Teckningsmaskinen

Träspråks samtidskonsthistoria del 5: den fotografiska konsten

Fotografiet nedan är taget av Ferdinando Scianna. Mannen på bilden är författaren Jorge Luis Borges. Fotot griper in i Borges märkliga textvärld (“Biblioteket i Babel”, “Aleph“ m.fl.).

 

Scianna. Jorge Luis Borges, Palermo. 1984

 

Borges och kameran skiljs åt av en glasskiva, en hinna av sand och soda som både reflekterar och släpper igenom ljus. Den är både ett fönster och en spegel. Fotobjässen John Szarkowski, som i slutet av 70-talet lanserade metaforerna “mirrors” och “windows”, menar att en fönsterfotograf visar verkligheten utanför sig själv i sina bilder, medan en spegelfotograf istället reflekterar sig själv. Konventionen är antagligen att kombinera spegel och fönster.

Det som gör en fotografisk bild lockande är – med den franske teoretikern Roland Barthes ord – dess punctum. Punctum innebär att betraktaren attackeras av bilden; den släpper dig inte – den gnager, gläder, irriterar, röjer nya tankefält. Studium handlar, enligt Barthes, istället om artig iakttagelse och habil tolkning av ett verk som i stort sett känns slätstruket. Zzz.

Konsten attraheras av gåtor. Och inom den fotografiska konsten regerar därför öppna bilder, bilder som inte är entydiga. Inom t.ex. reklam, vardagsjournalistik och pornografi dominerar istället slutna bilder – bruksbilder och illustrationer som är lätta att avkoda. Tror jag.

 

Koons. Made in Heaven. 1990

 

I samtidskonsten är den fotografiska bilden ett givet inslag. Den fick ett uppsving i Sverige (och på många andra håll) på 1990-talet, och sedan dess har dess position inte rubbats. Några namn: Annika von Hausswolff, Miriam Bäckström, Maria Friberg, Anneé Olofsson, Annica Karlsson Rixon, Carin Blücher, Elisabeth Ohlson Wallin o.s.v.

 

Carin Blücher. Performing

En bakgrund

Speglar, fönster, punctum och öppna bilder. Så kan alltså en hel del av den samtida fotokonsten ringas in. Men den lutar självfallet också mot en historia. Fotografin uppfanns i flera tekniska steg under de första decennierna av 1800-talet, och dess första offentliga framträdande kom 1839. Kameran betraktades inledningsvis snarast som ett slags teckningsmaskin, en apparat som gjorde naturtrogna avtryck, inte konstnärliga uttryck.

Även om det dröjde in i efterkrigstid innan den fotografiska konsten blev helt accepterad inom konstvärlden har den djupa rötter. Under 1800-talet och början av 1900-talet försökte fotokonstnärer – t.ex. Robert Demacy, Edward Steichen och Gertrude Käsebier – att imitera måleri och skapa unika bilder. Piktorialister använde bl.a. mjukt fokus och diverse kemiska och mekaniska efterbehandlingar för att skapa en drömlik, romantisk känsla. 

 

Käsebier. Blessed Art Thou Among Women. 1899

 

Den modernistiska motrörelsen förespråkade istället skarpa bilder som inte imiterar andra konstformer. Och därmed förändrades fotografin i grunden. Intressant nog blev Alfred Stieglitz, som hade varit en frontfigur inom piktorialismen, en viktig vägröjare för modernismen.

 

Stieglitz. The Steerage. 1907

 

Det modernistiska avantgardet stod för rejäla ommöbleringar av konsten (och åtskilliga andra kreativa fält) mellan ungefär 1910 och 1940. Här utvecklades bl.a. intressen för det urbana livet, tekniken och politiken. Till de klassiska avantgardefotograferna hör Stieglitz (hans sena period), Paul Strand, Ansel Adams och August Sander. Mer vildvuxen modernism förknippas med bl.a László Moholy-Nagy, El Lissitzky, Karl Blossfeldt och Germaine Krull. Experimentella avantgardefotografer sysslade med dubbelexponeringar, fotogram, fotomontage, märkliga detaljbilder, extrema vinklar etc.

