Vägviruset drar norrut

Svensk samtidskonsthistoria, del 4: Socialkritiken

 

Stephen Kings Vägviruset drar norrut handlar om en målning som får liv, som inte stannar innanför tavelramen utan söker sig vidare ut i världen. Norrut. Och textens berättare förklarar att det är innehållet, inte tekniken, som är intressant för konsten.

 

King

 

Både konstens förmåga att tränga ut i världen och innehållets betydelse för konsten råkar vara viktiga ingredienser också för en av samtidskonstens tyngsta inriktningar – socialkritiken.

Ett förenklat schema över samtidskonstens perioder ser ut såhär:

 

Postmodernism 1987–1993

Socialkritik 1993–2005

Neopluralism 2005–

 

Schemat innehåller naturligtvis en del missar; tidsangivelserna är ungefärliga, och vid sidan av postmodernismen och socialkritiken har det funnits andra riktningar. Dessutom lockar schemat oss att tro att postmodernismen och socialkritiken nådde vägs ände 1993 respektive 2005, men det är inte sant. Strömningarna levde nämligen vidare, men utan att dominera. Schemat duger hursomhelst som grov kartskiss över den svenska prestigekonstens mainstream.

 

Bakgrund 

Socialkritiken slog rot i den hårt odlade mylla som täckte konstens jordgubbsland i början av 90-talet. Riktningen hade sin bakgrund i (minst) tre faktorer:

1. Kulturlogisk nyorientering

Kulturen är rastlös; den kräver ständig omorientering. Under modernismen talade man om förtrupperna – avantgardet. Även om själva uttrycket avantgarde inte längre är på modet, kvarstår tanken på ständig utveckling. I den knivskarpa konstkonkurrensen gäller det att få uppmärksamhet. Curatorer letar därför ständigt efter nya perspektiv, nya konstnärer, nya inriktningar. Och nyheterna förbrukas inte sällan i hänsynslöst tempo. I början av 90-talet drabbades postmodernismen (inte alls oväntat) av pyspunka, och redan efter några år var den postmoderna hegemonin avslutad. Fältet låg alltså öppet för nya trupper. Och in red socialkritiken.

 

 

 

 Delacroix. Två riddare duellerar

 

2. Identitetskris

I 80-talets kamp mellan modernism och postmodernism segrade postmodernismen. Därmed var modernismens tanke att konsten har ett egenvärde förbrukad. Vad skulle konsten syssla med nu när det inte längre räckte att vara "konst"? Konsten behövde ett nytt motiv, ett nytt sätt att legitimera sig själv. Konstvärlden tog då fasta på några tunga inslag på den politiska, tekniska och ekonomiska scenen, bl.a. globaliseringen, murens fall, de kommunikationsteknologiska landvinningarna och kapitalismens spridning. Även om konsten inte längre hade ett egenvärde, kunde den fortfarande beröra stora frågor. Konsten gjorde sig viktig genom att brösta upp sig inom den sociala och politiska sfären.

 

3. Den ekonomiska bubblan

Den tredje orsaken var pekuniär. Under 80-talets ekonomiska uppsving blev samtidskonsten hypad. Samtidigt som postmodernismen halshögg föreställningen om konstens egenvärde, kunde konstens status hållas uppe av den strålglans som det sanslösa finansiella tillflödet tände. När ekonomin bröt samman kring 1990 upphörde inte bara kapitalflödet till konsten, även nimbusen tonade bort. Skeppsbrottet blev dramatiskt. Det var inte längre lönsamt att producera objektskonst (målningar, skulpturer etc.), utan konsten kunde likväl söka sig in i det sociala rummet.

 

Tematik

Man får aldrig sparka på den som ligger. Nej, slag får aldrig riktas nedåt. Det känner de flesta på sig. Ändå har den vite, kristne mannen inte kunnat låta bli att trycka till människor som han har känt sig överlägsen: judar, svarta, indianer, kvinnor, bögar, skelögda barn, handikappade o.s.v. Övergreppen blir särskilt obehagliga när människor med stor symbolisk, ekonomisk eller politiskt makt riktar slagen; jag tänker på poliser (typ Göran Lindberg), politiker (typ Sven-Otto Littorin), företagsledare (typ Skandia-tomtarna) och professorer (åtskilliga exempel).

Den konstnärliga socialkritiken har bl.a. tematiserat just den vite, kristne mannens tolkningsföreträde, normer, makt, kapital, filosofi och förtryck. En grundbult är att ifrågasätta strukturer, att utmana (helst genomrutten) makt, att ställa sig bakom de utsatta.

