Saknad räv

Svensk samtidskonsthistoria, del 2: 80-tal till 00-tal

Det är lite märkligt. Men (konst)människan verkar inte längre leva i nuet. Hon lever tydligen i nysset. Berättelser om samtidskonst handlar nämligen ofta inte om samtiden. Uttrycket syftar istället som regel på konst från ungefär sent 60-tal och fram till idag.

Den första delen av Träspråks svenska samtidskonsthistoria börjar runt 1980 och följer några trådar framåt. I globaliseringens tidevarv kan man givetvis undra om det verkligen finns en speciell svensk konsthistoria? Och svaret är faktiskt både ja och nej. En aforism får tala: Visst finns det en svensk samtidskonsthistoria, men den är inte särskilt svensk. Det är nämligen lönlöst att leta efter en svensk särart; det finns ingen speciell kärna som skiljer den svenska konsten från konst på den globala arenan.

Däremot kvarstår givetvis nationella strukturer: Begreppet svensk konst avgränsas alltså inte av innehåll och form, utan istället av geografi, nätverk, språk, utbildning, institutioner etc. Samtidskonsten är egentligen inte global eller lokal utan glokal, inte global och regional utan glegiobal, inte global och nationell utan globionell o.s.v.

 

Myntet och filosofin

Har du förresten läst Klas Östergrens 80-talsskildring Den sista cigaretten (2009)? Gör det annars! 1980-talet går till historien av (minst) två skäl, och båda får plats i Östergrens roman:

 

1. Den ekonomiska ruschen och

2. den postmoderna teorin.

 

Alltsammans fick sannerligen konsekvenser för konsten. När kapitalet rullade in, blev konstmarknaden glödhet, och rekordnoteringar avlöste varann. Samlingar kunde byggas upp (t.ex. av Fredrik Roos, mannen bakom Rooseum), och gallerister skålade i champagne. Det ekonomiska lyftet och värdestegringarna gjorde att konstens status höjdes; en intensiv nimbus tändes.

Samtidigt färgades alltså både konstens innehåll och tolkning av tung kontinental filosofi. Den postmoderna attacken under 80-talet är den mest betydelsefulla teoretiska händelsen i konstvärlden sedan tiden runt sekelskiftet 1800, d.v.s. sedan Kants och Schillers dagar – ja, sedan den moderna konstens födelse.

 

Postmodernism

Omkring 1980 började konstvärlden ta intryck av postmodern teori, och snart nådde signalerna Skandinavien. I konsthistoriska översikter över Sverige brukar två händelser ges särskild uppmärksamhet: Det socialt och politiskt engagerade skulpturprojektet Boplats Otto (1980) med Wallda-gruppen (Eva Löfdahl, Max Book och Stig Sjölund) och den stilbildande utställningen Ibid (1982) med bl.a. Jan Håfström, Håkan Rehnberg och Alf Linder.

Även Max Books manifest om ”subestetik” (1981), där han talar om glappet, mellanläget, hältan etc. i samtiden antyder att något är på väg att hända. Konstkritikern Lars O Ericsson (i DN) hör också till postmodernismens motorer i Sverige.

Lars Nittves Implosion (1987) på Moderna Museet funkade som en samlande, giftig spindel för den teoretiska postmodernismen i (åtminstone norra) Europa. Tänket drev in från väst, trots att det i hög grad stödde sig på europeisk – i synnerhet fransk – filosofi. I retoriken spelade teoritupparna Baudrillard, Derrida, Lyotard, Foucault och några till viktiga roller. Implosion lyfte fram klassiker som Duchamp (rörelsens betongfundament) och Warhol (rörelsens förvaltare). Samtiden representerades av t.ex. Robert Longo och Cindy Sherman.

