Ankare

Svensk samtidskonsthistoria del 11: två metoder

 

Det är tidigt i juni. Vi övernattar i den gamla Tullstugan på Lilla Stenshuvud. Jag, FdV och NH har grillat lax med skinnsidan nedåt och druckit rosévin på trädäcket. På sluttningarna nedanför oss står de gråvita betongobjekt som ingår i Kivik Art Centre, ett projekt som leds av Sune Nordgren. Projektet illustrerar en välbekant strategi inom samtidskonsten: Att bygga in egenskaper från andra konstarter, i detta fall arkitekturen, i gestaltningen.

Klockan är runt tre på natten när jag skakar av mig täcket. FdV och NH sover, den ena snarkar, den andra gnisslar tänder. Jag drar på mig kläderna, skorna, trycker försiktigt ner dörrhandtaget, tassar ut genom dörrn. Jag står en stund på terrassen. Det är inte mörkt, bara nattskumt. I norr ser jag lamporna från Kivik. Där bor Mette och Richard som vi åt nöttoppar hos tidigare idag. I öst reser sig Stora Stenshuvud. Jag följer en stig nedför berget, passerar några betongmoduler av Snøhetta, David Chipperfield och Antony Gormley.

I en sänka på andra sidan en hage ligger Kullåkra. Där bor Uffe Lundell, sur som en citron numera. Stackars Jack har gjort rättsprocess av Kivik Art Centre. Konsten inkräktar. I naturen och i Uffes integritet.

 

Uffe

 

Jag rör mig vidare genom bokskogen, det prasslar och knakar om mina fötter. Det är fuktigt, tårna blir våta. Havet, Hanöbukten, är inte långt borta. Det är ljudlöst och svart. Vi badade på Haväng för några timmar sen, svinkallt, såg stenåldersdösar på det gamla skjutfältet.

Plötsligt uppfattar jag i ögonvrån en hastig rörelse. Vad? Jag vänder mig ditåt. Jag hör en tung andhämtning. Jag stirrar in i det dunkla snåret. Koncentrerar blicken. Först kan jag inte urskilja annat än trädstammar, sten och lövverk.

 

 

*          *          *

 

 

Några dagar senare landar jag i Rom tillsammans med Anne, Thure, Pontus och Rasmus. I Rom är det omöjligt att värja sig mot kulturhistorien. Vatikanen, Sixtinska kapellet, Rafaels stanzer, verk av Michelangelo, Peterskyrkan. Plus allt det antika: Colosseum, Forum Romanum, Pantheon o.s.v.

Rom är intressant för samtidskonsten på många sätt, bl.a. som referenspunkt. Samtidskonsten gillar nämligen att anspela på historien, att hämta näring ur arkivet. På så vis kan man t.ex. visa hur jävla välorienterad man är eller hur man placerar sig i en tradition eller hur man knyter an till eller kritiserar en äldre idé.

Det är hett på Petersplatsen. Turister, munkar, nunnor och vardagsreligiösa katoliker hukar i skuggorna. Jag bestämmer mig för att bestiga Michelangelos kupol, ger ifrån mig några euro till en välklädd vakt, kliver uppåt i trappan, över fem hundra steg läser jag. Runt, runt. Jag passerar några terrasser på insidan och utsidan, vidunderliga vyer. Sen börjar vandringen inuti själva kupolskalet. Trappan är smal, väggarna lutar, murarna är svala och torra, klaustrofobiskt.

 

Peterskyrkan

 

Långsamt känner jag hur adrenalinet slår på. Och jag älskar känslan. Precis som när jag mötte stormen Gudrun i januari 2005. Puls, basuner i benen. När jag slutligen kliver ut på den övre plattformen är jag färdigladdad. Rom vid mina fötter, hetta, andning. Höjden, avstånden gör det svårt för ögat att göra topografiska bedömningar.

Adrenalin förlöser. Efter några minuter i hettan beger jag mig åter in i gångarna, genom de smala trapporna, ut på de stenlagda ytorna på markplan. Mitt sinne är som klarast efter att ha blåsts igenom. Rent, fritt. På marknivå bestämmer jag mig. Jag fattar tyst och för mig själv ett beslut som kanske får mitt liv att byta kurs.

 

Frågor? Kontakta mig!


 

Denna sidan uppdaterades senast 2011-07-17 av Fredrik Sandblad