Socialkritiken är som synes idébaserad; konceptet föregår de perceptuella (främst visuella) anslagen. Verken tar form i alla tänkbara tekniker: rörlig bild, ljud, fotografi, skulptur, skrift, performance, readymades o.s.v. Men konstprojekten klassificeras egentligen inte utifrån teknik, utan utifrån koncept – vad verken handlar om.

Här följer en liten inventering av spännvidden i några av socialkritikens fält:

 

1. Politisk riktning

Vissa socialkritiska konstnärer tar tydlig politisk ställning (typ knytnävsvänster) och påminner på så vis om 60-talets politiska konstnärer. De mest hårdnackade fraktionerna bedriver "kulturell terrorism", ofta i form av handgripliga attacker mot noga utvalda företag och organisationer. Men en stor del av socialkritikerna nöjer sig anspråkslöst med att reflektera över ett socialt tema. Även om verken bygger in politik, behöver de inte alltid ta alltför tydlig ställning. Den vanligaste inriktningen är antagligen mjuk vänster.

 

2. Mikro och makro

Somliga socialkritiker behandlar nära och intima relationer mellan människor. Här tematiseras bl.a. maktspel på mikronivå. Andra sysslar med blytunga ämnen på makronivå: globalisering, kapitalism, mediekritik etc. Åtskilliga konstnärer har visat att mikro och makro kan gestaltas samtidigt.

 

3. Humor och allvar

Vissa socialkritiska falanger profilerar sig med värme, generositet, gemyt, tillspetsad humor och medveten naivitet. Men många socialkritiker är seriösa, allvarliga och teoretiskt pricksäkra. Här räcker det inte att typ måla en tavla med lite lös samhällsanknytning. Eller att på måfå slänga in en socialt orienterad readymade. Istället ska man med teoretisk slagkraft problematisera, ifrågasätta, utmana, fokusera eller diskutera diverse problem av sociopolitisk valör.

Till de absolut seriösaste hör "konstforskarna". Redan under 1800-talet upptäcktes konstens potentialer som kunskapsproducent; den jämställdes med religionen och vetenskapen som ett kunskapsfält. Och under 1990-talet dök tanken (i modifierad form) upp igen. Man uppfattade att konsten kunde förse omvärlden med ny kunskap. Där filosofin och vetenskapen fick göra halt, kunde konsten fortsätta att forcera.

 

Rötterna

Kulturhistorien är en tusenfoting. Den lutar sig på tusen ben. Vi kan nämligen enkelt bryta ner den i åtskilliga perioder, strömningar, skolor, konstarter, genrer o.s.v. Snart stirrar vi på ett oöverskådligt rutnät. Själv brukar jag istället ibland ta till en reducerad modell som består av tre etiketter:

 

1. Romantik betonar känsla, sublimitet, saga, fantasy, exotism, psyke, symbol etc.

2. Realism betonar socialkritik, vardag, verklighet, samhälle etc.

3. Formalism betonar komposition, inre struktur, vers, rytm, rim, färg och form, episka strukturer etc.

 

Författaren Carl Jonas Love Almqvist är en av de första riktigt tunga socialkritikerna i svensk kulturhistoria. Men hans författarskap rymmer också en lång romantisk period och ett envis intresse för formfrågor. Formalismen präglar faktiskt i stort sett hela karriären. Almqvist var en driven och lekfull versmakare (bl.a. under sin tid i exil i Amerika), och hans prosa är rik på avancerade episka strukturer. Romanen Drottningens juvelsmycke är tekniskt sett ett av svensk litteraturhistorias mest sammansatta verk.

 

Almqvist

 

Almqvist bekände sig tidigt till romantiken, samtidens kulturella modefenomen. När centralfigurerna inom den romantiska rörelsen fick upp ögonen för Almqvist, började han medverka i deras kalendrar. Han skrev dels teoretiska texter, dels romantiska konstsagor och exotiska berättelser, som laddades med slingrande symboler och tjusiga formuleringar. Runt 1820 färdiggskrev Almqvist sina första romantiska verk i större format, nämligen Murnis och Amorina. Drygt tio år senare nådde han sitt romantiska crescendo i Drottningens juvelsmycke.

På somrarna drog Almqvist gärna iväg på långa inrikesresor på egen hand. Almqvist hade anmärkningsvärd talang för att möta människor från alla samhällsklasser, och han läste av avkrokarna med vidöppet sinne. Jag gissar att Almqvists möten med svensk allmoge under dessa sommarresor var ett av skälen till att han under 30-talets sista år började rita om sin ideologiska karta.

