A speech

Last week I held a speech for graduating bachelors in Design, Music production and Arts and culture at the Linnaeus University. An honor for me! This is (approximatly) what I said:

I am grateful for being invited here today. Through my profession I am used to collaborate with teachers and students in design, culture and music at the Linnaeus University. I work on cultural development at the culture and leisure services at Växjö municipality, and I have previously worked for many years at Växjö Art Gallery, so the field of design and arts at Linnaeus University is one of my co-players.

You have organized an awesome program here today – it definitely puts some pressure on me, since I am the last speaker. But I am excited as well, I get the chance to say the last words at the university to you – words that will call in your ears forever?!

Maybe I should tell you about the contemporary cultural world, about what you will meet out there, what I meet every day. And I will do that, but I will start at another end.

Fredrik Sandblad

I love metaphors, pictures that help the mind understand. And one of the metaphors I abuse is the walker. I consider life as a walk, an inner journey through darkness and light, through gates, along paths and in crossroads.

I will tell you about one particular walk, it was twenty years ago. I saw my first elephant in freedom. I saw my first baboon, gorilla and lion cub. I had arrived in east Africa, and as a bonus I would climb the continent's highest mountain – Kilimanjaro in northern Tanzania. For some reason, man is like that –if there is a highest, you want to go there.

I remember it was very hot and humid when I took the first steps on the slope. Around me tropical vegetation. Further down the valley were open fields, some cultivated, with scarecrows and rusty plows. I felt like a snail – I could carry all I needed inside myself – and I did not need that much – my breath, some water and an inner compass.

I followed the same route as Ernest Hemingway, and I remember reading Hemingway. (At that time of my life, I could do that without being embarrassed.) Around here, many of his African stories took place.

I went through the rainforest, I went through the clouds.

At 4 500 meters, the landscape changes, I meet the alpine desert, bare stone beds, lava fields, loads of loose gray sand. The last walk towards the top started in the night, I was a lantern that slowly climbed through the darkness.

At the top of the mountain is the glacier and the volcano, and on the crater is Uhuru Peak, meaning "freedom" in Swahili.

The sun rose. In front of my feet, Africa is bathing in the sun's first rays.

I move my gaze up and down, to the left and to the right, I like the vertical best. I am fascinated of birds and frogs, because they have the right perspectives. Some clouds down there, and in the west I see a brook in a ravine. In front of me a pink and yellow sky, and I think it is harvest time.

But at 6000 meters altitude everything is fragile. About ten climbers die of altitude sickness every year. I notice how I slowly loose contact with my senses – nausia, oxygen deficiency and headache.

And there, on the crater, on the top of Kilimanjaro, we leave that story ...

The walks of life, up the slopes, over the hills and then down again. We crash in the valleys, and we start to live again on the peaks. That is the life that lies in front of all of you who really want to live.

Sometimes we talk about flow, sometimes we talk about peak experience – moments of devotion, cosmic experience, ecstasy. The peaks turn into an alpine desert or a wet marshland. But we who want to live – we keep on walking on the journey of life.

Everything is connected: Man and mountains and valleys. Man needs the mountains or we lose sight. And the mountains need their valleys to exist as mountains.

And what happened to the guy on the crater? Well, I came down to the foot of the mountain. I had mouth ulcers, fungal in my groins, and blisters on my feet. And I remember ending up in Dar es Salaam on the coast, from where I took an unreliable boat to Zanzibar, a paradise island. Diving on a reef, laying under palm trees. Zanzibar was a world of pineapples and coconuts and joints.

And right there I end this story – now it is time for you to keep on walking. And I have only one single advice for you: Dare to love a little bit more than your neighbor. Good luck!

Stephanie Carleklev

Swedish version:

Jag är tacksam över att jag har fått komma hit idag. Jag är rätt van vid att möta lärare och studenter från design, kultur och musik, bl.a. genom mitt yrke. Jag arbetar idag som verksamhetsutvecklare inom kultur i Växjö kommun och har tidigare jobbat i många år på Växjö konsthall, så kulturfältet inom Lnu är givetvis en medspelare.

Jättefint program ni har ordnat idag – det sätter ju dock en viss press på mig. Samtidigt är jag lite förtjust över att få prata sist – visserligen är alla lite trötta, men jag får ju chansen att säga de sista orden på universitetet för er del – orden som kommer att ringa som en tinnitus i era öron i en evighet.