 

Longo. Cindy (ur Men in the Cities). 1979

 

Konstens idealtillstånd är att konstvärldens olika delar ligger i fas, inte minst att både konstnärer och kritiker gör bruk av samma teori samtidigt. Och denna sammansmältning funkade rätt bra vid denna tid. I var och varannan stuga tändes nämligen strålkastare på postmoderna hörnstenar, däribland:

 

1. Tillbakablickar, konsthistoriska referenser

2. Fragmentarisering, olika bildcitat och medieuttryck i samma verk

3. Hybrider som gestaltar tillvarons komplexitet

4. Dekonstruktion, nedmontering (av t.ex. genus, upphovsman och konstbegreppet)

5. Högsäsong för ironi, pastischer, lek, distans etc.

 

Många svenska konstnärer påverkades självfallet av postmodernismen; en av dem var Cecilia Edefalk. Hon diskuterade bl.a. reklamens bildvärld och föreställningar om kön, identitet och livsstil.

 

Edefalk. En annan rörelse. 1990

 

I En annan rörelse har Edefalk utgått från en reklambild för solkräm. Verket utlöste i dekonstruktiv anda en diskussion om bl.a. autencitet, original-kopia, foto-målning och upphovsrätt.

Postmodernismen nådde sina högsta höjder under andra halvan av 80-talet och en bit in på 90-talet. Men överkonsumtion av citat, kitsch, pastischer, ironier etc. gjorde att den snart förlorade kraft. Postmodernismens egen paradmetod förutsatte möjligen dess ragnarök: Den dekonstruerade sig själv, det teoretiska glittret ledde till syrebrist. Idag är det nog ingen som kallar sig postmodernist. Men det innebär egentligen inte att postmodernismen är utraderad. En hel del av dess tankegods verkar nämligen vara ordentligt inympat i det allmänna (konst)medvetandet.

 

Ironi, distans, lek etc.

Killinggänget var efter sin tid. Haussen på ironi, distans, lek etc. inföll faktiskt redan på 80-talet. Ernst Billgren (och något senare) Peter Johansson har intresserat sig för att dekonstruera finkultur, och båda har lyft in kitsch i konsten. Billgren väckte uppmärksamhet i slutet av 80-talet, bl.a. för sina utstuderade blandningar av olika stilar och olika material. Målningar med rävar och rådjur – tankarna går till Liljefors och hötorgskonst. (En av Billgrens träffsäkra titlar lyder förresten ”Saknad räv”, smaka på den!) Menar Billgren allvar? Eller är han ironisk?

 

Billgren

 

Mode- och mediemannen Billgren är nog den svenska konstvärldens störste trendkännare. När objektkonsten (t.ex. måleri och skulptur) tappade mark under 90-talet, anpassade han sig smidigt; kameleonten kunde enkelt glida över mot film, musik, litteratur, tv, kändisliv och allmänt kulturellt nätverksbyggande.

Peter Johansson har utforskat bl.a. nationell och regional identitet. Inspiration har han bl.a. hämtat från sin hembygd, Dalarna, som ofta förknippas med det mest genuint ursvenska som man kan tänka sig. Man kan ju undra varför.

Inte sällan använder Johansson ett slags mångtydig humor. Ett av hans mer kontroversiella konstverk brukar faktiskt förresten kallas ”Johansson”, men det heter egentligen Utan titel (2006). Verket, som ligger på en höjd i närheten av Kumla, är en parafras på den klassiska Hollywoodskylten, men bokstäverna bildar namnet ”Johansson” istället.

 

Johansson. Utan titel. 2006

 

Truls Melin är visserligen lekfull, men han har samtidigt en mer dämpad och allvarlig stil än Billgren och Johansson. Han ligger bakom flera gåtfulla, avpersonifierade objekt, som märkligt nog andas både lek(sak) och maskin. Med hjälp av uniform och artificiell kolorit och återhållen (men inte rent minimalistisk) form upprättar Melin ett hemlighetsfullt alternativ till samtidsslammer. Nedan ser du verket Mentalt sällskap (2009).

 

Melin. Mentalt sällskap. 2009

 

 

Platsen

Minimalismen (som egentligen spelade sina trumf före 1980) hade öppnat för konst (skenbart) befriad från subjektivitet. Resultatet blev bl.a. skulpturer konstruerade av moduler och system, ibland i kolossalformat. Donald Judds anonyma och storslagna betongobjekt är rätt typiska.

