En midsommarnattsdröm

Jag firar midsommaren 2009 i Nyhammar norr om Ludvika i södra Dalarna. Av nån anledning känns just Dalarna som de svenska folkriternas källsprång. Genuint och äkta. Kurbits och kullor. Här hittar man de mest anrika midsommarstängerna (med horisontella kransar), och här ruvar Sveriges mest mystiska sjö, Siljan, på de stora gåtornas dimmiga svar.

Kanske beror Dalarnas särställning på landskapets förankring i nationalromantiken? Zorn höll till i Mora, Karlfeldt var daladiktare, och Karin och Carl Larsson gjorde sitt konstnärshem i Sundborn utanför Falun omvärldsberömt.


War välkommen, kära du

till Carl Larsson och hans fru! Vi åker givetvis till Sundborn. Det ligger ju bara några mil norr om Nyhammar. Vi känner oss redo att tränga djupt, djupt in i den ärkesvenska idyllens heligaste tempel – Karin och Carl Larssons hem Lilla Hyttnäs.

 

 

 

 

 

Carl Larsson. Självporträtt

 

 

Karin och Carl möttes i den berömda konstnärskolonin i Grez i Frankrike 1883. Carl hade just övergivit de pretentiösa oljorna och börjat satsa på sitt lyckokast – akvareller. Karin var både välutbildad och talangfull som målare, men hon skulle istället bli ihågkommen för sina inredningar.

Karin och Carl gifte sig och hamnade alltså på Lilla Hyttnäs i Sundborn efter några år. Lilla Hyttnäs var faktiskt en present från Karins småförmögne pappa, och bostaden bestod först av en liten, diskret timmerstuga. Med åren växte familjen, konstnärskapen och huset till kolossalformat.

Carl Larsson var byns artist. Och han uttryckte sin speciella identitet genom att konsekvent klä sig i vit målarrock och spektakulär mössa.

Vi står i trädgården utanför den märkliga byggnaden, alldeles intill en liten krök på Sundbornsån. Huset är heterogent och dekorerat. Fantasifullt, lite djärvt. Dessutom i stort sett intakt sedan Larssons tid.

Över entrén har Carl skrivit “War välkommen kära du, till Carl Larsson och hans fru”. I hälsningen finns det som synes en illa maskerad könsmaktsordning. Karin vandrade länge i sin makes skugga.

 

 

Larsson. Karin och dottern Suzanne

 

 

Huset är tillbyggt och ombyggt i flera omgångar. Även om gammal, svensk byggtradition dominerar, är arkitekturen sammansatt, full av pragmatiska lösningar. Så ser alltså, tänker jag, den ursvenska svennigheten ut – blandad?

En guideinna – klädd i Karins lätta, luftiga klänning med blåvit randning – leder oss in huset, via Karins textilateljé, till matsalen. Här åt barn och vuxna tillsammans, hos Larssons integrerades barn i vuxenvärlden.

Möbler och tyger har formgivits av Karin. Formerna är enkla och abstrakta. Blyinfattade fönster. Den gulröda färgen brinner i min blick. Inredningen står i bjärt kontrast till den mörka, tunga, dystra värdighet som hade dominerat det borgerliga 1800-talet.

När vi kliver in i nästa rum, förmaket, är vi definitivt på kända marker. Miljön är väldokumenterad  i Carls otaliga akvareller i hemmiljö. Visst känner du igen målningen nedan?

 

 

Larsson. Blomsterfönstret

 

Kanske är just Larssons förmak själva arketypen av det svenska rummet, prototypen för skandinavisk idyll? Lätt, luftigt, ljust. Rutiga tyger. Vita, gustavianska möbler. Rustika skurgolv. Jag tänker på morgonljus, aldrig skymning, inga obändiga skuggor.

 

Sovrummen – ett till Carl och ett till övriga familjen – ligger på andra våningen. Genom ett tunt draperi kunde Carl och Karin skymta varann i nätterna. Carl (som var närmare två meter lång) sov i en minimal säng. Sittande. Han var nämligen övertygad om att man löper större risk att dö om man sover liggande. Och sängen ställde han mitt i sitt sovrum. Carl i centrum. För hälsans skull, sa han.