 

El Lissitzky. The Constructor. 1924

 

Avantgardets intresse för det moderna samhället och det urbana livet gick igen också inom den framväxande gatufotografin, som uppehöll sig vid verkliga situationer i offentliga rum. Många av gatufotografins klassiska verk skapades under första halvan av 1900-talet av bl.a. Henri Cartier-Bresson, Brassaï, Robert Doisneau och Willy Ronis.

 

Ronis. Rue Laurence Savart. 1910

 

Inledningsvis var många gatufotografer besatta av social utsatthet, avvikelse, skitighet, urbana skuggland etc. Dokumentärt och äkta. Gator och gränder. Arbetarområden och fattigkvarter. Men efterhand (i synnerhet under efterkrigstiden) såg man stadsrummet alltmer kritiskt: Här reflekteras ytans vulgaritet, kapitalets ruttnande teflonkäftar etc.
 
John Szarkowski blev utomordentligt viktig för formalistiska riktningar inom fotografin. Det sociala perspektivet (som ju var bärande inom gatufotografin) tonades ned, eftersom Szarkowski uppmärksammade det mediespecifika. Fotografens roll blev att lyfta fram det unika i sitt verktyg, att spegla sin apparat, att kontrastera den fotografiska bilden mot t.ex. måleri, film och text. I anslutning till Szarkowski kan t.ex. Diane Arbus, Lee Friedlander och Garry Winogrand nämnas.

 

Winogrand. New Mexico. 1963

 

Det mediespecifika saknar dock betydelse för vissa fotokonstnärliga falanger, inte minst under senmoderniteten. Konceptuellt fotografi innebär att en konstnär formar bilder utifrån koncept – idéer. Motivets äkthet eller kamerans speciella egenskaper är ointressanta. Här är det vanligt med digital bildbehandling och avancerade iscensättningar. Praktexemplen på konceptfoto hittar vi i den senmoderna, samtidskonsten: Cindy Shermans klassiska lekar med identiteter hör dit, liksom åtskilliga verk av Jeff Wall. Men ibland ses även äldre fotografer, t.ex. Eugène Atget och Man Ray, som konceptualister.

 

Man Ray. Tears. 1930

 

 

Några nycklar


När du ska dyrka upp en fotokonstbild passar det bra att dels väga den mot den fotografiska konstens historia (som jag har skissat ovan), dels att bearbeta den med vissa verktyg. Se här:

Genre
Innehåll, motiv, tema
Symbolik, metaforik, abstraktion
Bildutsnitt: helbild, halvbild, närbild, extrem närbild, kameralutning
Blickfång
Bildvinkel: grodperspektiv, fågelperspektiv
Rörelseriktningar, blickar
Former: runt, trekantigt, lågt, högt
Linjer: vertikaler, horisontaler, diagonaler
Fokus, oskärpa, rörelseoskärpa, kameraskakning
Ljus: hårt, mjukt, skuggor, dagrar, motljus, medljus
Färg: toning, mättnad, svartvitt, sepia
Vinjettering och andra retrodrag
Kornighet, kontrast

 

 

*          *          *

 

Förresten. Om du får en stund över tycker jag att du ska läsa Ernst Brunners Hornsgatan (2009). Romanen är delvis uppbyggd runt konflikter mellan

å ena sidan samtidskonst och det utvidgade konstfältet och
å andra sidan modernism och expressivt oljemåleri.

Och om du vill läsa mer: Lars-Ola Borglids dokumentärroman Den galne hovmålaren (2008) handlar om Marcus Larsson, som hade sin storhetstid strax före mitten av 1800-talet. I romanens marginal passerar faktiskt fotografins ynglingaår förbi.

 

Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2010-09-23 av Fredrik Sandblad