Tack vare minimalismen blev rummet (eller mer korrekt: platsen) verkligen betydelsebärande. På så vis hänger minimalism samman med jordkonst (earth art) och platsspecifik konst (site-specific art). Ett välkänt jordkonstverk på den internationella scenen är Robert Smithsons Spiral Jetty (1970), en gigantisk (närmare 500 meter lång) spiral i Great Salt Lake, Utah. Smithson vidhängde ett komplext nät av referenser till termodynamik, science fiction, skönlitteratur, jordens historia etc.

Den platsspecifika skulpturen i Sverige räknar in Lars Vilks Nimis (med släktingarna Arx och Omfallos) på Kullen i Skåne. Turistmagneten Nimis började byggas 1980.

 

Vilks. Nimis. 1980–

 

Några år efter Nimis sjösattes Wanås skulpturpark, som inte ligger särskilt långt från Kullen. På Wanås finns idag omkring fyrtio permanenta platsspecifika installationer. Anarkismen i Nimis står i bråddjup kontrast till den adliga framtoningen i Wanås slottspark.

Platsen är viktig för Fredrik Wretman, som nog är mest känd för sina offentliga objekt, t.ex. 0+0=8 (2007) i Halmstad. Det strama konstverket utnyttjar vattnets (ån Nissans) yta. Vattenspeglingar, upplösta rumsupplevelser, meditation och influenser från Walter de Maria (amerikansk minimalist), fångar Wretman som konstnär.

 

 

Wretman. 0+0=8. 2008

 

Under 90-talet gjorde konsten (färgad av relationism och socialkritik) gärna utflykter utanför gallerier och museer, och den geografiska platsen blev mindre viktig än det sociala sammanhanget. Konsten sniffade dels efter den sanna och solkiga verkligheten och dels efter interaktion med omvärlden.

Sedan sent 90-tal har konstens rumsliga förutsättningar förändrats radikalt. Konsten är nämligen inte längre hänvisad till fysiska arenor, utan kan (precis som all annan mänsklig verksamhet) existera elektroniskt. Bilder, filmer och projekt kan enkelt utvecklas och spridas på nätet. (Mer om relationell konst, socialkritik och digitala arenor följer längre fram.)

 

Måleriets död och glöd och nöd o.s.v.

Konstkritiken är envis. Med jämna mellanrum utropar den nämligen (olje)måleriets död. Men måleriet verkar återuppstå (ibland t.o.m. med förnyad kraft) snabbare än ljuset. 80-talet var något av en glansperiod för måleriet. Uppgången hängde säkert samman med ekonomi: När marknaden är köpstark (som på 80-talet), skapas mer konst som är säljbar (bl.a. målningar).

80-talsmåleriet brukar behäftas med diverse etiketter, bl.a. neo-geo och neoexpressionism. Neo-geo handlar om ett nygeometriskt måleri med förbindelser till modernistisk plangeometri och konstruktivism: stramt och opersonligt. Den utlevande neoexpressionismen är istället en (distanserad?) nyorientering av den traditionella expressionismen, som vid denna tid hade fått mycket stryk. Måleriet var framträdande över stora delar av Västvärlden under 80-talet, men vi vågar identifiera några tyngdpunkter:

 

1. I USA fanns det omåttligt framgångsrika målarfalanger

2. I Italien tog målande transavantgardister höjd

3. I Tyskland röjde flera målarriktningar runt

 

En av de tyska grupperna kallades faktiskt Die Neue Wilden (”de nya vilarna”), en titel som sannerligen flammar upp som fosfor och bara funkar så länge man känner sig ung och kåt. Tre regalskepp inom måleriet på de internationella farvattnen under 80-talet var amerikanerna David Salle, Eric Fischl och Julian Schnabel. Fischls figurativa måleri utmärks bl.a. av mörka, erotiska inslag.

 

Fischl. Bad Boy. 1981

 

Och Schnabel. Schnabel. Schnabel. En av de sista Hannarna inom konsten, en vindpinad utpost för det romantiska geniet? Schnabel brukar förresten förknippas och jämföras med bl.a. italienaren Sandro Chia och tysken Anselm Kiefer.