 

 

Larsson. Mammas och småflickornas rum

 

 

Vi besöker också gästrummet och husets bibliotek – Larssons älskade litteratur och talade faktiskt flera främmande språk riktigt bra. I gästrummet har besökare fått skriva sina namn på en trädörr. Jag läser listan av konstkändisar. Eugene Jansson, Ernest Thiel och många, många fler.

Till sist leder guiden oss till Carls gigantiska ateljé. Perfekta ljusinsläpp. Här har flera av svensk konsthistorias mest klassiska verk kommit till. Carl Larssons popularitet har alltid vilat på de folkkära, idylliska akvarellerna. Men själv värderade han faktiskt sin monumentalkonst högre. Fresker i skolor, museum och andra offentliga byggnader.

Sitt största nederlag upplevde Carl med den gigantiska målningen Midvinterblot, som skulle pryda Nationalmuseum. Verket refuserades av juryn, och den sågade målningen såldes istället till Japan, där den faktiskt stannade till 1990-talet. Idag hänger den välexponerad i Nationalmuseets pampiga trapphus, har jag sett.

 

 

 

Larsson. Midvinterblot

 

Lilla Hyttnäs och Larssons är en rosig, bekväm, nostalgisk upplevelse. Men samtidigt undrar jag: Kanske vilar förljugenhet över alltsammans? Är verkligen det genomidylliska, oavkortat barnvänliga, ursvenska, sorgbefriade på riktigt? Kanske är Lilla Hyttnäs bara en tillrättalagd akvarell i klara färger? Här behövs nog lite mer sot? Lite mer svärta? Lite mer Satan?


I fäders spår

För framtids segrar. Det är inte långt mellan Vasaloppets efterlängtade målsnöre och Zorngården i Mora. Vi vandrar långsamt in i Zorngårdens frodiga trädgård. Fruktträd. Bärbuskar. Tagetes. Jag förstår direkt att vi kommer att möta ett helt annorlunda universum än i Larssons Sundborn.

Och vi får en lysande guidning på Zorngården, hem för Anders och Emma Zorn från 1896. Anders hade införskaffat den åtråvärda tomten jämte Mora kyrka redan 1886 och flyttat dit ett gammalt timmerhus från sin morfars gård.

Men först tio år senare slog sig Zorns alltså ner i Mora och på gården. Huset byggdes sedan ut i etapper under ungefär femton år. Alltsammans ritades och planerades av Anders och Emma.

Jag stirrar på huset. Byggnaden är märklig. Den blandar lokal, traditionell timmerbyggteknik med vikingatida inslag. Dessutom inspirerades Zorns antagligen av modern engelsk villaarkitektur. Huset är både fritt och strikt. Uppdaterat och bonnigt. Gracilt och grovt. Monumentalt och sprött.

Detaljerna – t.ex. det rejäla, flikiga smidet, de enorma listverken i diverse varianter av allmogestil och alla dessa bemålade eller infärgade furupaneler – är verkligen imponerande. Jag knockas av kurbits, dalamotiv, vävda tapeter och jugendmöbler. En hel del av möblerna ritade förresten Anders själv.

Matsalen – världens navel för matälskarna Zorn – är planlagd i detalj. På bordet ser jag serviser av den legendariske formgivaren Alf Wallander. Här samlade Zorns – som aldrig backade för liv, rörelse och rotation – sina vänner till lyxiga middagar. Till de återkommande gästerna hörde Liljeforsarna, Engströms, Larssons, Karlfeldt, Prins Eugen, Christian Eriksson och andra av tidens kulturprofiler.

Guiden visar oss husets höjdpunkt, den gigantiska salen på andra våningen. Takhöjd på nio meter. I rummet står förresten (och lite överraskande) ett carambolebord. Tillsammans med vänner, dyra drycker och grova cigarrer gjorde Zorn gärna några stötar i skymningen.

Varför hamnade då Zorns i Mora? Bakgrunden var helt säkert hemlängtan. När Anders närmade sig fyrtistrecket sökte han sina rötter. Han hade under tämligen enkla förhållanden växt upp i Utmeland by i Mora hos mamman och morföräldrarna. (Pappan – en tysk bryggare som mamman gjorde en kort, erotisk bekantskap med – träffade aldrig sin son.)

Och Zorn behöll intresset för sin barndoms miljöer genom livet. Som etablerad konstnär sökte han sig till det enkla livet i provinsen, t.ex. till Gopsmorstugans vardag och fest.