Den politiska spänningen var hög i Sverige. Kampen stod främst mellan konservativa och liberala krafter, och Almqvist lockades av den fräscha liberalismen. Han utvecklades till radikal demokrat, en knivskarp kritiker av de krav på underordning som slog mot fattiga och kvinnor. Tankarna var så omstörtande att Almqvist först delvis höll dem hemliga. Att komma ut som liberal var nämligen ett stort steg. Almqvist ingick i romantiska kretsar, och romantikerna var sedan länge konservativa. De tillhörde maktägarna och uppfattade liberalismens törst på frihet och rättvisa som terrorism.

Basgången i Almqvists litteratur blev alltmer realistisk, och berättelserna handlade ofta om sociala reformer och frihet i olika bemärkelser. Som en följd av det sociala engagemanget författade Almqvist bl.a. essän Svenska fattigdomens betydelse och en rad folklivsskildringar. Han blev också konstnärlig ledare för en serie "folkskrifter". Texterna skulle spridas till den läsovana folkmassan på landsbygden. Almqvist själv bidrog här bl.a. med Grimstahamns nybygge, en sedelärande skildring av ett torparpars svettiga slit. Almqvist mest lysande folklivsberättelse, Kapellet, har antagligen sin bakgrund i en resa som Almqvists företog i Småland under sommaren 1836.

Almqvists kortroman Det går an släpptes på Lars Johan Hiertas förlag 1839. Valet av förlag var ett isande stridsrop. Liberalen Hierta hatades nämligen av konservativa romantiker.

Det går an är en liberal vision om jämlikhet, och den stimulerade en av den svenska litteraturhistoriens tuffaste debatter. Aldrig tidigare hade klyftan mellan en liberal och en konservativ kultursyn legat i så öppen dager: Det ålderdomliga, patriarkala skråsamhället fick konkurrens av det liberala rättvisesamhället.

Konservativa krafter inom akademien och pressen hade plötsligt förenats mot samma lede fiende. Almqvist var hädanefter en liberal socialkritiker i full blom. Rättvisa och frihet hette hans ledstjärnor. Och dessa värden skulle gälla alla, oberoende av kön och klass.

Den socialkritik som dyker upp i konsten under 1990-talet har alltså starka trådar bakåt. En viktig skillnad är dock att samhället i övrigt inte var särskilt politiskt under 90-talet. Almqvists socialkritik tog ju form i en tid som var sällsynt ideologiskt laddad. (Och detsamma gäller förstås 68-konsten.)

 

Internationella stjärnor

1990-talets konstnärliga socialkritik fick snabbt sina internationella stjärnskott, t.ex. Sylvie Fleury, Rirkrit Tiravanija, Philippe Parreno, Pierre Huyghe, Illya Kabakov, Angela Bullock, Maria Eichhorn och Pipilotti Rist. Tiravanija är på många sätt typisk för en mjuk form av socialkritik. Hans verk knyter an till Joseph Beuys tankar om den ”sociala skulpturen”, ett verk kan utgöras av en social situation. Tiravanija riggar ett ramverk, en rekvisita, där ett socialt drama kan utspela sig. Verket föds i samma stund som rekvisitan tas i bruk. Varje projekt är en social modell som kan varieras. Till Tiravanijas klassiker hör matprojektet Cooking Pieces och musikprojektet Rehearsal Studio. Den sistnämnda är en replokal där publiken får möjlighet att spela tillsammans.

 

Tiravanija. Rehearsal Studio

 

En annan gunstling på den internationella scenen är fransyskan Sophie Calle, som på ett osedvanligt avspänt sätt använder sin biografi i konstprojekten. Hon kombinerar ledigt det privata med det offentliga och backar inte för att interagera med omvärlden. (Calle är huvudnumret på Louisiana under sommaren 2010.)

 

Calle. Take care of yourself

 

Lokalen, relationell estetik

 
Under 90-talet blev det allt vanligare med utställningar utanför konstinstitutioner i det offentliga rummet. Tanken var att lotsa ut konsten till folket, exempelvis till förorter, stadskärnor och industriområden. Detta tvingade samtidigt publiken att söka upp tillfälliga (och ibland rätt märkliga) utställningsplatser.

Relationen mellan publik och konst förändrades också på andra sätt. Många konstnärer ville nämligen låta publiken bli en oundgänglig del i skapandet av verket (jfr Tiravanija och Calle ovan). Nicolas Bourriaud teoretiserade fenomenet i sin relationella estetik. Att begreppet "relationell estetik" inte används särskilt mycket idag, beror på att det relationistiska tänket har sugits upp i konstens tekniska standard.