Hur kunde det nya måleriet hantera den kulturkritiska dekonstruktionen? Det fanns (mellan tummen och pekfingret) två huvudstrategier, som egentligen var varandras motsatser. Man kunde hävda att

 

1. det nya måleriet är nödvändigt! Konsten får nämligen inte förlora kontakten med tradition och känsloliv – postmoderna pastischer och poser raderar det mänskliga som i själva verket är konstens grundval.

2. det nya måleriet är helt olikt det gamla! Det utmärks nämligen (i postmodern anda) av distans och av att vara en mötesplats för olika konsthistoriska referenser (allt från klassisk borgarkonst till tecknade serier och reklam).

 

I Sverige har flera tunga konstnärer vigt (olika stora) delar av sina karriärer åt måleriet, t.ex. Jarl Ingvarsson, Max Book, Ola Billgren och Lena Cronqvist. Book är nog mest bekant för sina mörka, uttrycksfulla målningar i kolossalformat, inte sällan påverkade av film, i synnerhet science fiction och action. Cronqvist, som antagligen har sneglat en hel del på Francis Bacon, utmärks av en expressiv och psykologisk stil och behandlar t.ex. mänsklig utsatthet i diverse versioner.

 

Cronqvist. Målaren och hennes modell. 1984

 

Torsten Andersson har en helt annan profil. Hans konst är starkt språklig och söker nya vägar för måleriet utan att egentligen psykologisera. Till hans verk hör bl.a. serier av porträtt av fiktiva skulpturer.

Den populära Karin Mamma Andersson har bl.a. sysselsatt sig med expressionistiskt landskapsmåleri. Hennes verk är ibland gåtfulla och komplexa genom att innehålla kontraster. Natur, hot, mystik, vardag.

 

Andersson. All They Had To Do Was Dream. 2001

 

Måleriet har förvaltats och vidareutvecklats av t.ex. Linn Fernström, Kristina Jansson och Andreas Eriksson. Fernström backar inte för att (i jätteformat) sammanföra realism och surrealism: drömlik interaktion mellan djur och människa eller oanade förbindelser mellan ljuva blommor och avhuggna kroppsdelar etc. Kulörer och delar av motiven skapar associationer till mjuk flickrumsestetik.

 

Fernström. Jag med mig själv och jag. 2009

 

Relationell konst, koncept, performance etc.

Under 90-talet sökte sig konsten till socialt och politiskt betydelsefulla områden. Den relationella estetiken och socialkritiken sprang ur en längtan efter att förankra konsten i ”verkligheten”. Det fanns i runda slängar tre faktorer som underbyggde denna längtan till omriktning.

 

1. Konstnärsrollens förändring. Postmodernismen katalyserade avmystifieringen av konstnärrollen (konstnären är t.ex. numera varken schaman eller geni). Konstnärens jakt på ny identitet (och legitimitet) ledde ut från skumma grottor till det sociala rummet.

2. Ekonomisk nedgång. Lågkonjunkturen i början av 90-talet innebar att objektskonsten (t.ex. måleri och traditionell skulptur) inte längre hade samma utsikter på marknaden. Det fanns helt enkelt ett underskott av köpare. Och konstnärernas allt mer begränsade budgetar lockade till projekt som var billiga att genomföra (t.ex. vissa socialt profilerade projekt).

3. Kulturlogisk nyorientering. Postmodernismen blev utmattad. En urgammal grundregel är att konsten rutinmässigt (och osentimentalt) letar nya vägar så snart en gammal riktning känns förbrukad, tömd, kanske rentav lite pinsam o.s.v.

 

När de interaktiva rörelserna bröt fram och konsten såg nya potentialer i den sociala kontaktsituationen, blev den franske konstteoretikern Nicolas Bourriaud, som reste den relationella estetikens teoretiska hydda, både konstnärens och kritikerns gunstling. På den internationella scenen förknippas rörelsen med bl.a. Pierre Huyghe och och Rirkrit Tiravanija.

Relationisten bedriver olika typer av praktiska och teoretiska projekt i det sociala rummet. Idén – konceptet – är viktigare än estetiken, och inom den avancerade konsten dyker begrepp som ”undersökning” (eller till och med ”forskning”) upp. Konsten kryper – åtminstone i retoriken – allt närmare vetenskap och journalistik. (I jämförelse med vetenskap är konsten dock förstås inget annat än kvasiforskning.)