 

 

 

Zorn. Midsommar

 

I de breda leden är Zorn idag mest känd för sina målningar av nakna (och inte sällan smårunda) kullor i friluftsmiljöer.

 

 

 

Zorn. Helga

 

Men i själva verket hade Zorn ett brett konstnärligt register. Inledningsvis siktade han faktiskt på att bli skulptör, men snart tog akvarellerna över. Och han slog igenom som tjugoåring med den klassiska akvarellen I sorg.

Först ett par år senare började han arbeta i olja. Dessutom utvecklades han raskt till en extremt skicklig etsare. Men sin förmögenhet byggde Zorn upp som porträttmålare, inte minst i Amerika. Finansmän och politiker (t.o.m. några presidenter) pungade ut fantasibelopp för att porträtteras av Zorn.

Emma – som kom från en borgerlig, judisk Stockholmsfamilj – mötte Anders redan 1881, men det skulle dröja flera år innan de gifte sig. Först var Anders nämligen tvungen att bevisa att han kunde försörja sig själv och Emma på sitt yrke.

Inledningsvis var äktenskapet lyckligt, men i slutet av 90-talet – ungefär när paret återvände från långa utlandsvistelser i bl.a. Konstantinopel och Paris och bosatte sig i Mora – plattades romantiken ut. Resten av äktenskapet handlade nog snarast om ömsesidigt beroende.

Man kan tro att Anders – beryktad som konstnärligt geni – dominerade sin fru. Men ikke. Emma stod för kontaktnät, administration och bildning. Jag kan nästan höra hennes vassa tunga och klingande skratt eka mot Zorngårdens träpaneler. Emma var förresten starkt engagerad i lokala verksamheter: folkbiblioteket, hemslöjdsföreningen, barnhemmet, folkhögskolan.

När Anders dog förändrades villkoren för Emma. Plötsligt skulle hon förvalta makens konstnärliga kvarlåtenskap. Och här stod hon rätt ensam, paret saknade nämligen barn.

Huvudprojektet blev att bygga och driva Zornmuseet. Byggnaden – som ritades av Ragnar Östberg, mannen bakom bl.a. Stockholms stadshus – stod klar 1939. Museet ligger ett stenkast från Zorngården. Vi går dit, in genom entrén och möter ett alldeles lagom stort museum.

Zorns ursprungliga tanke med museet – att ge standardfolk möjlighet att uppleva konst och hantverk från jordens alla hörn – verkar dock inte ha bibehållits. Museet domineras av Anders Zorns egen konst.

Det mest betydande undantaget hittar jag i temautställningen “Zorn i Spanien”, som visar konst från Zorns spanska resor. Under en av dessa resor drog han runt på iberiska halvön med konstnärskollegan Ernst Josephson, och i utställningen visas några höjdare av Josephson, bl.a. De spanska smedlärlingarna.

 

 

 

 

Josephson. De spanska smedlärlingarna

 

Temautställningen – med doft av jasmin – vibrerar: Här smattrar envisa kastanjetter utan nåd runt flamencodansöser i andalusiska aprilmånars sken. Wow! I den något fyrkantigare permanenta utställningen fångas jag bl.a. av Zorns självporträtt, det ena i röd dräkt, det andra i vargskinnspäls. Se på Zorn – fadern? patriarken? eller helt enkelt gubben?

 

 

 

Zorn. Självporträtt i vargskinnspäls

 

Andra självklara lustgårdar i utställningen är Vallkulla och i synnerhet det lyriska praktverket Midnatt.

 

 

 

Zorn. Midnatt

 

 

Tiggarn från Luossa

Vi reser västerut från Nyhammar mot de tunga, råa skogarna på Skattlösberg. Enligt folketymologin har ortnamnet Skattlösberg sin bakgrund i att invånarna på höjden gick fria från skattmasens tassar. Men antagligen har namnet i själva verket nån helt annan språklig bakgrund?

I trakten finns i vilket fall flera andra spännande ortnamn, t.ex. Svenskfallet och Tattarfallet. Av dessa namn begriper vi att svenskar och tattare en gång var etniska minoriteter i området. Att finnar dominerade markerna speglas i finska ortnamn – Pajso, Luossa och andra.

Den trakt som vi färdas genom kallas Grangärde finnmark, hembygd för den legendariske diktaren Dan Andersson – tiggarn från Luossa – som med kolvaktarglöd besjöng Pajso, den å som skär genom trakten.