Jag borde kanske berätta om framtiden eller samtiden, kulturvärlden, om vad ni kommer att möta där ute, vad jag möter varje dag. Och det ska jag göra, men jag börjar i en annan ände – jag drar några skrönor från förr.

Såhär är det: Jag älskar metaforer, de där bilderna som hjälper sinnet att förstå. Och en av de metaforer som jag missbrukar är vandraren. Jag tänker att livet är en vandring, en inre resa genom mörker och ljus, genom portar, längs krokiga stigar, via krökar och korsvägar.

Lyssna nu! Det här är viktigt, jag ska berätta om en vandring! Det var tjugo år sedan. Jag såg min första fria elefant. Jag såg min första fria babian, gorilla, lejonunge. Jag hade hamnat i Östra Afrika och som en bonus skulle jag bestiga kontinentens högsta berg – Kilimanjaro i norra Tanzania. Av nån anledning är människan sån där – finns det nåt som är den högsta, så ska man fan i mig dit.

Jag minns att det var väldigt varmt och fuktigt på sluttningen när jag tog de första stegen, runt mig tropisk växtlighet, längre ner i dalen låg öppna fält, vissa uppodlade, med fågelskrämmor och rostiga plogar. Jag gick uppåt, var som en snigel – kunde bära allt jag behövde inom mig – och jag behövde inte så mycket – mina andetag, vatten och en inre kompass.

Jag följde samma led som Ernest Hemingway tog på sin tid, ni vet författaren, och jag minns att jag läste Hemingway. Det var sånt jag gjorde utan att bli generad på den tiden. Här i krokarna utspelas många av hans afrikanska berättelser.

Jag gick genom en regnskog, jag gick genom moln.

Vid 4 500 meter förändras landskapet, nu möts jag av alpin öken, kala stenbäddar, lavafält, sträckor av lös, grå sand.

Den sista vandringen mot toppen startade i natten, jag var en lykta som sakta ringlade fram i mörkret.

På toppen av berget finns glaciären och vulkankratern, och på kraterkanten ligger Uhuru Peak, vilket betyder "frihet" på swahili.

Solen reste sig. Framför mina fötter badar Afrika i solens första strålar.

Jag lät min blick vandra i sidled och höjdled, jag gillar höjdleden bäst, jag fängslas av fåglar och grodor, eftersom de har de rätta perspektiven. Några molnbankar gäspar där nere, i väster ser jag en bäck i en ravin. Framför mig ligger en laxskär himmel och jag tror det är skördetid.

Men på 6000 meters höjd är allt skört. Ungefär tio klättrare dör av höjdsjuka varje år. Jag märker hur mina sinnen långsamt knyter sig i syrebrist och huvudvärk.

Och där på kraterkanten, på toppen av Kilimanjaro, lämnar vi den berättelsen…

Så här kan de se ut. vandringarna i livet, längs sluttningar, över höjder och sen ner igen, berg sjunken djup stån opp!  Och vi krisar i dalarna och blir yra på topparna. Och det är precis ett sånt liv som ligger framför alla av er som verkligen vill leva, tänker jag. 

Ibland talar man om flow, ibland talar man om peak experience – ögonblick av hängivenhet, kosmisk upplevelse, lyckorus, extas. Topparna löser av en karg, alpin öken eller en suckande kärrmark. Men vi som vill leva – vi går och går som vandrare på livsresan.

Allt hänger samman: Människan och bergen och dalarna. Människan behöver bergen, annars förlorar hon utsikten. Och bergen behöver sina dalar för att vara berg.  

Och vad gjorde jag sen då? När vi hade kommit ner till bergets fot… Jag hade munsår, svamp i ljumskarna och skoskav, minns jag. Och jag vet att jag efter ett tag hamnade i Dar es-Salaam ute vid kusten och att jag tog en skum båt till Zanzibar, en paradisö, där jag dök, låg under palmer. Zanzibar var en värld av ananas och kokosnötter och spliffar.  

Och just där låter jag min röst tystna – nu är det dags för er att göra er vandring. Och jag har ett enda råd – våga älska lite mer än din granne. Lycka till!

Anna-Karin Arvidsson


Fredrik Sandblad | 2017-06-05