Highway to hell

Svensk samtidskonsthistoria del 12: symbolerna

Där står samtidskonsten och vrider sig och vänder sig. Men hon lyckas ändå aldrig göra sig fri från historien, arkivet, varifrån hon hämtar sina symboler. Och symbolerna frilägger ju teman som knyter an till nya symboler och... Lyssna nu, så berättar jag om några av samtidskulturens tyngsta ikoner.


Staden

Staden är en utomordentligt välbesökt symbol. Full av komplexitet, full av nerv. Staden kan vara otämjd – en storstadsdjungel – och helt domesticerad – ett rutnät. Å ena sidan "den babyloniska skökan", å andra sidan "det himmelska Jerusalem". Den ideala staden har gator av guld, den är rik och vacker. Så sägs det.

 

Jan Svenungsson, Den femte skorstenen, 1999, Norrköping

 

I staden står ordning mot oordning. Smutsiga kåkstäder breder ut sig utanför ett rent och ordnat centrum. – Kom! Från kåk till kåk vi oss beger, från syll till ås, allt brytes ner! Låt oss bygga bort misären, låt oss bygga nytt och utplåna det fallna... Arkitekturen lider svårt av alla dessa utopier. Ambitiösa stadsbyggnadsplaner riskerar givetvis att övergå i naiva visioner om perfektion. Snubbel, snubbel.

 

 

Peter Dahl, Vinterutsikt från Aspudden mot nordost, 1993

 

I staden som symbol ligger också en befrielsetematik. Under medeltiden var handeln fri innanför murarna, medan den på landsbygden var reglerad till marknader. Ett löfte. Från fattigdom till rikedom. Det urbana står i detta sammanhang för frihet, det rurala för livegenskap. Och glöm inte senare tiders romantiskt färgade tankar på städernas stad: Rom, Berlin, London, New York, Paris, Peking o.s.v.

I sin enklaste form möter vi symbolen staden i siluett: tinnar, torn, höga huskroppar. Eller kanske i glassiga fasader. Men staden låter sig lika gärna draperas i mer esoteriska bilder.  

 

Trädet


Man kan tro att staden och trädet är varandras motsatser. Trädet hör till naturen, staden till kulturen. Men så är det alltså inte. Istället pekar trädet rakt mot staden; det var nämligen trädet som gjorde det möjligt för människan att bygga staden. Gärna på höjden. Babel.

Och trädet är i själva verket fullt av bostäder. I nordisk tradition rymde asken Yggdrasil boningar för gudar, jättar och människor. Ja, den bildade metafor för hela världen.

 

Henrik Håkansson, After forever

 

Trädet är av frodig betydelse; det står för växande och liv. Men det är också en tung visdomssymbol. I paradiset växer det träd, på trädet hänger det frukt, frukten bär på kunskap, när människan smakar på frukten förstår hon att hon är naken, när hon förstår att hon är naken börjar hon fortplanta sig. Och då bygger hon hus av trä till sin familj, tillverkar hon redskap av trä, håller hon sig varm av veden och tillagar hon sin mat över elden. 

 

Maria Miesenberger, Flicka och träd, 1993

 

Trädets struktur går förstås inte att kringgå: roten, stammen, grenen, kvisten, bladet. Adelssläkter (och mer jordnära släktforskare) backar ju inte för att visa sina anor. Och Darwin vände, om jag minns rätt, faktiskt upp och ner på trädet.

 

Charlotte Gyllenhammar, Dö för dig, 1993


Vägen


Highway to hell. Målet är ingenting, vägen är allt. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd. On the road.

 

 

Dan Wolgers, Här slutar allmän väg, 1995

  

Jo, tack. Vägen är full av mening. Och som symbol är den uråldrig. Livsresan följer en väg. Och vår utveckling är en väg. Vi går vidare. Gärna till förgreningar, där vi ungefär som Hercules står inför avancerade vägval. Och vi avskyr ju återvändsgränder. Ordet "erfarenhet", ett lån från tyskan, berättar om den visdom som man skaffar sig när man "far". Även kunskapen är alltså en resa.

 

 

 

Dick Bengtsson, Möbelrälsen

 

Just som trädet knyter vägen an till staden. Alla vägar leder nånstans. Kanske till Rom. I den romerska imperiet byggdes "via" efter "via" i system av rejäla vägar. Och det är ju skillnad på å ena sidan den raka vägen, kanske motorvägen, som tar oss från A till B. Rationellt, säkert. Och å andra sidan den slingrande vägen, som vi gärna promenerar och som ständigt ger oss nya utsikter.


Klotet, ringen och stjärnan


Människan har en särskild relation till geometrin. Regelbundenheter, precision. Här krävs beräkningar med vinklar, roten ur, Pythagoras sats och pi. Och därmed perfekt att skjuta hål på. Jovisst. Men samtidigt knyter geometrin an till existentiella frågor. Betänk mandalan i österländsk mystik.

Klotet ligger nära både lek och livsåskådning. Fotboll och himlakropp. Och ständigt oberäknelig. Bollen är rund. Klotet är rörligt. Just intill klotet ligger äpplet – perfekt för hushållning, odödlighet och makt – och ägget – den arketypiska födelsesymbolen.

 

Pål Svensson, Ursprung, 1996

 

Klotet måste upplevas i rummet. Klotet gestaltas ju (till skillnad från t.ex. cirkeln) i tre dimensioner. Arkitekturen är passande nog full av majestätiska kupoler och glober.

 

Globen

 

Berättelsen om cirkeln är sagan om den magiska ringen. Den utmärks av att hänga samman, den löper troget och till synes odödligt runt runt. Därmed bildar den ikon för året, tiden, evigheten.

 

 

Anita Gordh, Nummer åtta, 1999

 

Klossen skiljer sig ju tydligen från sina runda kamrater. Den är orörlig, stabil, knappast utrustad med bollens lekfullhet. Men den har samtidigt varit oundgänglig i människans utvecklingsprojekt. Tänk dig staden utan rutan och klossen. Eller åkern utan den raka fåran.

 

 

Ann Edholm, Vidöppenstängd, 2000

 

Om geometrin förädlas lite till, hamnar vi i stjärnan. Kanske med fem eller sex uddar. Den har fått markera allt från judisk kamp till kommunism, statsskick och anarkism.

 

Sofie Hesselholdt och Vibeke Mejlvang, Star fort 

 

Pentagrammet hängs vid nyandlighet, och Betlehems stjärna vägledde teckentydare från österlandet mot den där överjordiska födelsen.

 

Dödskallen


Om stjärnan associeras till födelse, är kraniet dess motsats. Dödskallen är en uråldrig dödssymbol, närmast nedärvd. Och den står i full blom i populärkulturen. Varje piratromantiker fäktas som Jack Sparrow.

 

Skalle av Damien Hirst

 

Dödssymbolen har två riktningar: Antingen handlar den om din fiendes död eller om din egen död. Du seglar med Jolly Roger eller hemsöks av barockens vanitas-motiv. Det kommer hursomhelst att gå någon illa. Skallen grinar hålögd med glappande haka. Eller poserar som Slash med Jack Daniels och John Silver.

 

 

Skalle av Ludvig Löfgren

 

Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2011-08-14 av Fredrik Sandblad