 


En hymn för din frihet,
en sång åt din ära, du åldriga Pajso,
jag sjunger i natten,
när uvarna ropa
av brånad och hunger,
och granarna nicka
vid sorlande vatten.

 


Dan Andersson härstammade från de finnar som en gång koloniserade dessa vilda utmarker. Bruken härskade tungt över trakten, och patroner knöt fattigt skogsfolk till kolmilorna. Andersson fick generösa insikter i kolarens umbäranden redan med modersmjölken.

 

 

 

Dan Andersson

 

Dan Anderssons mest kända litterära verk är antagligen samlingarna Kolarhistorier, Kolvaktarens visor, Det kallas vidskepelse och Svarta ballader. Men han författade mycket annat, bl.a. journalistik, romaner och skönlitterära översättningar.

Till översättningarna hör flera dikter ur Charles Baudelaires Les Fleurs du mal (Ondskans blommor), som med sitt symboliska språk räknas som en vägröjare för modernismen.

 

 

Charles Baudelaire

 

I Anderssons egen diktning är oro, hemlöshet och rastlösa vandringar centrala inslag. Texterna är djupt rotade i hembygden, bland trasiga särlingar polstrade med evig längtan. Men texterna famlar samtidigt efter en högre verklighet. Bortom, bakom. Sångerna kan inte uppfattas med förnuftet, bara med ditt bultande hjärta.

I Dan Anderssons universum cirkulerar tungviktarfrågor om människans ängslan, skuld, synd och ursprung. Och de tvärsäkra svaren? Nej, de hittar vi knappast.

 


*          *          *

 


Dan Andersson föddes på våren 1888 i Skattlösberg. Föräldrarna var faktiskt populära pedagoger, men familjen försörjde sig mestadels på annat: kolning, skogsarbete, skolagning, nätbindning, bokbindning etc.

Dan Andersson började det stenhårda arbetet i skogen redan som barn. Pappan såg sonen brytas ned och ville hitta andra möjligheter. Därför skickades Dan till Amerika i tonåren. Kanske är tillvaron ljusare där? Men inte. Dan återvände efter mindre än ett år, utan pengar och amerikanska drömmar, men full av berättelser. 

Upplevelserna i Amerika inspirerade långt senare Dan till några dikter med Amerikamotiv och till de frejdiga och smånaiva berättelserna i Chi-mo-ka-ma (där vi får möta udda figurer i nybyggaravkrokar i Amerika).

Jag fastnar särskilt för en av Amerikadikterna, nämligen ”Canadaminnen”. Andersson brukar förknippas med traditionell vers byggd på rytm och rim. Men lyssna till andra versen i ”Canadaminnen”, nog vetter den mot modernism snarare än tradition?

 

Jag hörde ett litet barns gråt i skogen,
i skogen som kantar Step Prairi där de stora bokarna susa.
Det smög en snyftning mellan ekarna och almarna,
och jag skalv mitt i det hett strömmande solskenet
och ropade men fick blott till svar mitt eget hemlösa hjärtas bultningar,
och förnam att det var min längtan som ville spränga sina band.

 


*          *          *

 


Det är knappt en kilometers vandring från parkeringen på Skattlösberg till Luossastugan, där Dan Andersson bodde under några år.

Vi vandrar längs en stig genom hagar och sommarängar. Midsommarblomster. Ängsklockor. Här nånstans på fälten lär det förresten resa sig en smöjtall, en felväxt, ihålig tall, som enligt folkmedicinsk kunskap är extremt läkande. Jag spejar givetvis efter den magiska tallen, men hittar den inte. Istället får jag strax syn på den lilla, röda Luossastugan.

Stugan, som hålls öppen hela somrarna, sköts idag av Skattlösbergs bygdegille, en verksamhet som (enligt ryktet) märkligt nog inte alltid drar jämnt med Dan Andersson-sällskapet.

Luossastugan har två små rum – ett kök och en kammare – och på utsidan trippar en trappa upp till det lilla vindsloftet. Här på de trånga ytorna levde sex personer, ibland fler. Luffare och fattiglappar var nämligen ofta nattgäster hos Anderssons. Skärven delades rättvist.

Vi går in i stugan. Det mesta är i ursprungligt skick. Originalinventarier. I kammaren står diktarens skrivbord, bokhylla, gitarr och orgel. På väggarna hänger urklipp och fotografier. Och i en monter och en bokhylla förvaras böcker.

