrenter och kollegor som Sophie Adlersparre, Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.

Mer genuina vänskapsrelationer skapade hon med Ellen Key och Nennie och Gustaf af Geijerstam. Benedictsson rörde sig också en del med Ola Hansson och Mathilda Malling.

 

Ola Hansson

 

Köpenhamn var vid den här tiden något av Nordens kulturella metropol. Här låg makten över konstsmaken hos bröderna Georg och Edvard Brandes, som skrev i Politiken. Särskilt högt värderades Georg Brandes omdömen.

 

Georg Brandes. Porträtt av Krøyer

 

Benedictsson sökte sig – precis som många andra nordiska diktare – i perioder till Köpenhamn och Georg Brandes. Brandes första besök hos Benedictsson i Köpenhamn skildras utförligt i Stora boken. Det råder ingen tvekan: Tillfället var en högtid. Victoria lämnade det blygsamma rum som hon hyrde och hittade ett som passade bättre på Leopolds hotell, beryktat för sin kulturella kundkrets.

 


Hela morgonen var en enda flygande brådska för mig. Först flyttade jag, möblerade om mitt rum och sökte göra det hemtrevligt. Så sprang jag ut och köpte en dekorationskanna samt en mörkröd och cremegul rosenknopp, så ordnade jag allting så att det skulle se riktigt inbjudande ut. Och jag placerade stolarna så, att min gäst med nödvändighet måste komma att sitta i full belysning från fönstret, samt jag själv så litet som möjligt.

 


Brandes besökte fortsättningsvis och med ojämna mellanrum Benedictsson, när hon vistades i Köpenhamn. De pratade om kultur, Brandes själv och Brandes romanser. Hon avgudade honom visserligen men anade samtidigt hans kvävande självupptagenhet.

Han mötte henne växelvis med ömhet och kyla. Isande kyla. Successivt lockades hon dock in i Brandes – hennes indirekta bödels – giftiga, heliga universum. Smek och kyssar övergick efterhand i erotik.

Men Brandes backade ändå inte för att lyfta sin grymma recensentklubba. I ett brev till Victoria sågade han hennes nyutgivna roman Marianne: ”det er i altfor høj Grad en Dame-Roman.” Dagen därpå publicerade Politiken en grapefruktbesk recension av romanen. Recensionen saknade visserligen signatur, men den hade författats av Georg Brandes bror Edvard.

Victoria skakade. I samband med dessa händelser författade hon den urstarka berättelsen ”Förbrytarblod”. I novellen har hennes relation till Brandes förvandlats till en relation mellan en dräng och en piga – Per och Anna. Och Köpenhamn har blivit skånsk landsbygd.

Den förhånade i novellen är Per, den hånfulla är Anna. Per väntar på sin älskade i natten, trots att han förstår att det är lönlöst. Han vilar, laddad av ångest av Munch-valör, på en höskulle, men somnar inte.

 

Han såg undrande upp emot himlen, den stod trång och grå som en tilltäppt låda. Det han andades in var icke luft: det var någonting ljumt, kvalmigt, som gav äckel och som kväljde.

En underlig natt! Det fanns ingenting som levde. Icke ett moln, som drog över himlen, icke en fågels pip, icke fläkten av en vind.

Och inom honom själv fanns det något, som han icke kunde komma ifrån, något som vuxit sig pösande stort likt en oformlig svamp, något som kunde förstöras i dag och skjuta upp större i morgon.

 

När Anna nästa kväll dyker upp, drar den försmådde och svartsjuke Per fram sin kniv. Våldet är snabbt över.

 

Han stötte och stötte, han fruktade att få höra det skrattet igen, — över dem, som blir vid liv.

Men det blev tyst, så underligt tyst. Det fanns ingen som skrattade mer.

Någon kom springande så att grenar knastrade, och han såg någonting ligga på marken.

Där stod två och stirrade på honom. Det var informatorn och en av gårdens drängar, nu kände han dem. Och han blev klar i huvudet med ens.

 ”Tag mig till länsmannen”, sade han och slängde kniven med ett uttryck av äckel, ”men det skall aldrig ångras.”

 


*          *          *

 

 

Victoria lyckades dock hantera nederlaget mot Brandes, och de fortsatte att umgås. Och när hon publicerade samlingen Folkliv och småberättelser, där bl.a. "Förbrytarblod" ingår, fick hon faktiskt positiva omdömen av Brandes.