Nuförtiden produceras regelbundet utställningar utanför konstinstitutioner. (Jag stötte t.ex. nyligen på en fotokonstutställning djupt ner i en järnmalmsgruva i södra Dalarna.) Och denna utveckling är egentligen inte alls överraskande. Socialkritikens måltavla är sociala frågor, och då passar det ju perfekt att arbeta direkt ute på fältet.

Den relationella, socialkritiska konsten i Sverige fick tidigt en lysande företrädare i Elin Wikström. Hon utgår ofta (t.ex. i klassikern Hur skulle det gå om alla gjorde så? från 1993) från rätt banala vardagshändelser och skapar konst genom att peta in sina skruvar. Wikström visade tidigt att konstnärer inte längre behöver producera ting, utan istället kan konstruera förutsättningar som publiken utnyttjar för att iscensätta verket.

Den socialkritiska konsten i Sverige företräds av åtskilliga konstnärer utöver Wikström, bl.a. Peter Johansson, Lars Vilks, Dan Wolgers, Felix Gmelin, Pål Hollender, Annica Karlsson Rixon, Maria Friberg, Annica von Hausswolff, Ann-Sofi Sidén, Elisabeth Ohlsson Wallin o.s.v. o.s.v.


Media, varumärken


Vi har förstahandskunskap om förbluffande få händelser i omvärlden. Istället är media vårt öga. Att vi lever i en tungt medialiserad värld, har konsten givetvis inte missat. Korsningarna mellan konst och media ser ut på mängder av olika sätt. Här följer tre exempel:

 

1. Konst inkorporerar media. Det är inte ovanligt att konstnärer uppfattar medieretoriken som en del av konstverket. Kontexten är en given del av projektet. Flera av Lars Vilks verk kan tolkas i detta ljus.
2. Konst kritiserar media. Åtskilliga konstnärer har ägnat sig åt olika varianter av mediekritik, t.ex. genom att ifrågasätta medias rapportering eller genom att syssla med alternativa omvärldsanalyser.
3. Media kopplar konst till varumärke. Författare och konstnärer är varumärkesbyggare, och i detta byggande tar de gärna hjälp av media. Lysande exempel hittar vi i England, där Y(oung) B(ritish) A(rtists) med Hirst i spetsen tidigt lyckades fresta kvällspressen och snart blev mediefigurer anpassade för pratshower och kändisfester. (Den gamle savannjägaren Ernest Hemingway har förresten nyligen blivit skomärke, som typiskt nog är profilerat mot machostövlar i bisonskinn).

 

Hirst


Identitet


Frågor om migration, feminism och globalisering sitter i samma skuta som socialkritikens styrman – frågan om identitet. Den senmoderna människans identitet är en produkt av sampling av diverse readymades (jfr t.ex. Kristina Müntzings Building Blox). Att identiteten saknar fast kärna, är under ständig förändring och dessutom kan innehålla motstridigheter tillhör socialkritikens trognaste idéer. Åtskilliga svenska konstnärer har sysslat med frågor om identitet; skarpa bidrag har lämnats av t.ex. Peter Johansson, Anette Abrahamsson och Maria Friberg.

 

Maria Friberg. Almost there


Internet, datorer


Den socialkritiska perioden blev identisk med IT-konstens genombrott. Idag är det standard för konstnärer att göra bruk av datorer t.ex. vid redigering av foto och film. En hel del projekt utnyttjar webben, men nätet används ännu främst för spridning och information. Mot bakgrund av att det blev konvention att röra sig on-line först på mitten av 90-talet måste utvecklingen ändå ses som sensationell. Inom IT finns det oerhörda resurser för konsten, bl.a. för komplex kommunikation och utveckling av nya tankemönster. Conny Bloms småkriminella piratkopieringsprojekt är månne en milstolpe i en ny tradition.

 

Kapitalismen


Relationen mellan konst är kapital har alltid varit spänd. Konsten är starkt beroende av kapitalismens verktyg, men beroendet uppfattas som skamligt eller rentav som en plundrare av kreativitet och konstnärlig frihet. Efter murens fall och kommunismens reträtt är stora delar av världen genomsyrade av marknadsekonomi (men självfallet med varierande grader och former av demokrati och sociala skyddsnät). Hur kan konsten och kapitalet interagera? Här följer två exempel.

1. Kapitalismkritik. En anrik väg för konstnären är att med full kraft sticka svärdet i (helst riktigt, riktigt vulgär) kapitalism. Men de flesta konstnärer väljer mer diskreta metoder. Kapitalismkritiken kan blandas upp med frågor om t.ex. moral och identitet (som hos förslagsvis Pål Hollender och Peter Johansson).