I resterna av Anderssons bibliotek hittar jag bl.a. August Strindbergs Legender. Andersson skrev vid något tillfälle till Strindberg och bad om några av hans titlar. Och Strindberg skickade (lite överraskande, kan jag tycka) faktiskt en del böcker till den utfattige dalaskalden.

 

 

 

Carl Larsson. Strindberg

 

I köket underhåller en trubadur, Linda Rattfeldt. Det gör hon varje dag, varje sommar. Linda är vid det här laget en rutinerad Anderssontolkare. Hon sjunger, spelar och berättar för nyfikna turister. Vi slår oss ned och lyssnar. Det är ingen trängsel.

Linda varvar klassiska örhängen som ”Jungman Jansson” och ”Omkring tiggarn från Luossa” med några mindre kända visor, bl.a. ”Benkvarnen” och ”Gässen flytta”. I den sista ger Andersson hopp i hopplösheten.


När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

 


*          *          *

 


En dag knackade Jakob Andersson, en småtokig spelmansvän till Dan, på Luossastugans dörr. Jakob var nedbruten och hungrig. Han bad Dan om hjälp. Men Dan kunde inte hjälpa.

Jakob från Abborrberg hade anklagats för timmerstöld och fått sitt hem taget i mät. Från fattighuset rymde han i sorg och desperation tillbaka till sitt förseglade hus.

Jakobs berättelse fyllde Dan med vrede och empati. Man får aldrig, aldrig, aldrig sparka på den som ligger! Dan publicerade snart novellen ”Spelmannen” i Falu-kuriren. Novellen handlar om Jakobs bittra öde. Trots att texten var uppbyggd som en fiktionstext begrep alla i hemtrakten att den i själva verket var ett aktuellt reportage.

Senare samma år skrev Dan en bygdenotis i Falu-kuriren – ”Den hemlöse”. Nu hade han lämnat fiktionsformen, texten talar direkt om Jakob Andersson. När den fattige, sjuke Jakob slutligen dog, skrev Dan nekrologen ”Han är död nu”. Här följer ett utdrag ur texten:

 

 

Hans [Jacobs] vedersakare känner jag – flera känna dem. Tok-Jakob, spelmannen med nattsvart hår, han som ’ägde’ skogarna, som dyrkade solen, månen, kungen och Gud, som talade och tänkte baklänges men kände rätt – han dog av umbäranden.

 

 

Dessa tre texter om den småtokige, fördrivna, döende spelmannen är i sig intressanta. Men de är också värdefulla i ett vidare perspektiv. Den ensamme, utsatte och fattige sångaren blir i Dan Anderssons diktning nämligen en samlande symbol för människans existens.

 


*          *          *

 


Dan Anderssons debut i bokform blev samlingen Kolarhistorier, som delvis författades här på Luossa och i de dunkla barrskogarna häromkring. Boken innehåller dikter och noveller.

Kolarhistorier har en ramberättelse (ungefär som Tusen och en natt, Boccaccios Decamerone och Almqvists Törnrosens bok). Såhär startar ramen:

 

 

Det följande är delvis skrivet i en jordkoja, många gånger vid det skumma skenet från en sotig lykta, hängande från det nedrökta taket. Dessa anteckningar har jag brukat läsa upp för Mats, kamraten, därefter de blivit skrivna, och han har gett mig sitt goda vitsord på, att sämre kunde de ha skrivits. Men Mats är bara skogsman och så är jag. Vad vi skriva och tala får bedömas med hänsyn härtill.

När jag ibland läst upp några rader har Mats somnat på sin granrisbädd. Jag vet ej om att så skett förr än han börjar snarka, men då förråder han sig genast, ty han för ett förfärligt oväsen under sömnen. Om jag går ut för att titta på stjärnorna eller plocka in mera ved i kojan vaknar han och frågar varför jag slutat läsa.

 


Flera av novellerna i Kolarhistorier, bl.a. ”Stormnatt”, utmärks av intim samhörighet med skogsfolket, detaljerade beskrivningar av hårt kolararbete och småmystisk naturlyrik.

Andersson utgår ofta från verkliga händelser. I novellen ”Ett dystert julminne” återges t.ex. en historisk tragedi som var välkänd i bygden: År 1865 drunknade elva människor och två hästar när isen brast under en färd till julottan i Grangärde kyrka. Dan Andersson använde förresten samma stoff till en tidningsartikel.