Till Benedictssons litterära högplatåer hör ”Den bergtagna”, som hon författade i både episk och dramatisk version. Berättelsen startar i ”den dödas papper”, en röd, liten annotationsbok som en kvinna som har tagit sitt liv har lämnat efter sig. Kvinnan, en ung svenska, möter en välkänd bildhuggare i Paris.

De beundrar varandra, men hon försöker gömma sig för sina känslor. Deras relation ger konstnären kraft att prestera ett storverk, skulpturen Ödet. Den föreställer två kvinnor: Den ena ligger livlös på marken, den andra kliver över den första. När kvinnan får se Ödet begriper hon att hennes tid är förbi, att hennes liv är över. ”Den bergtagna kan aldrig mer leva bland de sina.”

 

 

*          *          *

 

 

I sitt livs slutskede författade Benedictsson minst två riktigt, riktigt kraftfulla texter: den tungsinta men inte nattsvarta novellen ”Livsleda” och den grandiosa bekännelseberättelsen ”Ur mörkret”.

”Livsleda” berättar om en djupt deprimerad kvinnas möte med en ung pojk, Ejnar. Kvinnan är dömd att leva.

 

 

Det var mörka ögon, i vilka lidelserna kolnat till en svart ödslighet, det var en lugn, dyster blick, vilken granskande såg på allt liksom för att mäta dess värdelöshet; en kall, hård blick, i vilken solens ljus ej tände en glimt av värme. Det låg en död förtvivlan kring de slutna läpparna, och händerna knäppte sig samman i övermäktig ångest: det kom i blicken ett sökande uttryck, ett ljudlöst skri efter räddning; så blev den lugn igen, och den strök över allt,som stod här och växte, strök över det som över någonting för alltid främmande och försjönk så åter i sig själv med den livdömdes tungt tillkämpade ro.

 

 
I barnets oskuldsfullhet och rädslor hittar kvinnan emellertid en själsfrände, en strimma hopp för det trötta och frusna sinnet.

 

 

Var hans [pojkens] ångest mindre äkta, mindre gripande än de vuxnes? Gällde den icke — liksom hennes — ensamhetens ödsliga, livlösa tomhet, den allting famnande, hålögda tomhet, som stirrade mot henne ur hela tillvaron, ur varje hennes framtidstanke? Voro de icke två utskottsvarelser, hon och han? Den sjuke lille, som icke kunde stå för syskonens knuffar, och hon, som knäckts av den enda stöt livet givit henne.

 

 

”Ur mörkret” är en kvinnas, Ninas, kraftfulla monolog i en terapeutisk situation. I monologen skildras Ninas relation till sin pappa. När hon var liten stod de nära varandra, men då hennes kön blev tydligt, när barnet började förvandlas till kvinna, mötte hon pappans förakt. Efter hand såg hon både sig själv och hela kvinnokönet med pappans fördömande blick.

 

 

Jag kom ut i världen och jag såg på kvinnorna just så, som min far hade lärt mig. Min syn hade en onaturligt uppdriven skärpa; icke ett fel eller lyte undgick mig. Det fega, det falska, det småsinta... alla små lumpna egenskaper fann jag hos kvinnorna i så mycket högre grad än hos männen. Jag var icke blind för männens fel; men i själva felen låg det som oftast något av karaktär; det var icke det utvattnade, blodlösa intet, som hos kvinnorna. Hos männen gällde duglighet, arbetsförmåga, företagsamhet, sanningskärlek, hederlighet; för kvinnorna var allt detta ingenting jämfört med detta enda: att aldrig synda mot konvenansen. Blev en man mindre hederlig för det han hade en eller annan liten erotisk synd på sitt samvete? Nej. Men för en kvinna var detta allt.

 

 

Nina blev snart alltmer ensam och tillbakadragen, och hon bär sedan dess alla kvinnors skam. Här följer berättelsens stumma, skrämmande avslutning.

 

 

Hennes tal slutade i ett kvidande utan tårar. Det var mörkt. Mannens ansikte syntes icke längre – – – och han hade inget att svara.

 

 

Länktips

Flera av de texter som nämns i betraktelsen hittar du i Litteraturbanken, på Projekt Runeberg eller i antologin Synd.

Besök förresten gärna webbplatserna för Ibsensällskapet i Sverige och Strindbergmuseet. Mig veterligen saknas det litterära sällskap för 80-talskvinnorna. (Och det är både förvånande och lite sorgligt.)


 

Frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2009-07-06 av Fredrik Sandblad