 

Hollender

 

2. Kapitalisminteraktion. En annan konstnärlig linje är att interagera med marknaden och på så vis undersöka dess funktioner inifrån. Christine Hill drev t.ex. sin secondhandbutik ”Volksboutique” som konstprojekt. Men betydligt mer provocerande var Plamen Dejanovs och Swetlana Hegers samarbete med BMW.


Globalisering


Konstvärlden doftar på samma gång alpluft, orientkrydda, storstadssmogg och tropik. Konsten har blivit global, konstnären är en nomad. Fram till 80-talet huserade internationellt konstliv i huvudsak i USA och Västeuropa. Konstvärlden bestod av nationella scener, och bara en liten grupp konstnärer ställdes ut internationellt. Men under 90-talet bröts mönstret. Först lyftes konst från det forna östblocket fram, sedan konst från Asien. Idag är kinesisk konst  utomordentligt populär. Och Afrika är på uppgång. När omvärlden globaliserades ville konstvärlden inte vara sämre, snarare bättre. För att kunna fjädra sig i samtidsljuset begrep varje curator att man måste plocka in konstnärer från alltmer "udda" provinser.

Trenden innebar dels att svenska konstnärer oftare fick ställa ut utomlands, dels att fler svenska konstnärer bosatte sig utomlands. Idag bor det fler svenska konstnärer i Berlin än i Skåne och Blekinge tillsammans.

Globaliseringen innebar rörlighet och röra. För att bringa ordning i kaoset växte ett sinnrikt system av vägledande biennaler och curatorer fram. På de stora biennalerna lyfter inflytelserika curatorer fram samtidskonstens viktigaste teman; här sätts agendan, här formuleras (på gott och ont) kvalitet av kvantitet. En konsekvens av curatorns framskjutna position är att kritikern har förlorat makt. Den grundläggande värderingen görs redan i selektionen av konstnärer och utställningsteman.


Utmaningar


De socialkritiska konstnärerna står inför flera utmaningar. Det estetiska och det sociala måste brottas. Hör följer fem exempel på utmaningar för socialkritiken.

1. Det poetiska problemet handlar om konstens hemlighetsfulla och skruvade dimensioner. Konstvärlden gillar skiftningar, inre spänningar och perspektivrikedom. Men dubbeltydighet och osäkerhet kan samtidigt förhindra kommunikation med folk utanför den snävare delen av konstvärlden. Här krävs grannlaga övervägningar.

2. Det illustrativa problemet är det poetiska problemets motsats. Socialkritiken vill nå ut till folket, men konstvärlden önskar sig annat än illustration. Konstnären tvingas balansera mellan glidande poesi och platt illustration.

3. Det teoretiska problemet handlar om tyngd och trassel. Socialkritisk konst kan kvävas av teori, krav och torrhet. Det är knappast lockande med projekt som stjäl både tid och tankekraft. Teoretiska nystan tar musten även ur driven konstpublik. 

4. Det triviala problemet är en lömsk mina; trivialitet lurar hela tiden i faggorna av den socialkritiska konstnären. Det kan vara mödosamt för konstnärer och curatorer att sätta sig in i komplexa sociala frågor, och för ämnesspecialister riskerar socialkritiska konstprojekt att bli ytliga och banala.

5. Det institutionella problemet handlar om konstens demografiska gränser. Konst utövas i synnerhet inom konstinstitutioner. Och det finns en tendens att konsten inte lyckas nå särskilt långt utanför institutionerna. Åtskilliga socialkritiska konstnärer har infekterats av en övertro på konstens förmåga att påverka omvärlden.

 

Neopluralism


I mitten av 00-talet inträffade det oundvikliga; dags för nyorientering. Socialkritiken hade då dominerat mainstream inom prestigekonsten i över tio år. Men socialkritiken drabbades inte av utplåning. Istället kunde den leva vidare i konkurrens med både romantiska och formalistiska inritningar.

I Bo Bergmans Pantomim (1958) säger en av figurerna: "Konsten hade blivit underligt mjuk i ryggen". Synpunkten gäller 1890-talet. Men ett slags brist på fasthet kan nog anas även i dagens konstliv. Det råder nämligen osäkerhet om konstens närmaste destination. Om du ser dig omkring i konstvärlden hittar du surrealism, socialkritik, expressionism, poesi, science fiction, fantastik, realism, abstrakt geometri o.s.v. Ställ Jacob Dahlgren jämte Nathalie Djurberg och Felix Gmelin. Eller Ann Edholm jämte Miriam Bäckström och Karin Mamma Andersson. Ja, du fattar nog vad jag menar.


 

Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2010-08-09 av Fredrik Sandblad