 


*          *          *

 


Dan tjänade trehundra kronor på Kolarhistorier, och han investerade pengarna i egen utbildning i allmän kulturhistoria vid Brunnsviks folkhögskola i trakten.

Han fastande här gärna i texter av den tyske 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer. Och i Dans diktning finns faktiskt en hel del Schopenhauertänk, bl.a. i pessimismen och i synen på konsten som flykt och frigörelse.

 

 

 

Schopenhauer

 

 

På Brunnsvik tog Dan också sina första stapplande steg inom indisk religionsfilosofi. Han läste bl.a. Bhagavad-Gita. I flera dikter speglade han senare sitt intresse för indisk mystik. Dikten ”Buddha” är ett slags hyllning till den upplyste, Siddharta Gautama. I  ”O, Krishna” upptäcker Andersson hinduismens felande länk – den ödesdigra bristen på nåd.

 


O, Krishna, vägen blott framåt
ditt folk du visat har,
men botar ej den bittra gråt
och sorg och synd som var?
För svår för mig din lära är,
för stolt ditt höga råd.
Den börda jag sen länge bär,
den lättas blott av nåd.

 


*          *          *

 

 

Även samlingen Kolvaktarens visor – ett knippe noveller och dikter – författades delvis här på Luossa. Samlingen är rätt lik Kolarhistorier. Men den är lite kargare, lite kärvare, lite mörkare.

Andersson utgår här (som vanligt) från det självupplevda och från berättelser från hembygden. Det brutala slagsmålet i novellen ”Slagsmål” har t.ex. verklighetsbakgrund, och samma händelse gestaltades också av Dan Andersson i ett journalistiskt resebrev.

Flera av dikterna i Kolvaktarens visor, t.ex. ”Du, liv”, tecknar vibrerande men grottmörka bilder av tillvaron. Här kommer några av stroferna:

 


Du liv, vad du ändå är ensamt armt,

mot den dröm vi drömde om dig!

Och dock ha vi älskande ärligt och varmt

sått rosor vid villande stig.

– – –

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,

låtsar trösta när sol går ner -

men hav dina visors buller bort,

jag orkar ej höra dem mer!

 

Men i Kolvaktarens visor finns också mer optimistiska texter, bl.a. ”Jag väntar” och ”Helgdagskväll”. Den första ger en (småpubertal och nostalgisk) vision av en kolares väntan på sin älskade:

 

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
den käraste, den käraste med ögon blå.

 

I ”Helgdagskväll” har kolargänget veckoslutskalas vid milan. Vi får lära känna några skogsmän bland gransruskor och stockeldar: Björnbergs-Jon, Vargfors-Fredrik och andra.

 

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöljda bo.
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro

– – –

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör,
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.

 

 

*          *          *

 

 

Efter Kolarhistorier och Kolvaktarens visor drabbades Dan av skaparkris. Han blickade skeptiskt mot sin egen produktion och vände sig inte minst mot verkens vildmarksromantik. Var han verkligen en svensk version av Jack London? Det var dags att söka sig nya vägar.

 

 

 

Jack London

 

Nästa Anderssonbok, samlingen Det kallas vidskepelse, är visserligen precis som de tidigare verken förankrad i finnmarkens traditioner. Men den präglas också av nya estetiska grepp, inte minst expressionism. Dan Andersson hade rent allmänt ett stort intresse för folklig övertro, och kulmen blev Det kallas vidskepelse. I företalet, som är utformat på vers, kritiseras det moderna samhällets upplysningsideal.

 

Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundraårsgamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vitnat,
där räven sitt nattmål fått.
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som gått.

– – –

Hon tror att folk blivit dummare,
av allt de hört och läst,
att upplysningsfödan till syra
i deras magar jäst.

Hon täljde om tysta spöken,
och gastar och fula ting,
och skrattande andar som dansa
om natten i svingande ring.

Hon bad mig skriva om heliga berg
där kunniga trollmän bo,
vid kärr där den sista finnen
har tappat sin näversko.

 

Vissa av novellerna i Det kallas vidskepelse är rejält skruvade och har faktiskt likheter med Pär Lagerkvists berättelser i Onda sagor.

