Fullriggare

Svensk samtidskonsthistoria del 9: nätverken


Det är vinternatt. Jag vilar tungt på en smal, knarrig säng under en förlist tremastare. 1699 ton, 263 fot lång, 40 fot bred. Hon sjösattes 1883. Fullriggare. En gång skar hon över Nordsjön, en annan bröt hon fram i Kvarken. Jag åkte visserligen inte till Stockholm för fartygets skull. Och inte för Strindbergs. Men de följer mig tätt, tätt.
 
Var och en, som besökt en utställning och närmare givit akt på publiken, kan därvid icke ha undgått att lägga märke till vissa människor, som i ett eller avseende bete sig besynnerligt. Än ställa de sig helt tätt inpå en tavla och betrakta ett mörkt hörn, där andra inte kunna upptäcka någonting, än springa de åter baklänges och skåda genom den halvslutna handen såsom genom en kikare; än falla de i förtjusning över en liten obetydlig tavla, än rycka de föraktligt på axlarna framför en stor duk och le ett obeskrivligt löje.

Strindberg skärskådade konstvärldens beteenden. I Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare listar han de fundamentala koderna för att lyckas interagera i konstvärlden. Strindberg gav ut skriften anonymt (som en "översättning" från franskan) nån gång i mitten av 1870-talet. Han var då okänd som författare (genombrottet blev Röda rummet, 1879), och han hade ännu inte börjat praktisera sin experimentella bildkonst.

 

Måleri av Strindberg

 

En helt annan position hade Lars Vilks och Martin Schibli när de publicerade Hur man blir en samtidskonstnär på tre dagar (2005). De var redan välkända och starkt förankrade i konstvärlden. Vilks och Schibli är vassa, bitvis ironiska. De konstaterar att det förr tog lång tid och krävdes envisa tekniska övningar för att bli konstnär, men att det nuförtiden är betydligt enklare. Lär känna konstvärlden och du känner konsten, berättar Vilks och Schibli. Det är nämligen inte konsten i sig som är väsentlig utan konstvärldens traditioner och nyckelpersoner. Konstnärlig kvalitet är ur denna vinkel detsamma som lyckat nätverksbygge.

Stockholmsmässorna Market och Supermarket (18–20 januari 2011) leder mig till noderna i dessa lösa nätverk. Vi börjar med Supermarket. Högst upp i Kulturhuset. Mässa för konstnärsdrivna gallerier. Gott om representanter från hela Norden, men också många från kontinenten och enstaka från andra håll. Det är rörligt och rörigt. Jag får en del lotsning av mina följeslagare FdV, DQ och CF.

Utställarnas utmaning är att balansera mellan showing (visa sin konst) och telling (berätta om sin konst). Det sägs att Supermarket ska vara lite småanarkistiskt. Kanske rebelliskt. Men det är inte sant. Framstående rebeller håller ju helt enkelt inte till på välarrangerade mässor. Och inte på Kulturhuset. Supermarket skär istället ett riktigt fint snitt genom samtidskonstens skiftande subkulturer. Och mässan lyser upp en mystisk vrå i världen som utmärks av en djup tro på konsten. Jag har kul.

Market hittar vi på Fredsgatan 12, i ett slags spökslott som kallas Konstakademien. Här är det borgerligt och rent. Market är mässan för prestigekonst. Välklätt. Beryktade kommersiella gallerier, mestadels från Norden. (Ooops – Nu går Jonas Gardell förbi! Herrejösses!)

 

Konstakademien

 

Här hittar jag konst av det där rutinerade elitskiktet: Fredrik Wretman, Karin Wikström, Andreas Eriksson, Clay Ketter, Miriam Bäckström, David Svensson, Truls Melin, Ann Edholm, Johan Scott, Ernst Billgren, Annika von Hausswolff, Maria Friberg och många till. Det är spännande att navigera i stormens öga. Inget förvånar mig. Inget tråkar ut mig.

Galleristerna ser oroliga ut; de tummar på sin elektronik, vrider sig i montrarna. I förväg har det tisslats om Johannes Nyholms film Las Palmas. Jag ser den. Alla ser den. Det är faktiskt en fyllefilm. Lite som Sällskapsresan 1. Men med inbyggd socialkritik.

 

Johannes Nyholm. Stillbild ur Las Palmas

 

På kvällen drar vi på gallerinatt, till Hudikvallsgatan och däromkring. Tyvärr har FdV lämnat mig, men jag tar mig fram ändå. Högstatusgallerier håller öppet. Andersson & Sandström, Nordenhake, Andréhn-Schiptjenko, Christian Larsen, Crystal, Flach.

På vissa ställen är hela rubbet redan sålt. På vernissagedagen. Säg 30 verk gånger snittpris på 50 tusen – ja, du fattar. Kindpussar. Hehehe. Gallerierna domineras inte av utbyggda koncept, komplex narration, avancerad kognition eller intermediala projekt. Däremot dricker jag vitt vin ur boxar.

Efteråt är det efterfest på Le Rouge, en krog i Gamla stan. Jag vill dricka en kall öl; jag tränger djupt ner i källaren, genom alla de röda hinnorna. Jag lyssnar på musiken, pratar lite, tittar på kläderna. Mässor, gallerier och efterfester – konstnätverkens noder.

När jag har halkat hem till hotellet, ligger jag alltså under fartyget. Strindbergs anvisningar, Vilks och Schiblis dekonstruktioner – är konsten inte annat än beteenden och nätverk? Innan jag somnar tänker jag istället på kreativitet, skaparlust, siare, poesi, flow och känsloliv.

 


 

Frågor? Kontakta mig!


 

Denna sida uppdaterades 2011-03-07 av Fredrik Sandblad