Den relationella, undersökande (performance)konsten nådde självfallet också Sverige. En av dess utövare, Elin Wikström, slog igenom med Hur skulle det gå om alla gjorde så? (1993), där hon placerade sig själv i en säng i en ICA-butik i Malmö under tre veckor. Wikström har följt upp med besläktade projekt, t.ex. genom att tillbringa sina dagar naken i en vit kub i Alingsås konsthall (Konstruerad situation, 2010).

 

Wikström. Konstruerad situation. 2010

 

I det kulturkritiska projektet Elgaland/Vargaland utropade Leif Elggren och Michael von Hausswolff ett nytt kungarike och gjorde sig själva till kungar. I den konstitution som antogs avsade de sig dock all politisk makt. Geografiskt omfattar riket de mellanrum som uppstår när människan drar upp geografiska, mentala och digitala gränser på jorden.

Projektet Elgaland/Vargaland har onekligen likheter med Lars Vilks simulerade statsbygge Ladonien, som är geografiskt knutet till Nimis-området på Kullen. I Ladonien hittar du en välutvecklad statsadministration inklusive lagstadgat officiellt språk (vulgärlatin) och vissa suspekta medborgerliga privilegier: Du kan t.ex. köpa dig en adelstitel för en spottstyver. Både Elgaland/Vargaland och Ladonien rymmer helt klart politiska dimensioner.

Några andra konceptuellt inriktade konstnärer är Dan Wolgers, Lars Nilsson och Felix Gmelin. I utställningen Se människan (1993) på Liljevalchs konsthall deltog t.ex. Wolgers endast med en namnskylt. Men redan före vernissagen hade han sålt de konsthallsinventarier (sittbänkar) som syntes på ett foto i utställningskatalogen under namnskylten. Det rättsliga efterspelet tänjde ut konstverket: Wolgers ramade in tingsrättsdomen och sålde den som konstverk. Projektet var en politisk protest mot konstnärens usla arvodering. Såhär illustrerade han förresten omslaget till en telefonkatalog:

 

Wolgers. 1992

 

Pål Hollender - ja, just han i Robinson - har bidragit med flera spektakulära nummer. I dokumentärfilmen Bye, Bye, Beauty, skärskådade han förhållandet mellan Sverige och Baltikum, bl.a. sexhandeln. Fram till finalen är filmen en rätt klassisk dokumentär, som visar upp bedrövlig svensk socialimperialism och dubbelmoral. I den märkliga vändningen lever Hollender själv ut som torsk. Hans sambo spelar in (det visserligen regisserade) köpet och samlaget, och även kvinnans man är närvarande. Hollender inkarnerar givetvis den svenske mannen som ”the bad guy”, och filmen löste ut en livlig debatt.

 

Socialkritik: identitet, normalitet, makt etc.

Parallellt med konstens omdirigering i social riktning (med start under 90-talet) förlorade måleriet marknadsandelar (men utan att egentligen hotas). Istället seglade fotografiet och den rörliga bilden upp vid sidan av den relationella konsten. Tekniska framsteg gjorde att produktion av foto och video blev billigare och smidigare. Kvaliteten förbättrades avsevärt, framförallt för filmen. Internetbaserad konst slog igenom. Foto- och videotraditionen hade två uppenbara fördelar: De lämpar sig för dokumentära inslag (=perfekt för socialkritik) och konstnären slipper bördan av måleriets tunga, långa och patriarkala tradition.

Mot vilka ämnen riktar sig då den socialkritiska konsten? Ja, i stort sett all mänsklig verksamhet kan kapslas in av socialkritik, men två kriterier bör uppfyllas:

 

1. Ämnena måste åtminstone i viss mån ha samhällsaktualitet och vara någorlunda lättillgängliga för samhällsteori: Identitet, genus, etnicitet, klass, sexualitet, djurrätt, globalisering, mediekritik, livsåskådning, upphovsrätt, yttranderätt, kolonialism, makt, ekologi och politik är utmärkta ämnen.