 

 

 

Pär Lagerkvist

 

Lyssna till den hallucinatoriska inledningen av Anderssons ”I ödestugan vid Blybärg”.

 

När Moris kom in i ödestugan vid Blybärg såg han en tegelsten gå över golvet åt spiseln till, där den stannade. Han gick fram och tog upp stenen och synade den. Det var en vanlig röd tegelsten, skrubbad och stött i kanterna. Alldeles säkert hade den legat i någon mur en ganska lång tid, ty den var svart på ena sidan av rök. När Moris lade den på spiseln och tände sin pipa för att i lugn och ro se, vad den vidare hade för avsikter, märkte han att den icke var rätvinklig som tegelstenar bruka vara, utan sned och vind och, som Moris uttryckte det, jävlig på alla vis.

 

 

Novellen ”Den röda marschen” – där den trollkunnige Karigo driver vägglöss ur ett hus – är faktiskt ett litet expressionistiskt mästerverk. Verklighetens modell för Karigo hette Nybo-Kalle, en udda figur i trakten. Samma karaktär dyker upp i bl.a. ”Karigos underverk”.

 

 

*          *          *

 

 

Vid det här laget hade alltså Dan Andersson publicerat tre böcker. Men särskilt berömd var han egentligen inte. När Bonniers gav ut Dans fjärde bok, Svarta ballader, fick författaren inget honorar. Ersättningen blev istället några ynka exemplar av den egna boken.

Svarta ballader reflekterar Dans mörkaste sidor: Livstrött och alienerad, plågad av längtan. Men det finns tydligen – berättar Andersson i författarskapets nyckeldikt ”Omkring tiggarn från Luossa” – något bortom bergen.

 

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

 

 

Jag misstänker att Dan Andersson var väl inläst på den gamle psalmdiktaren Johan Olof Wallin. Svarta ballader knyter i varje fall an till Wallins diktning om döden i ”Hemsjukan”.

 

 

 

Wallin

 

Till Svarta balladers klassiker (vid sidan av ”Omkring tiggarn från Luossa”) hör ”Vaknatt”, ”Minnet” och ”Till min syster”.

 

 

*          *          *

 

 

Dan Anderssons sista år blev början på något nytt. Han mötte sin stora kärlek, lärarinnan Olga Turesson, och de bosatte sig i Gonäs just utanför Ludvika. Nu hade Andersson alltså lämnat Skattlösberg. Äktenskapet var harmoniskt och kärleksfullt. Men dottern, Monika, skulle han aldrig få träffa.

Intensiva läsningar av Dostojevskij i kombination med intryck av indisk mystik och liberal kristendom förlöste flera riktigt starka existentiella dikter. Till Dan Anderssons slutackord hör dikterna ”En vaknatt” och ”Nu mörknar min väg”. Här kommer några rader ur ”En vaknatt”.

 

 

O morgon, jag ropar mot solen,
hav tack för det hopp som du gett
om en högre och fullare dagning
än den mina ögon har sett!
Vem kan älska den stinkande jorden
när rymden av stjärnor är full,
eller fröjdas åt träsklandens vägar
när himlen har gator av gull!
O ängel med lysande vingar,
med en panna som Beatrice,
fly ut över muren av jaspis
och bär mig till Paradis!

 

 

*          *          *

 

 

På väggen i kammaren i Luossastugan hittar jag ett gulnat, inramat tidningsurklipp. Det berättar om diktarens sista natt. När Dan Andersson på hösten 1920 besökte några kompisar i Stockholm, tog han in på Hotell Hellman. Det var egentligen en alldeles vanlig kväll. Men morgonen därpå hittades han avliden i sin säng. Cyanväteförgiftad. Rummet hade sanerats mot baggar och löss men inte vädrats ordentligt.

Nu är det dags för oss att lämna Luossa. Vi vandrar tillbaka på stigen genom ängarna mot parkeringen på Skattlösberg. Jag vänder mig om några gånger och tittar bort mot den lilla, spröda stugan. I min ömma hjärna reciteras naturligtvis Dan Anderssons dikt “En spelmans jordafärd”.

 

 

Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

 

 

Länktips

Carl Larsson-gården

Zorn

Dan Andersson-sällskapet

Stora delar av Dan Anderssons diktning hittar du i Litteraturbanken.

 


 

Några frågor? Kontakta mig!

 


 

Sidan uppdaterades senast 2009-08-03 av Fredrik Sandblad