Nevermore

Svensk samtidskonsthistoria, del 10: läsa bilder

Nevermore. Min röda mustasch lyser som en bengalisk eld i den svarta natten. Runt mig hör jag kråkfåglar. Vingslag. Mystiska, illavarslande läten. Jag skymtar konturer av svarta och grå vingar.

"Fredrik, hoppas allt går åt helvete. Linda". Jag har bett Linda Spåman skriva en fri hälsning till mig i sin grafiska roman Misslyckat självmord i Mölndals bro (2011). Jag pratar en stund med hennes ljusröda läppstift, ljusa hy, svarta böljande hår och blekblå iris. Hon frågar vad jag tycker om boken. När hon andas in och tittar i taket, tänker jag på en vacker vargmåne över ett sakralt hedlandskap. Men jag kan inte riktigt förklara varför.

 

 

 

Spåman. Misslyckat självmord i Mölndals bro, 2011

 

Misslyckat självmord i Mölndals bro är en riktigt, riktigt skarp och svarthumoristisk skildring av en flickas resa genom mörkret. Linda vaknar i besvikelse: Sömnmedel, sprit, rep och kniv räckte tydligen inte. Hon har nu en enda målsättning: att skrivas ut från sjukhuset och göra ett nytt försök att ta sitt liv.

Spåman är drottning av den svarta fågeln. Dödens, vishetens och minnets hotfulla fågel, en av den västerländska mytologins tyngsta symboler. Ingen går förresten fri från Edgar Allan Poes berättande långdikt The Raven (1845). Den musikaliska dikten återger ett besök av en korp hos en melankolisk man som tyngs av sorg efter sin älskades död.

 

 

Manet. Illustration ur Poes The Raven

 

Fågeln understödjer mannens långsamma fall ned i psykets mörka vatten. Korpens enda svar på den sörjandes frågor är ett ekande "nevermore". Fågeln kastar illavarslande, kyliga skuggor över rummet.

Den danske konstnären (och jaktfanatikern) Svend-Allan Sørensen är också besatt av kråkfåglar: råkor, gråkråkor, svartkråkor, korpar. I grova, expressiva träsnitt lutar sig visheter mot väggen.

 

 

Träsnitt av Sørensen

 

Den här natten slutar säkert i en ny gryning. Just som vanligt. Men kråkfåglarna tystnar inte. Om du en gång har mött dem, kommer de aldrig att släppa dig med blicken. Barnets tid är förbi. Aldrig mer tillbaka. Nevermore.

 


*          *          *
 

 

Både Spåman och Sørensen litar på kombinationen av text och bild. Och det är inte alls ovanligt i samtidskonsten. Det är inte längre lönsamt att tala om "visual art" eller "bildkonst", eftersom konstprojekt lika gärna kan  inkludera komponenter som retar många sinnen (syn, hörsel, känsel, smak, lukt) och därmed använder många teckenkonventioner samtidigt. Åtskilliga teoretiker har grubblat på hur olika medier (eller konstarter) förhåller sig till varann. Här följer tre exempel:  

1. Inom ut pictura poesis-teorin ("i bildkonsten  som  i poesin"), som den antike tänkaren Horatius formulerade, menar man att de olika konstarterna ingår i samma familj och att de har samma mål och innehåll men olika uttryck. Skillnaderna är i själva verket ytliga.
2. Laokoon-teorin (efter en uppsats av Lessing från andra halvan av 1700-talet) har helt andra utgångspunkter. Här menar man att det finns gränser som skiljer konstarterna åt, eftersom de utgår från olika teckenformer.
3. Till 1900-talets landvinningar hör kognitionspsykologers tankar om att vi "läser" bilder och "ser" texter (en dikt skapar bilder i luvan, helt enkelt).

Exempel 3 är givetvis mest lockande för min del. Denna teori leder nämligen snabbt till att jag hamnar i skenbara paradoxer som är svåra att ta sig ur. Det går alltså lika bra med selleri.

 

Några frågor? Kontakta mig!


 

Denna sida uppdaterades senast 2011-04-10 av Fredrik Sandblad