2. Den politiska riktningen bör vara mjuk vänster. (Alla högeralternativ är otänkbara, hård vänster riskerar att leda till plakatkonst eller att belastas med kritik för historielöshet.)

 

Elisabeth Ohlson Wallin fick sitt genombrott 1998 med fotoutställningen Ecce Homo, kanske det mest uppmärksammade verket överhuvudtaget i svensk samtidskonsthistoria. (Till och med självaste påven reagerade.) Verket inkarnerar några tidsypiska drag: Det är fotobaserat, handlar om socialkritiska teman (religion, sexualitet, genus, queer), och är utfört av en kvinnlig konstnär.

Andra tunga fotokonstnärer är Annica Karlsson Rixon, Maria Friberg, Annika von Hausswolff och Ann-Sofi Sidén. Karlsson Rixon slog igenom i början av 90-talet, och några år senare drog hon till den amerikanska västkusten, där hon utvecklade en motivkrets som med kritiskt öga knyter an till bl.a. nationalromantik och Skagenmåleri. Hennes verk visar en tydlig feministisk udd.

 

Karlsson Rixon. Konstnärslunch

 

I Maria Fribergs foto- och videokonst står bl.a. idéer om manlighet, makt och grupptillhörighet i centrum. I No time to fall (2001) har hon utgått från ett kongresstal av George Bush. Men själva talet är bortklippt, istället visas mellanrummen: Bush grimaserar, ler, gäspar, och publiken applåderar. I Trinity (2000) letar tre män utan inbördes kontakt i sanden i öknen White Sands, New Mexiko, där USA genomförde kärnvapenprov på 50-talet.

Annika von Hausswolff fick stor uppmärksamhet för fotoverket Tillbaka till naturen (1993), som inspirerades av fotografier från brottsplatser. (Pseudo)dokumentärt kriminalfoto kombineras med nordisk natur; mer eller mindre avklädda kvinnokroppar ligger till synes döda i landskapet. I Hausswolffs konst finns det gott om genustematik med inriktning på våld och förtryck.

 

Hausswolff. Tillbaka till naturen. 1993

 

Ann-Sofi Sidén har sysslat med måleri och skulptur, men efterhand mer och mer med fotografi och experimentell video. Till hennes verk hör In passing (2008), som tar upp ”Baby Klappe”, en lucka i fasaden på ett tyskt sjukhus där nyblivna föräldrar kan lämna bort nyfödda barn som de inte klarar att sköta. Sidén tar ofta upp frågor om utsatthet, sårbarhet, kontroll och subtilt våld. I flera verk (t.ex. i In passing) spelar övervakningskameror en viktig roll.

Nathalie Djurberg arbetar bl.a. med något så udda som leranimationer. Verken har ofta inslag av surrealism och psykodynamik och ibland också av humor. Burleskerna skildrar figurer i absurda miljöer och händelsekedjor; fiktionsvärlden är skrämmande, hotfull och våldsam med inslag av morbiditet, krig, sex, sadism och kvinnlig utsatthet.

Många socialkritiskt orienterade konstnärer knyter an till queerteori, som är slipad för att utmana stereotyper, normer och (o)ordningar för kön och sexualitet. Det finns en kusin till queer-teori, som brukar kallas crip-teori (crip theory). Ordet crip betyder ungefär ”krympling”, och teorin påminner om queer, men är inriktad på mentala och fysiska funktionshinder. (Eftersom sjuka och handikappade människor ofta är svaga och inte särskilt högljudda i samhället, är inte crip ett lika förädlat och populärt område som t.ex. queer. Sorgligt, cyniskt, men sant.)

Några socialkritiskt orienterade konstnärer har hursomhelst fångat criptematik. Magnus Wallins videokonst, knyter t.ex. helt klart an till crip. Han undersöker människans förhållande till kropp, skönhet, missbildning, handikapp o.s.v. I videon Exit (1997), där världen påminner om ett datorspel, försöker handikappade personer fly från en brand som rasar bakom dem.

 

Wallin. Exit. 1997

 

Cancersjukdom har skildrats av Elisabeth Ohlsson Wallin och Marianne Lindberg de Geer. Lindberg de Geer har även gestaltat psykisk sjukdom. Men antagligen är Anna Odells gestaltning av mental ohälsa mest känd idag. I projektet Okänd, kvinna 2009-349701 (2009) iscensatte hon i stor skala en självupplevd psykos.

Under senare år har dock den relationella och socialkritiska konsten vacklat. Konsten riskerar att upprepa sig själv, stigen nöts ut. Återigen dags för grundregeln: Konsten letar nya vägar så snart en gammal riktning börjar bli sliten. Och vad tar vid?

 

Neopluralism

Utvecklingen under de sista åren (typ från 2005 och framåt) är inte lätt att överblicka. Inga distinkta etiketter har etablerats, och när man läser runt i konstkritik och kataloger möts man av mångfald: Foto, film, installationer, ljud, måleri, grafik, skulptur, performance o.s.v. Några tidstypiska spänningar: innehållsorienterad konst står mot bildbejakande, socialkritisk mot egenterapeutisk och dialogisk mot monologisk.

Inte heller konstens idéhistoriska nivå är fri från polaritet: En ökad upplösning av (det redan tämligen upplösta) konstbegreppet får motstånd av ett fastare, konservativt konstbegrepp. Och nya riktningar (ibland kallas dom fortfarande ismer) avlöser inte längre varandra, utan existerar sida vid sida – konstnärsgenerationer blir svårare att urskilja.

Ett säkert kort (som ibland spelas i konstkritiken) heter neopluralism: den nya mångfalden. Är det månne rätt ord? Kanske är det först nu som det där utvidgade fältet (som konstvärlden så länge har talat om) verkligen öppnas?

 

 

 

*           *           *

 

 

Till sist en liten summering; sånt är bra för minnet. Här följer nötskalsversionen av Träspråks svenska samtidskonsthistoria från 80-tal till 00-tal:

80-tal till början av 90-tal. Postmodernism smyger sig på från väst. Ironi, lek, pastisch, hybrider, konsthistoriska tillbakablickar etc. Teoretisk kraftsamling. Dekonstruktion. Den romantiska synen på konstnärsrollen utmanas i idévärlden men verkar delvis bestå i sinnevärlden. Högkonjunktur. Objektskonst, konst som prestigevara. Måleri. Neo-geo. Neoexpressionism.

90-tal till mitten av 00-tal. Socialkritik. Dokumentära inslag. Inledningsvis lågkonjunktur. Förstärkt avmystifiering av konstnärsrollen. Att vara framgångsrik svensk samtidskonstnär blir för första gången nånsin ett kvinnoyrke. Hannarna hotas. Relationell estetik, undersökning. Digitalisering, nya kommunikationskanaler. Foto. Video. Ljud. Måleriets död överdrivs tydligen. Tilltagande globalisering.

Mitten av 00-tal och framåt. Neopluralism. Socialkritiken vacklar. Öppning mot 70-talets konstnärliga mångfald, men givetvis med vissa tillägg, t.ex. landvinningar inom teknik (elektronisk information, kommunikation och produktion) och teori (främst en del arv från postmodernistiskt tänk). Måleriet ger sig inte. 2008, 2009 och 2010 domineras politiskt av två tunga frågor (med etiska, sociala, ideologiska och i slutändan nästan existentiella implikationer): ekonomikraschen och klimatkrisen. Tänker konsten återigen gömma sig bakom stafflier av skönhet, egenterapi och artistmystik? Eller vågar den klösa?

 

 

 

*           *          *

 

 

Sådärja. Dags att sätta punkt. Och nu märker jag att min översikt har missat en hel del: trender, tendenser, tekniker och namn. Nån kanske saknar Anneè Olofsson. Nån annan saknar nog Tobias Bernstrup. Men allt får ju inte plats. Träspråks svenska samtidskonsthistoria är alltså både skev och orättvis. Kanske till och med lite falsk. Precis som så mycket annat här i världen.

 


 

Några frågor? Kontakta mig?


 

Sidan uppdaterades senast 2010-05-19 av Fredrik Sandblad